You are currently browsing the category archive for the 'Uncategorized' category.
Idag fick jag ett mejl från en av våra förra programhandläggare. Hon slutade vid årsskiftet för att flytta till Sydafrika med sina barn. Orsaken: hon orkade inte vara kvar i Zimbabwe längre.
Jag minns precis när det vände. Det var i september förra året. På en vecka hade mer än hälften av alla lärare slutat på skolan där hennes barn gick här i Harare; skolan har sedan dess kollapsat helt. Alltså sa hon upp och flyttade, på vinst och förlust. Hon visste att det skulle bli sämre innan det blir bättre och ville inte riskera barnens utbildning.
Hon skriver:
Vi får skrämmande rapporter från släkten i Zimbabwe, särskilt från de som bor på landet. Min kusin fick bägge armar och händer sönderslagna därför att han påstods ha röstat på oppositionen. De brände även ner hans hus. Igår dog han av skadorna.
Här har vi drabbats av våldsvågen mot utlänningar. Vi hoppas att den är tillfällig och snart ebbar ut. Tills vidare försöker vi hålla en låg profil och undvika de fattigaste områdena. Vi berättar inte att vi kommer ifrån Zimbabwe.
Annars, vad kan jag säga? Barnen har börjat skolan här och själv funderar jag över framtiden. Det känns inte helt enkelt.
Jag har inte svarat ännu, tänkte jag skulle sova på saken.
I tisdags blev jag förklarad persona non grata i Zimbabwe. Jag ställdes inför två val: antingen bli inburad och utvisad direkt, eller att betala lite drygt 6 000 kronor och få stanna i 48 timmar. Jag valde det senare.
Beslutet kom från landets inrikesminister. Jag anklagas inte för något. Lagen ger ministern enväldigt rätt att förklara människor icke-önskvärda utan att behöva förklara varför.
På onsdag morgon skjutsade jag barnen till skolan. Stannade för att prata med en av lärarna. Förklarade att vi kanske måste lämna landet nästa dag och frågade om råd… hon berättade att detta hänt otaliga gånger, att hon till och med har en särskild brevmall i datorn… och att det oftast ordnat upp sig. Barnen fick inget veta: de skulle bli oroliga – och förhoppningsvis i onödan.
Nästa stopp var hos vår advokat, Jonathan. Där tillbringade jag resten av dagen med att ta fram en express-anmälan till hovrätten. Vi bestämde oss nämligen för att överklaga utvisningen.
Hur försvarar man sig när man inte vet vad man är anklagad för? Svar: man chansar.
Vår inlaga handlar därför om vad Kooperation Utan Gränser gör i Zimbabwe, att samtliga anställda utom jag är zimbabwier och att hela södra Afrika koordineras härifrån. Det är därför inte rimligt att utvisa mig (utan anledning), att detta skulle riskera organisationens verksamhet, arbetstillfällen – och att resultatet blir att än färre resurser kommer de fattiga till del. Inlagan är en tio-sidig svada på högtravande juridisk engelska – men sann.
Redan på onsdagkvällen skulle ärendet upp i rätten – som har öppet 24 timmar om dygnet, så länge man själv är beredd att hämta och skjutsa hem domstolspersonalen… vilket vi gjorde. Men ack, vi fick aldrig fatt i domaren – telefonlinjerna är helt enkelt för dåliga och det gick inte att komma fram.
Ärligt talat, har nog sällan känt mig så liten som den kvällen; utlämnad till zimbabwisk rättvisa i en mörk domstolsbyggnad (elen gick) där det enda som fanns att göra var att vänta. På domaren, på nästa steg. Jag var kränkt, trött – och förbannad. Hur många zimbabwier har råd att anlita advokat och ens försöka försvara sig mot maktfullkomlighet?
Elen kom tillbaka, timmarna gick… men ingen domare. Vi gav upp och fick ny tid på torsdag morgon.
Denna gång gick det bättre; domaren var på plats – liksom chefen för invandrarverket och hans advokat, som även var talesman för inrikesministern.
Jonathan berättade vad jag och Kooperation Utan Gränser arbetar med i landet, att vi är en politiskt oberoende organisation som arbetar för att fattiga småbönder ska kunna förbättra sina livsvillkor, att jag har bott här i 2,5 år, har barn i skolan och att det helt enkelt inte är rimligt att tvinga mig att lämna landet med 48 timmars varsel.
Sedan var det zimbabwiska statens tur. Deras advokat sa inget. Domaren meddelade att domen skulle avkunnas 14.30 – två timmar innan vi skulle behöva åka till flygplatsen.
Frågade Jonathan om våra chanser.
- Strikt juridiskt har vi vattentäta argument och bara för ett år sedan skulle jag ha sagt 100 procent. Idag ger jag dig 50-50.
Jag åkte hem och satte mig i trädgården. Packade en liten väska, konstaterade att jag ändå hatar alla mina kläder och inte skulle ha något emot att köpa nya… tänkte att barnen får packa själva när de blir hämtade från skolan.
Så var det dags. På med kavajen och ner till hovrätten igen. Vi satte oss till rätta och domaren började läsa:
‘Jag har hört era framställanden… (15 minuter återgivande om vad som sagts på morgonen)… staten har valt att inte försvara sitt beslut att förklara Anna Tibblin persona non grata i Zimbabwe, trots att statens företrädare haft möjlighet att söka ytterligare instruktioner (ringa till ministern). Rätten finner därför att beslutet är ogrundat. Utvisningsbeslutet upphävs härmed.’
Vi lämnade salen. Jonathan slog ut sina armar i luften och sa:
- Du får kyssa mig nu!
Vilket jag faktiskt gjorde.
Plötsligt stod vi där; ett tusental människor som samlats en mörk onsdagkväll i Harare – och grät.
Det började några timmar tidigare, i en oändlig kö som ringlade långt ut på gatan. Gamla, unga, svarta, vita och allt däremellan väntade tålmodigt på att få komma in och breda ut sina filtar framför den stora scenen. Detta var invigningen av den årliga kulturfestivalen HIFA, Harare International Festival of the Arts, som just nu går av stapeln – trots läget i landet och mot alla tänkbara odds.
Årets tema: The Art of Determination – Beslutsamhetens konst.
In på scen kom ett par människor åt gången; klädda i randiga fångdräkter… allra sist en grupp barn. De ramlade sakta omkull och spelade döda. Minuterna gick och ingen och inget rörde sig, bara trummor i bakgrunden. Rökmaskinen satte igång, trummorna ökade i tempo – och plötsligt äntrade en general med groteskt stort huvud scenen… Han gick i lugnt och sakta mak, med huvudet högt och självklart… liknelsen med Mugabe ej att ta miste på.
Så började generalen sjunga: What a Wonderful World… samtidigt som vittnesmål från zimbabwier – citat från tortyroffer, militärer, barn… projicerades på en gigantisk filmduk.
Publiken drog efter andan; några såg sig oroligt omkring. Det enda som hördes var generalens sång.
Fångarna reste sig allt eftersom (de visade sig vara olika körer); började sjunga olika folkvisor och kampsånger, men kvästes av polis – klädda i uniformer som bars av den rhodesiska armén innan Zimbabwe befriades 1980 och Robert Mugabe blev dess president.
Och så fortsatte föreställningen; en stark politisk satir där budskapet var glasklart – ingen kommer att befria oss; vi måste göra det själva. Avslutningslåten rappades fram: Rise Zimbabwe, Rise…
En och halv timme senare stod vi som sagt och grät. Showen avslutades med praktfulla fyrverkerier som måste ha lyst upp (och förvånat?) stora delar av Harare. HIFA hade härmed invigts – modigt och hoppingivande; samtidigt som diktaturen, än så länge, lever oberört vidare utanför festivalområdet.
I see trees of green, red roses too.
I see them bloom, for me and you.
And I think to myself… what a wonderful world.
I see skies of blue, and clouds of white.
The bright blessed day, the dark sacred night
And I think to myself, what a wonderful world…
(”What a Wonderful World” spelades första gången in av Louis Armstrong 1967. Låten lär ha skrivits för att mildra de politiska spänningarna och rasmotsättningarna i USA under denna tid.)
Flög nyligen från Maputo till Harare och gjorde som alla gör som bor i Zimbabwe: handlade innan hemresan. Anlände till flygplatsen, checkade in väskan och var precis på väg att beställa kaffe när en polis knackade mig på axeln och bad mig följa med.
Jag blev inlotsad i ett bås, fick genomgå kroppsvisitering och svara på närgångna frågor om vad jag gjort och vart jag skulle… innan jag under stort allvar ombads öppna väskan som jag tidigare checkat in. Jag suckade och försökte minnas om det fanns några särskilda export-importregler som jag i så fall hade glömt.
Förvåning, mera förvåning - och stor munterhet. Sex paket mjölk, fem kilo mjöl och två stora ostar… som polismännen bestämt hävdade hade gett utslag i röntgen. Mjölkpaket som bomber?
- Jaså, du bor i det där förvirrade landet, då förstår vi… (stora skratt)
Nästa lustigkurre visade sig vara passkontrollanten på flygplatsen i Harare. Jag lämnade fram mina papper och frågade om vi möjligen hade fått någon president i landet.
- Ja, har du inte hört det? Det är ju jag… Jag har tagit över för att det ska bli någon ordning i den här soppan… (skratt i hela kön)
Ingen president, inga besked…
Det som händer sker bakom kulisserna och långt bort från tevekamerorna. Våldet ökar, stadigt och systematiskt. Människor misshandlas, förföljs och torteras. Gärningsmännen är säkerhetsstyrkor, krigsveteraner och ungdomsmilis. Offren är människor som anklagas för att ha röstat på oppositionen.
Förra veckan fick vi bildbevis i form av en rapport som frivilligorganisationer sammanställt. Avhuggna händer och fingrar, sönderslagna kroppar. Jag avstår från att publicera bilderna här – men tro mig, de är otäcka. Det finns ofta stark symbolik i handlingarna; händer krossas därför att samma händer har använts för att rösta på fel parti…
Valkommissionen har nu räknat om rösterna från parlamentsvalet. Resultaten är samma som första gången: oppositionen har vunnit.
Så vad händer nu? Allt fler zimbabwier pratar om behovet av utländsk hjälp för att lösa krisen. Det talas om internationella valobservatörer med utökat mandat, om fredsstyrkor – och om regelrätt FN-trupp.
Många menar att de gjort vad de kunnat – de har röstat bort en diktator. Men diktatorn sätter egna spelregler och struntar i resultatet. Vad gör man då?
Som så ofta under de här märkliga veckorna, sticker humorn plötsligt fram som en blixt i mörkret. Nu senast en serieteckning där Mugabe har blivit utröstad i en Robinson-tävling, men vägrar lämna ön… Sista rutan i serien är svart med texten: Survivor Zimbabwe.
Ridå. Nu igen.
Det känns, men går inte att ta på. Det är som så ofta här; inget syns. Man bara vet att verkligheten pågår där utanför, bakom stängda dörrar, långt ute på landsbygden – och djupt inne i människors medvetande. Landet har havererat; varför märks det inte?
Utanför fönstret ser jag barn som spelar fotboll, en vakt som läser dagens tidning – och en ensam glassförsäljare som långsamt drar sin vagn, samtidigt som han ringer i en koskälla. Det är lugnt och stilla, en svag vind sveper genom jakarandaträden som kommer att slå ut i syrenlila framåt oktober.
Samtidigt dimper nya nyhetstelegram in någon gång per halvtimme:
- Valmyndigheten säger ‘farligt’ publicera resultat från presidentvalet
- EU kräver snabb övergång till demokrati i Zimbabwe
- Zambia kräver krismöte om Zimbabwe
- Mozambique välkomnar zimbabwiska flyktingar
Landets sannolikt folkvalda president, Morgan Tsvangirai, reser runt i regionen för att be grannländerna om stöd. Det talas om en gemensam militär (freds)insats, om att pressa Sydafrika att agera genom att hota dra in fotbolls-vm 2010, om att… Om att vadå?
Hur fixar man till en diktatur?
Såg på nyheterna igår kväll – de lokala, statliga, regimvänliga, som är de enda de flesta tevetittare har tillgång till.
Först ett reportage från en av farmerna som har invaderats av krigsveteraner. Bilder på jordbruksmaskiner, traktordäck… Reportern låter några krigsveteraner tala, sedan håller han monolog över hur viktigt det är att slänga ut de sista vita imperialisterna och att se till att de aldrig återvänder igen… sedan klipps direkt till ett inslag där en ensam kvinna gråter; hennes hus har blivit nedbränt av okända. Hon slår ut händerna och kameran visar närbild på brända ägodelar.
Budskapet är glasklart: detta är vad som väntar – om du har röstat fel!
Det sker militär upptrappning ute på landet, poliserna inne i stan är på stand-by. Oppositionen MDC säger att de tagit emot fler än 200 rapporter från människor som utsatts för våld, som jagats bort från sina hem eller på annat sätt trakasserats under de 11 dagar som gått efter valet. Skälet som uppges är just detta: ni röstade fel!
Internationell media har åkt hem. Zimbabwe är inte längre en nyhet; våldet är inte tillräckligt stort och dödläget ser ut att dra ut i långbänk. Utanför fönstret är det lika tyst som innan.
Dagens fråga: hur har de fuskat?
Nu har vi fått de oficiella resultaten från parlamentsvalet. Oppositionen har vunnit flest platser och regeringspartiet har därmed förlorat kontrollen över parlamamentet. Omvälvande nyhet, javisst – men vad betyder det?
Om man ser till det totala antalet röstande – har regeringspartiet flest röster. Hmmm… betyder det månne att Mugabe, förlåt, valkommissionen, kommer att hävda att regeringspartiet, trots allt, har stöd av en majoritet av väljarna?
Vilket skulle vara nonsens… men vad annat kan vi göra än spekulera?
På femte dagen efter valet har vi ännu inte hört så mycket som ett oficiellt pip om resultaten från presidentvalet – trots att oppositionen så sent som igår deklarerade att de, enligt deras egen sammanräkning, har vunnit över 50 procent av rösterna… (vilket oberoende sammanräkningar konstaterat för flera dagar sedan)
Spänningen stiger, liksom oron. Samtidigt avmattas sakta intresset från internationell media… ingen orkar rapportera samma icke-nyhet om och om igen… än färre orkar lyssna.
Och mitt i kaoset pågår vardagen.
I går kväll höll svenska skolföreningen (fyra föräldrar med sammanlagt fem barn) årsmöte. Vi får bidrag från skolverket för att barnen ska få ett par timmars undervisning per vecka. Turligt nog är en av föräldrarna svenskalärare…
Jag fick välja mellan att bli ordförande eller kassör.
Hemma igen var det soppa till middag – och jubel därför att det funnits mjölk i affären. Barnen berättade att de haft informationsmöte och diskuterat vad internationella skolan ska göra om situationen förändras till det sämre i Zimbabwe. Bland annat finns mat och filtar för att alla elever ska kunna bo på skolan i tre dagar…
- Mamma, snälla, kan vi inte sova på skolan? Tänk vad kul vi skulle ha…
Det är annandag påsk och morgonen har gått åt till en längre strandpromenad med barnen… vi har plockat snäckor, plaskat vatten och pratat om hur mycket man kan sakna havet när man bor i ett land utan kust. Det är som med teater eller bio: jag går sällan, men trivs bättre med livet om jag vet att jag skulle kunna göra det närhelst andan faller på…
Väl framme vid målet – ett av hotellen längs stranden norr om Mombasa, på kusten i Kenya, där det finns lite barnvänliga aktiviteter – inser jag att barnen aldrig kommer att orka gå tillbaka. Alltså lämnar jag dem på hotellet och sätter fart längs stranden igen… tillbaka till huset vi hyr för att hämta bilen…
Vattnet är varmt. Havet är är sagolikt vackert. Stranden är ödslig.
Och detta är högsäsong. Eller rättare sagt var det högsäsong innan de politiska oroligheterna skakade Kenya strax efter jul. Vi vet att närmare två tusen människor mist livet… vi vet att flera hundratusen människor sitter i flyktingläger… vi vet också att det ekonomiska förlusterna är enorma – och att vanliga, ofta fattiga, människor betalar priset.
Som här på stranden i Watamu.
På promenaden får jag sällskap av en barfota rastakille som kallar sig Rooney. Han undrar om vi vill hyra hans båt och åka ut på snorkeltur, om vi vill titta på delfiner, om jag behöver manligt sällskap. Han försäkrar mig om att allt blir kul, oavsett vilken aktivitet jag har lust att slå till på.
- Madam, du ser ju hur lite business det är här – vi behöver pengarna!
Jag tackar för mig, skyndar vidare längs stranden och fokuserar på någon osynlig punkt rakt fram. Ser mig inte om.
Anna
Vad är det bästa med Sverige?
- Att allt finns och att det mesta fungerar.
- Ja, och att det finns hårspännen på H&M.
Och det sämsta?
- Svenskar gillar inte svarta.
- Folk är inte lika snälla. Mamma, varför är människor snällare i Afrika?
Samtalet utspelade sig för några veckor sedan, när jag och mina barn satt och filosoferade på McDonalds i Huddinge centrum. En pedagogisk avskedslunch inför hemresan till Zimbabwe. Den yngsta laddade med extra mycket ketchup och den äldsta med dubbla uppsättningar pommes frites.
Jag kände mig rätt svarslös.
Nu sitter jag här, i baksätet på en bil, och skumpar fram på en landsväg i Malawi. Vi har just besökt några grupper med småbönder som försöker diversifiera sina odlingar; bort från stapelfödan majs till andra grödor som dels klarar klimatsvängningarna bättre (torka ett år, översvämningar ett annat) – och som dels lönar sig att sälja.
Det räcker inte att klara matförsörjningen – människor måste tjäna pengar om de ska kunna ta sig ur fattigdomen; pengar till skolavgifter för barnen, pengar till hälsovård, pengar till investeringar. Och den enda och självklara utkomsten är jordbruket.
Efter rundvandringen samlas vi, bönderna och en handfull besökare, under det stora trädet i byns mitt – en öppen plats mellan hyddor och lerhus. Barn med uppsvällda magar, vackra kvinnor i trasiga och urtvättade kläder, byäldsten med en leopardskinnskeps i syntet, inte helt olikt klädseln i en raggarbil.
Vi håller tal och pratar om den kommande skörden. Så ställer någon frågan:
- Vad är det bästa med eran by?
En av kvinnorna ställer sig upp och säger:
- Att vi har kunskap. Vi kommer inte att vara fattiga för evigt.
Jag orkar inte vara krass. Orkar inte räkna upp alla hinder. Ids inte tänka på hur svag staten är; hur oansvarigt politikerna behandlar befolkningen; hur fullkomligt obetydligt landet Malawi är för omvärlden.
Så där satt jag på en stråmatta på marken och nickade; svarslös.
För jag vet inte vilken gång i ordningen.
Har matbutiken börjat få in varor? Har vi el på kontoret eller diesel till generatorn? Har vi vatten hemma (pumpen i huset exploderade förra veckan och ett detektivarbete har inletts för att hitta en ny)?
Har något positivt hänt i landet, om än så litet?
Jag har bara varit i Sverige några dagar men vet att jag kommer att bli överaskad när jag landar i Harare imorgon. Jag vet att någonting har hänt. Det har det alltid – frågan är bara vad och för vem.
Att leva i Zimbabwe är att veta att man aldrig vet.
I måndags presenterade Kooperation Utan Gränser rapporten Var lojal – eller svält. Där konstaterar vi att en tredjedel av Zimbabwes befolkning kommer att vara beroende av matbistånd innan årets slut. Ett skäl är torka, men den främsta orsaken är att landet har havererat. I det som varit ett av Afrikas rikaste länder saknar människor idag förutsättningar att odla sin egen mat.
Det är nog så illa. Än värre är att matbiståndet används som politiskt matkmedel. Fattiga och hungriga människor måste visa sin lojalitet mot regimen – annars får de ingen hjälp. Lägg till att hungerkrisen sammanfaller med presidentvalen och att Mugabe gjort klart att han inte tänker sky några medel för att sitta kvar vid makten.
Detta är inga nyheter – vår rapport bygger på befintliga, trovärdiga och redan publicerade källor. Det unika är att vi har kompletterat statistiken med röster. Vi har intervjuat fattiga småbönder och presenterar deras vittnesmål.
Rapporten är lika sann som den är brutal. Samtidigt visar den bara en bild av Zimbabwe.
En annan är den om traditionella ledare som värnar sitt folks bästa trots regimens styrning, myndighetspersoner som vill göra ett bra jobb, genuina organisationer som kämpar på, poliser som inte är korrupta, fattiga småbönder som vill ha en framtid. Helt vanliga människor som vill någonting annat.
Förra veckan blev jag stoppad i en poliskontroll (ja, jag körde för fort). Suckade djupt, bromsade in, vevade ner rutan och var helt inställd på att avkrävas en muta (som jag skulle vägra, och därmed bli sittande ett par timmar).
Istället fick jag en rejäl och helt uppriktig utskällning av polismannen, som menade att jag borde veta bättre än att köra för fort med barn i bilen och att fortkörning är det främsta skälet till död i trafiken.
Jag log försiktigt och mycket besvärat. Och tänkte: vad driver just denna polis att göra ett professionellt jobb, trots en lön som på långa vägar inte går att leva på och att han verkar i ett land som befinner sig i politiskt, ekonomiskt och socialt fritt fall?
Jag vet inte svaret. Men han finns. Och han är inte ensam.
Själv betalade jag mina böter, fick ett kvitto och körde vidare.
En färsk poplåt toppar listorna i Zimbabwe. Den heter Beitbridge (en gränsstad i söder) och består av hyllningar typ ‘Kom till Zimbabwe och se vår vackra stad… framtiden för våra barn ligger i våra händer… och däremellan inklippta fragment ur president Mugabes tal till nationen.
Låten spelas flera gånger i timmen i den statliga radion. Kanske bör det tilläggas att detta är den enda radio som finns, eftersom alla andra kanaler är bannlysta.
Musik som propaganda är inget nytt, varken i Zimbabwe eller på andra håll. Det anmärkningsvärda med denna melodi är graden av smaklöshet. Låten pratar om folkets välstånd – samtidigt som landet närmar sig den svåraste hungerkrisen någonsin. Butikshyllorna är tomma – skördarna har torkat bort. Hopplösheten och desperationen är stor.
Låt oss vid gudarna få slippa en tillhörande musikvideo.
