Ibland vet man inte om man ska skratta, gråta… ge upp, eller bara förtränga.

En av våra anställda i Mozambique dog natten till igår; en halvtimme senare dog frun av hjärtattack. De efterlämnar tre barn, varav den yngsta är sju år gammal. Mannen arbetade långt hemifrån. Frun var bara där på tillfälligt besök.

Först: det djupt tragiska i alltsammans.

Sedan: de praktiska konsekvenserna.

Paret var långt hemifrån och alltså fanns det inga familjemedlemmar som kunde identifiera kropparna – eller se till att de var värdigt klädda för transport till hemorten, två dagars bilresa söderut. Kollegorna fick därför engagera sig i allt från att göra i ordning kropparna, ordna transport till att kontakta familjen.

Programchefen skrev ett mejl för en stund sedan. Det stod:

- Ingick detta i min arbetsbeskrivning?

Och på vägen till jobbet imorse lyssnade jag på de så kallade nyheterna i den enda, statskontrollerade, radiokanalen. Nyhetsuppläsaren hävdade att det hade varit ’stort folkligt missnöje’ efter att Mugabe blivit utbuad när han öppnade parlamentet i måndags.

Jag hörde själv talet. Mugabe sa ungefär så här:

- Regeringen har alltid värnat folket och demokratin… och fattat beslut i allmänhetens intresse…

Längre kom han inte (hördes i alla fall inte), då parlamentsledamöternas busvisslingar och burop tog över.

Enligt nyhetsuppläsaren var detta att anse som oansvarigt och barnsligt beteende. Det framgick dock inte om han syfte på parlamentsledamöterna – eller på Mugabe själv.