Mugabe did it – sant eller ej

Öppnade just datorn; flera mejl har ramlat in där vänner och andra utanför Zimbabwe skriver att de just hört om bilolyckan. Frågar vad som hänt.

Vilken bilolycka? Och jag som just lyssnade på de lokala radionyheterna…

Via nyhetstelegram på internet läser jag att premiärminister Morgan Tsvangirai har skadats i en bilolycka; hustrun är död. Spekulationerna är i full gång – var det ett attentat?

Det har förekommit en rad mystiska bilolyckor i Zimbabwes tragiska nutidshistoria; oftast med dödlig utgång och med någon som hamnat i onåd med regimen bakom ratten.

Ponera att det inte är ett attentat, utan en vanlig bilkrock. Det skulle inte bara vara ett brutalt nyck av ödets ironi – utan ingen kommer någonsin att tro på det. Från och med idag är det zimbabwiska folket övertygat om att detta var Mugabes gärning.

Slog just på teven och den enda statliga kanalen. Än så länge radiotystnad.

Om några timmar gryr ännu en dag i Zimbabwe. Är det nu bägaren rinner över?

Ett tomt skrivbord

Plötsligt har det blivit intressant att se på tevenyheterna i Zimbabwe. De senaste dagarna har den ensidiga propagandan varvats med nya sorters inslag.

Som intervjuan med Morgan Tsvagirai, där han visar upp sitt nya premiärminister-kontor (blå soffgrupp, imponerande skrivbord och tomma hyllor) samtidigt som han berättar om utmaningarna landet står inför.

Inte en pärm, inte ett papper. Var börjar man?

Enligt Tsvangirai behövs minst 100 miljoner dollar i månaden för att vända utvecklingen. För att betala lärare och sjuksköterskor. För att visa att den nya samlingsregeringen kan leverera.

Amerikanska dollar, inte zimbabwiska. Pengar som inte finns – och som inte, till skillnad från tidigare, kan beställas från tryckeriet.

Samtidigt som Tsvangirai idag förberedde sig för att svära in sitt nya kabinett, arresterades Roy Benett – ny biträdande jordbruksminister och en av de färgstarka namnen i den nya regeringen. Framåt kvällen stod det klart att han anklagas för landsförräderi.

Som sagt, var börjar man?

Moment 22: dag ett

Vi satt i konferensrummet; det var varmt men mulet och åskan hängde i luften. Teven stod på, högsta volym. Spräckta högtalare och taskig bild. Det var livesändning från ceremonin där Morgan Tsvangiari svors in som preminärminister i Zimbabwe.

På plats fanns presidenter och kungligheter; samtliga män. De log, skakade hand, dunkade ryggar. Såg ut som ett gäng gamla polare som samlats till Rotary-träff. Robert Mugabe förde sig vant, verkade vara jovialisk värd.

(Samtidigt sitter mellan 30-50 människorättsaktivister och gräsrotspolitiker fortfarande i fängelse, anklagade för att ha tränat gerillasoldater i Botswana i syfte att störta Mugabe. Alla vet att det är båganklagelser, fabricerade av Zanu-pf för att underminera MDC. Men aktivisterna har ännu inte släppts – trots att MDC ställde detta som krav för att bilda regering. Jo…)

Kameran svepte lokalen, tog närbilder på olika potentater. Morgan var svettig; Bob kyligt avspänd. Tevereportern verkade nyanserad, vilket är ovanligt för den statliga televisionen; den enda som finns och tillåts finnas i Zimbabwe.

Det är för tidigt att säga vad som komma skall. Är denna samlingregering startskottet för en ny framtid? Kommer den överhuvudtaget att kunna agera? Om inte annat är persongalleriet lite roligare; om än få kvinnor (2), så är det åtminstone lite större variation bland männen.

Tendai Biti, som varit talesman för MDC, är ny finansminister. Hans jobb måste nog tillhöra ett av de svåraste i världen; ekonomin är i spillror, korruptionen grotesk, samtidigt som människor svälter och vill se snabba förändringar. Misslyckas han – kommer MDC att få skulden.

(Senaste inflationssiffran är: 5,000,000,000,000,000,000,000 procent. Talet kallas hextillion på engelska.)

Vice jordbruksminister är Roy Bennet, en av de gamla vita storbönderna som stått på barikaderna, fängslats och torterats ett antal gånger innan han gick i exil för några år sedan. Få ser honom som politiker, men däremot verkar han åtnjuta förtroende bland bönderna – såväl stora som små.

Hur ser hans första dag på jobbet ut tro?

För att sparka igång Zimbabwe behövs kapital. Redan idag betalar FN löner för läkare och skjuksköterskor. I veckan fick vi veta att endast sex procent av skolorna har öppnat efter jul-lovet. Det finns inga lärare; eller rättare sagt, det finns inga pengar till lärarnas löner. MDC öppnar famnen mot omvärlden, som i sin tur tvekar så länge Mugabe sitter kvar vid makten.

Moment 22. Och detta är dag ett.

Tillbaka på jobbet och framför den skraltiga teven var stämningen bland kollegorna en blandning av skeptisism och ren förundran. För alldeles oavsett, är det fortfarande ovant att se Morgan och Bob i armkrok.

Vi avvaktar dock med champagnen.

Mera CNN tack!

Efter drygt fyra månaders medling, toppmöten, topp-toppmöten, sammanbrott, rykten (dock tveksamt om det förekom svett och tårar, mer än hos den zimbabwiska befolkningen) har Morgan Tsvangirai sagt ja till att bilda samlingsregering med Robert Mugabe.

Tsvangirai svärs in som premiärminister den 11 februari; nästan ett år efter att han faktiskt vann presidentvalet (om än med för liten majoritet). Mugabe fortsätter dock som president.

Och vips, så var diktatorn legitim igen.

(Minnesbild: en vecka efter presidentvalet i mars förra året, alla visste att Tsvangirai hade vunnit, men resultaten dröjde… och dröjde… och jag råkade befinna mig på flygplatsen i Harare samma söndag som Tsvangirai flög iväg för att söka stöd hos statscheferna i södra Afrika. Flygplatsen var öde… utländska journalister som hade smugit sig in för att bevaka valet hade fängslats, andra som ännu inte åkt fast försökte smyga sig ut… stämningen var inte direkt mysig. Och plötsligt kom Tsvangirai gående mot passkontrollen; en ensam man i en taskig kostym; med trång jacka och för korta byxben. Han var landets valda president och sällan har jag sett någon som såg så ensam ut.)

Hade Tsvangirai något val? Tja, troligen inte. Maktstrukturerna i Zimbabwe vilar fortfarande helt i händerna på partiet Zanu-pf. Det skulle vara självmord – för att inte säga omöjligt – att ens försöka kliva in och ta över. Det måste till ett samarbete, frågan är bara på vems villkor. Eller rättare sagt; hur mycket går det att rubba den gällande (o)ordningen?

De afrikanska och latinamerikanska befrielserörelserna drevs av längtan – till frihet och från förtryck. I många fall erövrades frihet för fåtalet – på majoritetens bekostnad. I Zimbabwe växte en ny elit växte fram – samtidigt som det gamla systemet hölls intakt.

Varför blev det så? Det handlar om kolonialism, om etnicitet och andra faktorer – men det som ofta glöms bort när man pratar om Afrika, även i Afrika, är klass. Det finns rika därför att det finns fattiga.

Därför är det många som frågar sig: vilka garantier finns för att inte Morgan Tsvangirai en dag blir likadan? Svar: inga alls om inte folket själva ställer sitt ledarskap till svars. Frågan är bara exakt hur det ska gå till.

Barack Obamas ‘Yes We Can’ har inte riktigt nått fram till Zimbabwe. Kanske beror det på att CNN är förbjudet.

Kändisar roligare än fattiga

Jag hade just kommit tillbaka från en kort resa till Sverige och vi sitter i bilen, min yngsta dotter och jag. Hon är sur därför att jag har varit borta; jag anstränger mig för att vara extra lyhörd.

Dialogen går ungefär så här:

- Hur har veckan varit, frågar jag.

- V ä l d i g t bra, jag fick titta på teve så mycket jag ville, svarar 10-åringen med trumpen min och korslagda armar.

- Jaha, vad tittade du på då? Hon rablar upp några program som jag aldrig hört talas om. Frustrerad, försöker hon då berätta vilka skådespelare som är med. Jag har aldrig hört talas om dem heller.

- Men mamma, du fattar ju absolut ingenting. Kan du inget om kändisar?

- Nja, jag kanske inte tycker att känns så viktigt, säger jag och inser i nästa sekund att jag gått i en uppfostringsfälla.

- Va?! Det är ju det viktigaste i HELA världen, säger dottern, nu riktigt ordentligt sur.

- Menar du att det inte finns något alls som är viktigare än kändisar?

- M A M M A, jag har faktiskt tänkt på fattiga människor och krig i flera år. Det hjälper inte. Nu tänker jag på kändisar istället.

Ridå.

Konspiration till kaffet

Att bo i Zimbabwe är som att leva i en sämre äventyrsfilm där det händer en massa otäcka och tragiska saker, där spänningen konstant byggs upp – men där man inte begriper handlingen. När kommer slutet? Eller är detta en serie som löper säsong efter annan? Mindre kul än Dallas, men lika sjukt.

Just därför att det är så eländigt som det är, kan vissa situationer inte bli annat än komiska. Som lunchen idag…

För det första: det är besvärligt att gå ut och äta lunch. Inte därför att det inte finns restauranger eller varor – utan därför att det är alltid är överfullt och svårt att få bord om man inte bokar innan.

Jo, det finns fortfarande folk med gott om pengar. På lunch-haken blandas snoffsiga diplomater och skrynkliga biståndsarbetare som tröttnat på lunchlåder med suspekta företagare och andra som kör omkring i senaste skriket från Mercedes Benz.

(En 18-årig zimbabisk flick fick just en klargul Hummer i present av sin politiker-pappa… med förnamnet på nummerplåten. Inköpspris: kring 600 000 kronor.)

Tillbaka till lunchen. Jag hade stämt träff med några kollegor från andra organisationer för att diskutera sjukvårdsförsäkringar (spännande liv jag lever, eller hur?).

Restaurangen var fullpackad och vi satt intryckta mellan flera sällskap. Vi började prata om möjliga och omöjliga sätt att garantera personalens rätt till hälsa i ett land där hälsovården har kollapsat.

I takt med att förslagen blev, hrm, hur ska jag uttrycka mig… kreativa… närmade vi oss varandra runt bordet med böjda huvuden. När det blev riktigt intressant sänktes våra röster till knappa viskningar och den tyska kollegan tittade sig konstant över axeln med misstänksam blick.

Temat var som sagt försäkringar. Inte otrohetsskandaler eller omstörtande verksamhet.

Slut på avsnitt niohundraåtta.

Nästa vecka får ni möta ett kassabiträde som räknar belopp som ser ut så här: 20,000,000,000,000,000,000. Hon delar med sig av sina bästa tips för att inte bli galen på kuppen.

Samma tid, samma plats.

Inga bomber över Harare

Två soldater gick fram till en äldre kvinna som satt och sålde potatis på en trottoar i centrala Harare. De började bråka, sa att hon inte hade rätt att sälja sina varor, att det är olagligt att ta betalat i dollar eller rand. Soldaterna tog hennes pengar och en säck potatis.

Kvinnan grät och skrek… och gick raka spåret in på polisstationen intill och anmälde stölden. Ett helt gäng uniformerade poliser kom utspringande och satte av i full fart efter soldaterna, som försökte hoppa upp på en förbipasserande buss. Poliserna hann ikapp. Soldaterna greps och fördes bort – i handbojor.

Jag vet inte om den äldre kvinnan fick tillbaka sina pengar eller sin potatis. Jag vet inte ens om historien är positiv (jag vill tro det) eller om poliserna bara såg en möjlighet att tillskansa sig stöldgodset själva.

Många zimbabwier pratar om hur det var förr; om en tid då en granne aldrig skulle få svälta eller där en tjänsteman aldrig skulle komma på tanken att kräva en muta.

Historierna berättas för att liksom förklara: detta är inte vi – detta är vad vi tvingats bli. En nation av fixande individualister, drivna av antingen nöd eller girig maktfullkomlighet.

Och annars:

• Drygt 30 000 människor har insjuknat i kolera, ett tusental uppges ha avlidit. Just nu regnar det – vilket gör att sjukdomen sprids än snabbare.
• Vårt bokföringssystem protesterar – det klarar inte belopp med 18 nollor. Vår ekonom satt hela dagen och försökte lista ut hur han bäst skulle dela siffrorna för att det skulle fungera.
• De cirka 30 människorätts- och andra aktivister som försvann mellan oktober och december – och sedan plötsligt dök upp i fängelse strax efter jul, sitter fortfarande kvar. Den yngsta spionmisstänkte fången är två år gammal. Flera av de gripna uppvisar spår av tortyr. De vägras läkarvård.
• Barnen frågar om regeringen i Israel är elakare än den i Zimbabwe. För här bombar man i alla fall inte… Vad svarar man?
• Mugabe har åkt utomlands på en månads semester. Eller som hans talesman säger: presidenten behöver reflektera över den utländska agressionen som hindrar utveckling i Zimbabwe. Det skvallras om att han åkt till Irland… så mycket för resesanktioner.
• På stan går det rykten om statskupp och utländsk militär intervention. Och än är det bara måndag.

Att skita sig till döds

Kolera - så här ser det ut

Träffade i dag en vän jag inte sett på ett tag; en läkare som just återvänt från en landsomfattande turné för att bedöma omfattningen av koleraepidemin i Zimbabwe.

Han är chockad, berättar att han sett scener som är tagna direkt ur helvetet.

Plats är Chegetu, en timme utanför Harare. Det är ett litet samhälle som en gång byggdes upp för att ge service till traktens vita storbönder: en lantmanna-butik (numera stängd), en bensinstation (numer stängd), en bar (fortfarande öppen) – och en vårdcentral. Strax intill ligger platina-gruvorna som fortfarande producerar för fullt (ägs numera av sydafrikanska intressen).

Vårdcentralen består av tre rum. I fredags fylldes ett av rummen av ett 30-tal lik. Övriga två var överbelamrade med ett 100-tal människor som insjuknat i kolera och som låg direkt på golven bland kräks och avföring. Utanför, på gården, låg ytterligare ett 70-tal människor med dropp som hade hängts upp i det omgärdande staketet. Nya patienter anlände i en stadig ström; bärandes av släktingar – eller forslade i skottkärror…

Min vän berättar att det tack vare FN-organisationen Unicef finns dropp, plasthandskar och nålar… däremot saknas det personal. I Chegetu fanns ingen läkare; han hade flyttat till Botswana. Patienterna tas om hand av sjuksköterskor som inte får betalt, tillsammans med ett apoteksbiträde som ställt upp som frivilllig.

Min vän har filmat scenerna med hjälp av sin mobiltelefon. Han kunde inte tro sina ögon; han är läkare. Jag har sett filmsnuttarna. Jag kan inte beskriva dem.

Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakar våldsamma diarréer. Smittan sprider sig genom vatten. Enligt min vän hade de flesta i Chegetu blivit sjuka av kommunalt kranvatten. Det betyder att dricksvattnet har blivit smittat av avloppsvatten; ännu ett symptom på kollapsen i Zimbabwe.

Kolera kan leda till döden redan inom några timmar. Människor skiter sig till döds; upp till 20 liter avföring på ett dygn.

Kolera satte skräck i många svenskar under 1800-talet. Mellan 1834 och 1874 rapporterades 11 epidemier, som tillsammans krävde omkring 37 000 dödsfall. Sedan 1990 har endast fem kliniska fall anmälts i Sverige. (För mer info, kolla på Smittksyddsinstitutets hemsida).

Koleraepidemin i Zimbabwe har hitttills krävt över 800 liv enligt oficiella siffror.

En annan vän, en kvinnlig läkare från Burundi, berättar att största problemet är att zimbabwierna inte accepterar fakta; folk vägrar tro att situationen är så eländig som den är. Hon menar att regimen upprätthålls av övriga befolkningens självförnekelse.

Mugabe själv har deklarerat att koleran inte har orsakats av förfallande infrastruktur i Zimbabwe (typ fattigdom) utan är resultat av biologisk krigsföring från Storbritannien.

Ännu en gång, för jag vet inte vilken gång i ordningen: vore det inte så tragiskt vore det skrattretande.

Miljardärer och mattegenier

En svensk krona är idag värd 1,875,000,000,000,000 zimbabwe dollar.

Valutan har kollapsat; det finns ingen (formell) ekonomi kvar.

På engelska kallas detta tal för quadrillion. På svenska har vi inget ord som är större än en miljard. På något sätt borde det räcka…

Det enda positiva: barnen blir duktiga på matte.

Mangolarver och parasiter

Det är mycket elände; hela tiden. Jag är inte zimbabwier; jag är inte drabbad. Ändå mäktar jag snart inte tänka, än mindre försöka förstå. Jag orkar inte prata om Zimbabwe, jag skriver inga mejl – den här bloggen har legat på is därför att jag inte vet vad jag ska säga. Om jag inget skriver har det kanske inte hänt?

I veckan greps människorättsaktivisten Jestina Mukoko i sitt hem klockan fem på morgonen. Hennes son tittade på när hans mamma fördes bort i pyjamas. Sedan dess är hon försvunnen. Lever hon fortfarande? Vad tänker hon nu?

Koleraepidemin (som började redan i augusti) har krävt minst 600 dödsoffer, oficiellt. Det är så många som dör att man inte vet hur man ska räkna; människor är undernärda, aids-sjuka får inte tillgång till mediciner… ska kolera räknas som orsak eller verkan? Det finns inte resurser att skriva dödsattester. Sjukhusen har kollapsat; människor behandlas i tält av internationella hjälporganisationer. Det är ingen film.

Halva befolkningen – läs igen: halva landet – är beroende av matbistånd för att överleva. Omvärlden skickar hjälp – men allt når inte fram. Om fattiga människor ska leva eller dö bestäms inte av någon gud – det bestäms av en maktgalen elit som suger ut sin egen befolkning till allra sista droppen. Ödet bestäms av parasiter.

Vi som ser på drabbas av håglöshet; det finns så lite vi kan göra. Kooperation utan gränser och andra stödjer biståndsverksamhet, som gör nytta, men som aldrig kan bli mer än en droppe i havet.

Botswana ska stänga sin ambassad. Det ska bli hårdare sanktioner. Hela världen fördömmer och hotar.

Sen då?

Det är zimbabwierna som måste fixa det här. Samtidigt som varje försök mejas ner, skrupellöst.

Omvärldens reaktioner når inte fram; medierna är statskontrollerade, internet är begränsat – dessutom kräver det el. Folk vet inte att miljoner människor runt om i världen visar solidaritet och ber om förändring; folk vet inte att andra bryr sig. Det är bara jag som vet att min mamma tänder ljus i Leksands kyrka.

Zimbabwierna är kanske de ensammaste människorna i världen.

Häromdagen visade yngsta dottern upp en böld på ryggen; såg ut som ett sönderkliat myggbett som blivit infekterat. Jag klämde och klämde, hon skrek. Jag klämde lite till – hon skrek ännu mera – men nä, bölden gav inte med sig. Jag tvättade såret, tröstade dottern med förtida lördagsgodis från johannesburgs flygplats och lät saken bero. Det sista hon sa innan hon somnade var att jag inget visste och var dessutom den elakaste mamman i hela världen.

Dottern gick – klok flicka – till skolsköterskan. Sköterskan nickade vant, gned på lite vaselin… väntade tio minuter… och klämde sedan ut en grön larv. Bölden var en mangofluga.

Alltså: ‘If clothes are hung outside, it is possible for a female fly to lay eggs on them. The clothes are then worn and the eggs penetrate the skin. Painful, boil-like lesions occur. Over the next three days, pus emerges from each sore as it gets ripe. Once the sore is expressed a worm comes out of it.’

Bara äckligt, inte farligt. I värsta fall ett mindre ärr.

I Zimbabwe är det annars tvärtom: det är farligt och det är på riktigt. Och frågan om hur ärren ska kunna läka ligger så långt utom räckhåll att ingen ens ställer den.