Mugabe säljer snabbmat

I Zimbabwe gäller en regel mer än någon annan: det som inte är politik kan alltid bli det.

Under senaste veckan har vi följt premiärminister Tsvangirais hektiska kärleksliv i bästa paparazzi-anda. Har han gjort en kvinna som tillhör motståndarpartiet gravid? Kommer de att gifta sig? Är alltsammans en komplott av säkerhetspolisen för att svartmåla Tsvangirais rykte inför kommande val?

Kanske är allt sant. Kanske inget.

Det är betydligt roligare på teve.

Snabbmatkedjan Nandos har lanserat en ny reklamfilm för grillad kyckling. Filmen The Last Dictator Standing visar president Robert Mugabe ensam på julafton, med ett tomt julbord dukat för gamla vänner, bland andra Muammar Gaddafi.

Till tonerna av Those were the days tänker Mugabe tillbaka på sina gamla vapenbröder. Vi får se hur Mugabe lekfullt skjuter vattenpistol (modell ak 47) mot Gaddafi. Andra gamla polare är Idi Amin och Saddam Hussein. Mugabe sjunger även Karaoke med Mao Tse-tung.

Det är olagligt att förolämpa Robert Mugabe eller, som det heter, underminera statens auktoritet.

Talesmannen för Nandos i Zimbabwe har sagt att reklamen är osedvanligt osmaklig… men, tillägger han: ’vi har inget med saken att göra, allt beslutas i Sydafrika’. Reklamen sändes på kabel-teve och visades därför i hela regionen innan den häromdagen drogs in.

Orsaken var att den militanta ungdomsgruppen Chipangano, som består av Mugabe-lojalister och anklagas för att förfölja befolkningen i Harares fattiga stadsdelar, har hotat restaurangens personal. Enligt Nandos talesman är ingen tevereklam värd säkerheten för företagets anställda och kunder. Effekten blir förstås den motsatta; antalet träffar på youtube ökar per sekund.

Filmen är osedvanligt intelligent. Gadaffi var en vän, liksom Hussein och Amin. Och visst hjälpte Mao träna zimbabwiska gerillasoldater i kampen mot det vita minoritetsstyret i Rhodesia och Mugabe har sedan dess varit en trogen Kina-vän…

Mest kontroversiell är kanske vänskapen med den förre sydafrikanske presidenten PW Botha. För även om Mugabe var en skarp kritiker av apartheidregimen, var Zimbabwe samtidigt Sydafrikas största handelspartner.

Det är långt ifrån första gången som Nandos hamnar i blåsväder med sina reklamkampanjer, som ofta får stor uppmärksamhet. Några andra exempel:

• Nandos om den muslimska fastan Ramadan
• Nandos om politiker som berikar sig
• Nandos om sambandet mellan intelligens och opererade bröst

Detta är min sista blogg på denna sajt. Anledningen är att jag efter sex händelsrika och spännande år nu avslutar jobbet som regionchef för Kooperation utan gränser i södra Afrika.

Tack för denna gång!

Annons

Feghetens politik

I slutet av förra året fattade den svenska regeringen beslut om att slopa budgetstödet** till Zambia. Nej, inte att låta det ligga kvar på is – utan att ta bort det helt och hållet. Övriga biståndsgivare lyfte på ögonbrynen och anklagade svenskarna för att överdriva.

Skälen som uppgavs var bland annat minskad respekt för mänskliga rättigheter, ökad korruption, bristande politisk vilja… skäl som annars ses som anledningar till att man bedriver biståndsverksamhet – för att kunna bidra till att styra skutan åt ett annat håll.

Situationen i Zambia är bitvis förskräcklig – men den skiljer sig inte markant från situationen i många andra afrikanska stater, varav flera får svenskt budgetstöd. Handen på hjärtat… är Zambia väldigt mycket värre än Tanzania eller Mozambique?

Sverige har varit känt som en modig och kunnig biståndsgivare, inte minst i Zambia. Idag hänger man läpp och mummlar istället om att det kanske är dags att åka hem.

Om det inte har fungerat – om budgetstöd har spelat ut sin roll –varför inte bara säga det? Hur ska vi annars kunna värdera misstag och lära av dem?

Vart tog mer än 40 års utvecklingserfarenhet vägen? Och skyll inte på att Gunilla Karlsson är biståndsminister och att det har varit nedskärningar på Sida; det håller inte.

Kanske är det så enkelt att vi inte vet vad som är bäst. Låt oss då erkänna det och gå vidare.

** Budgetstöd innebär att bistånd ges direkt till det fattiga landets statskassa. Det är sedan upp till landets regering att genomföra den utvecklingsplan som slagits fast. Istället för att ge bistånd till en skola eller till ett program som stödjer utbildning, så ges stöd direkt till landets egen utbildningspolitik.

Flickor kan flyga

Sydafrika bevisar att flickor kan flyga stridsflygplan.

Så lyder en rubrik i den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian. Artikeln handlar om majoren Catherine Labuschange, som lanseras som världens första kvinnliga stridspilot i Jas 39 Gripen. Sydafrikanska försvaret består för övrigt av 37 procent kvinnor. I Sverige är motsvarande siffra fem procent.

Försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika ingår i det som kallats århundradets vapenskandal. I mitten på 1990-talet beslutade den unga sydafrikanska demokratin att modernisera sitt försvar. 1999 skrevs kontrakt med Saab och British Aerospace om att köpa 28 Jas Gripen. Det var första gången planet såldes utomlands.

Försäljningen omgärdades av den ena skandalen efter den andra i ett intrikat nät av mutanklagelser och nedlagda utredningar. För formens skull bör tilläggas att ingen har dömts. Det finns olika uppgifter om hur många miljarder kronor vapenskandalen har kostat sydafrikanska skattebetalare och annat vanligt folk. Det enda vi med säkerhet vet är att beloppet är stort.

Om det nu ska finnas stridspiloter, så är det bra att kvinnor får möjlighet att flyga. Major Laubschange kan inte lastas för att planet hon flyger har en besudlad historia. Men samtidigt blir hon affischflicka för att rättfärdiga en rutten affär. Det är ett högt pris.

Val i Zimbabwe – lika bra få det gjort

I höstas deklarerade president Robert Mugabe att det skulle hållas val i Zimbabwe i år. Premiärminister Morgan Tsvangirai svarade med att först ignorera uttalandet, sedan säga nej, sedan… tja, det är lite oklart var den före detta oppositionen MDC står för tillfället.

Väljarna verkar däremot ha bestämt sig – de vill ha val. Inte därför att de tror på förändring, utan därför att samlingsregeringen inte fungerar, MDC har tappat trovärdighet och därför att Mugabe, som nyligen fyllde 87, aldrig kommer att frivilligt släppa makten. Alltså är det lika bra att få det överstökat.

Zimbabwe längtar efter stabilitet; ingen vill tillbaka till varubrist och hyperinflation. Valkampanjen som redan är i full sving har redan fört med sig ökat politiskt våld, ökad osäkerhet – och ännu svårare förutsättningar för vanligt folk att få vardagen att gå ihop.

Den politiska vägen verkar för tillfället inte framkomlig. MDC visar mer intresse för att tillskansa sig makt och individuella förmåner än för utvecklingen av landet. Det saknas alternativ. Zimbabwierna skakar på huvudet, säger att jovisst är det upp till folket att förändra, men detta är inte nordafrika.

Ibland kan man förledas tro att Zimbabwe består av en samling mesar. Så är det förstås inte. Detta folk har genomlidit befrielsekrig och andra svåra umbäranden. Uppoffringarna ledde till konkreta resultat – landet blev inte bara fritt, utan även framgångsrikt. Människor fick utbildning och nationen ett gott självförtroende.

Kanske är denna kollektiva självbild en del av problemet. Jag har zimbabwiska vänner som fortfarande inte kan tro på vad som hänt i landet, trots att de själva upplevt det. Det är som om det tidigare så goda självförtroendet har bytts ut mot en kollektiv skuld med tillhörande ögonbindel.

Några siffror ur en opinionsundersökning som nyligen publicerades av den nordamerikanska tankesmedjan Freedom House (ta med en nypa politiskt salt, men intressant som riktmärke):

• 75 procent av zimbabwierna är rädda att valkampanjen kommer att föra med sig ökat våld.
• Trots detta vill en majoritet hellre ha val 2011 än att fortsätta med samlingsregeringen.
• Stödet för det före detta oppositionspartiet MDC (fraktionen som leds av premiärminister Tsvangirai) har minskat från 55 procent 2009 till 38 procent i slutet av 2010. Stödet för Mugabes ZANU-PF har ökat från 12 till 17 procent under samma tidsperiod.

Läs hela undersökningen här.

Möte på parkeringsplats

Om att planera ordning

Det är fortfarande lugnt på kontoret; de flesta tar ut sin semester vid den här tiden. Varje år tänker jag samma sak: nu ska jag passa på att rensa papper, arkivera…

I fredags kavlade jag upp ärmarna. Och – titt ut – bakom första pärmen hittade jag en familj termiter. Bakom tredje pärmen hittade jag resten av släkten. Istället för att rensa och arkivera, fick jag skaka alla pärmar…

Inga viktiga papper är förstörda, men jag behöver en ny bokhylla.

Om att samtala

Sedan några månader har vi en ny vakt utanför kontoret. Han är trevlig, pratsam och vi byter oftast några ord när jag passerar.

På senare tid har våra korta samtal handlat mer om gud och mindre om vädret. Han bär ett stort järnkors kring halsen och säger att tron har räddat honom från undergång. I morse frågade han om jag ville ansluta mig till hans kyrka. Jag tackade respektfullt nej.

Då undrade han om han kunde få en sen julklapp istället.

Om att vara ett UFO

Flera av mina barns klasskompisar har mammor som är hemmafruar. De är engagerade i vägörenhet, i skolaktiviter, ordnar luncher för varandra – och bakar, alltid. Själv händer det att jag missar föräldramöten och bakar gör jag så gott som aldrig (och när jag gör det, så kompenserar jag genom att överdriva – typ 500 bullar istället för de 30 som efterfrågades).

I morse sprang jag ihop med en av dessa fruar, som var upprörd över hutlösa priser på skönhetsoperationer (som görs i Sydafrika). Vårt samtal utspelar sig på en parkeringsplats utanför en väldigt otjusig mataffär. Det syns att vi befinner oss i ett fattigt land där majoriteten nog prioriterar annat än rynkor = det går inte att låtsas att vi är någon annanstans.

Som kvinna förväntas jag automatiskt vilja delta i fru-gemenskapen. Jag är inte intresserad. Alltså är jag dels en dålig mamma som aldrig bakar, och dels ett ensamstående UFO som inte är tacksam när vänskap erbjuds.

Jag blir inte upprörd. Istället är jag barnsligt förtjust över att någon fortfarande tycker att jag är en rebell. Ha!

Demokrati i Afrika

Bloggen Povery Matters skriver idag tänkvärt om oron i Elfenbenskusten. Även om det finns många skäl att vara förbannad på Laurent Gbagbo, som vägrar lämna ifrån sig makten trots att han förlorade valet i november, så kan man kanske förstå hur han resonerar…

Han måste ju undra varför det internationella samfundet utövar påtryckningar mot just honom – samtidigt som Robert Mugabe får hållas? Efter valet i Zimbabwe i april 2008, handlade det inte om att Mugabe hade förlorat – det visste alla – utan om han skulle gå med på att lämna makten… Han vägrade.

Det sägs bli val i Zimbabwe i år och Mugabe lär ha sagt att de kommer att vara ’free and fair – as they always are’.

Må påtryckningarna om en demokratisk och fredlig lösning i Elfenbenskusten fortsätta. Och må de sprida sig vidare söderut.

Sanningen ägs av segrarna

Det har varit nationella prov i Zimbabwe, bland annat i årskurs sju.

Fråga 15 lyder:

Innan självständigheten i Zimbabwe, lyckades inte svarta och vita leva fredligt tillsammans därför att:

1. De vita hade vapen
2. De svarta tyckte om att strejka
3. De vita tyckte inte om de svarta
4. Alla svarta ville bo i städer

Jag gissar att rätt svar är 3. Det innebär att alla sjundeklassare lär sig att enda skälet till att det var krig var att folk inte gillade varandra. Inte vad det möjligen kunde tänkas bero på – som rädsla för att mista makt, kamp över resurser, etc.

Historien skrivs alltid av segrarna. I detta fall är det inget vidare bra sätt att fostra och bidra till ökad tolerans eller mångfald..

Vit rasism byts ut mot svart rasism. Det är lika fel. Det kan aldrig rättfärdigas med historien. I grunden betyder det att strukturen som befrielsekrigen en gång sa sig vilja förändra, fortfarande är desamma. Det är bara färgen som har förändrats.

Skamligt Zambia!

Det zambiska parlamentet har beslutat ta bort paragraf 37 i anti-korruptionslagen.

Det innebär att följande numera inte gäller:

37. (1) Generaldirektören, ställföreträdande generaldirektören eller tjänsteman från anti-korruptionskommissionen har rätt att undersöka offentlig tjänsteman om det finns rimliga skäl att tro att en sådan tjänsteman:

(A) har missbrukat sin ställning eller myndigheten för att erhålla privat egendom, förmögenhet, fördel eller vinst direkt eller indirekt för sig själv eller någon annan person;

(B) har en levnadsstandard högre än den som står i proportion till hans nuvarande eller tidigare tjänstemannalön;

(C) har kontroll eller innehav av ekonomiska resurser eller egendom som inte står i rimlig proportion till hans nuvarande eller tidigare tjänstemannalön, eller

(D) erhåller fördelar av en tjänst som rimligen kan misstänkas vara brottsliga enligt denna lag.

Lagtexten är längre, men kontentan är densamma – anti-korruptionskommissionen får inte längre utföra sitt arbete.

Det är val i Zambia nästa år. Om man frågar folk– från taxichaufförer och säkerhetsvakter till advokater och restaurangägare – svarar alla samma sak: Regeringen stjäl pengar och måste nu snabbt försöka sopa igen sina egna spår.

Det är skamlig, sorgligt och oerhört tröstlöst. Kanske mest därför att så få zambier verka ha några förhoppningar om att det skulle kunna fungera på något annat sätt.

Regeringspartiet MMD är dock nöjda. Partiets talesperson Dora Siliya prisade parlamentet för att våga ändra en lag som hon anser var diskriminerande:

_ Vi måste lämna den tid bakom oss där polis förföljer medborgare och tvingar dem att förklara hur de har tjänat sina pengar och kommit över sina egendomar, säger hon.

För drygt ett år sedan frikändes den förre presidenten Frederick Chiluba i zambisk domstol. Han hade anklagats för att ha stulit en halv miljon dollar under sin tid vid makten 1991-2001. Domaren förklarade Chiluba oskyldig då det saknades bevis.

Jag minns en bild från rättegången: Chiluba lämnar domstolen med ett stort leende och tindrande ögon. På fötterna bär han platåskor för att verka längre. Han tittar in i kameran och gör tummen upp. Han går intill sin fru. Hon bär en mörkrosa klänning med matchande läppstift. Hela bilden andas seger.

Annat var det i London 2007. Då befanns Chiluba i brittisk domstol skyldig till att ha lurat den zambiska staten på 23 miljoner pund (cirka 245 miljoner kronor).

Fortsättning följer.

I väntan på Gud…

För ett år sedan fick vi ett jobbigt besked i Zimbabwe. Trots att vår verksamhet hade utvärderats, analyserats och fått med beröm godkänt, fick vi plötsligt besked om att vi inte skulle få finansiering från Sida.

Detta trots tidigare löfte. Ja, jag vet att man inte ska lita på sådana saker, men vi tänkte väl att detta trots allt är Sverige och att ingångna löften gäller.

Pyttsan.

Sida drabbades av sparbeting och vi hamnade ute i kylan, med rumpan bar. Fem veckor innan vårt nya program skulle inledas hade vi inga pengar.

Vi tog ett djupt andetag, (svor) och förklarade läget för personalen. Alla valde att stanna, trots att vi inte kunde garantera lön…  Fokus var att snabbt som tusan ragga nya pengar. Erfarenheten ingår i kategorin ’nyttigt lärande med sömnlösa nätter’.

Det gick bra. Vi har idag finansiering av FN-organisationerna UNDP och OCHA och i veckan slöt vi ett nytt avtal med den engelska biståndsorganisationen Dfid. Samtliga givare stödjer den verksamhet vi vill genomföra; vi har inte kompromissat för att få pengar. Det har varit nyttigt, vi har lärt oss massor. Personalen är starkt sammansvetsade. Och vi har fått starkare självförtroende.

Det nya kontraktet med engelsmännen är 45 sidor långt. På sidan tio definieras force majeure, det vill säga de saker som är bortom allas vår kontroll och som kan göra det omöjligt att genomföra de åtaganden som finns i kontraktet. Så här lyder skälen:

a) handling av regeringen i mottagarlandet;
b) handling av Gud;
c) krig, invasion, handling av utländska fiender, mobilisering eller embargo;
d) uppror, revolution, militärt tillskansande av makt eller inbördeskrig;
e) förorening av radioaktivitet från kärnbränsle eller kärnavfall från förbränning av kärnbränsle;
f) strejk som inte är begränsad till kontraktspartens anställda.

På normal svenska = vi kan strejka, förklara krig och smittas av kärnvapenstrålning. Oavsett vilket, kommer engelsmännen alltid att kunna skylla på någon klausul för att avbryta kontraktet med oss.

Jag kan förstås inte annat än undra vad en handling av Gud kan tänkas vara. Jo, vulkanen på Island förstås… men vad mer? Kanske räknas underskott i biståndsbudgeten?

Mugabe – en 86-årig fegis

Zimbabwes president Robert Mugabe är en tacksam figur för politisk satir; en livs levande diktator utan tillstymmelse till vare sig humor eller självkritik (antar att det är ett förutsättning). Problemet är att han inte är en smaklös skämtfigur, utan att han finns, alldeles på riktigt.

Genom åren har det gjorts olika försök att utmana enväldigheten. Viktigast är förstås bildandet av oppositionspartiet MDC, som numera innehar halva regeringsmakten (utan att det märks, men ändå). Tillkommer en rad viktiga organisationer och inititiativ.

I dagarna kom en ny protest. Och frågan är om den inte är den smartaste hittills. Den är i vilket fall den roligaste.

Den sydafrikanska musikgruppen Freshlyground (som spelade in sommarplågan Waka Waka med Shakira inför fotbolls-vm) har släppt låten ’Chicken for change’. Texten är politisk på ett sätt som för tankarna till protesterna mot USAs krigsföring i Vietnam…

Låten uppmanar Mugabe att sluta fega ur och bli den hjälte han en gång varit – genom att våga lämna ifrån sig makten. Ett utdrag ur texten: Du var föregångare för den kommande generationen, du lovade att öppna alla dörrar för oss… men nu sover du med nyckeln. Du vågar inte förändra.

Det intressanta är inte främst kritiken, utan perspektivet. Texten erkänner nämligen Mugabes tidiga gärningar för ett mer jämlikt Zimbabwe. Detta ska jämföras med internationella (oftast brittiska) kritiker, som har en förmåga att skjuta allt i sank på ett sätt som är både kortsiktigt och okunningt – och som framförallt får många afrikaner att hellre resa ragg mot det internationella samfundet än mot de egna despoterna.

Låten i all ära, men i dagarna släpptes även musikvideon. Detta är det roligaste jag sett på, tja, typ, någonsin. Kolla här!

Underskatta inte kulturens makt!

Vaxdockan som föreställer Mugabe är gjord av satirtecknaren Zapiro. Han lär ha sagt till en sydafrikansk tidning att även om han är väldigt nöjd med den här dockan, så hoppas han att den snart pensioneras.

Jaha… och hemma i Zimbabwe har inte svaret låtit vänta på sig. Freshlyground får inte längre resa in i landet. Konserten i Harare den 1 oktober är därmed inställd.

Suck.