Ok, lika bra att medge: jag har drabbats av själslig nyhetstorka. För sanningen är den att jag inte har lust att skriva om alla trista saker som händer i Zimbabwe…

Men heja – igår var det segerstämning på kontoret.
En av våra programhandläggare, Shorai, fyllde år. Och enligt traditionen på kontoret ska arbetskamraterna fixa en tårta; det ska sjungas, skojas om ålder – och vi ska fika.

Men det råder som sagt varubrist i Zimbabwe.

Det är förvisso sant att det mesta går att hitta bara man har gott om tid och pengar, men ibland räcker inte ens det. Och nu hette problemet vetemjöl: fanns inte – trots samtal till tio bagerier gick det inte att uppbåda en tårta i Harare.

Men bokföraren, Kokerai, vägrade ge sig. Efter ett febrilt ringande och några turer ner på stan, kom han tillabaka till kontoret med den vackraste tårta som hittills skådats.

Shorai grät en skvätt, medan resten tappade hakan av hänförelse.

Tårtan var fortfarande varm och någonstans, i all sin banala enkelhet, blev denna tårta en seger mot allt vansinne och idioti.

Vi stod förvisso inte i ring och sjöng ’We shall overcome’. Men vi fikade. Länge.

Annons