Har matbutiken börjat få in varor? Har vi el på kontoret eller diesel till generatorn? Har vi vatten hemma (pumpen i huset exploderade förra veckan och ett detektivarbete har inletts för att hitta en ny)?

Har något positivt hänt i landet, om än så litet?

Jag har bara varit i Sverige några dagar men vet att jag kommer att bli överaskad när jag landar i Harare imorgon. Jag vet att någonting har hänt. Det har det alltid – frågan är bara vad och för vem.

Att leva i Zimbabwe är att veta att man aldrig vet.

I måndags presenterade Kooperation Utan Gränser rapporten Var lojal – eller svält. Där konstaterar vi att en tredjedel av Zimbabwes befolkning kommer att vara beroende av matbistånd innan årets slut. Ett skäl är torka, men den främsta orsaken är att landet har havererat. I det som varit ett av Afrikas rikaste länder saknar människor idag förutsättningar att odla sin egen mat.
Det är nog så illa. Än värre är att matbiståndet används som politiskt matkmedel. Fattiga och hungriga människor måste visa sin lojalitet mot regimen – annars får de ingen hjälp. Lägg till att hungerkrisen sammanfaller med presidentvalen och att Mugabe gjort klart att han inte tänker sky några medel för att sitta kvar vid makten.
Detta är inga nyheter – vår rapport bygger på befintliga, trovärdiga och redan publicerade källor. Det unika är att vi har kompletterat statistiken med röster. Vi har intervjuat fattiga småbönder och presenterar deras vittnesmål.

Rapporten är lika sann som den är brutal. Samtidigt visar den bara en bild av Zimbabwe.

En annan är den om traditionella ledare som värnar sitt folks bästa trots regimens styrning, myndighetspersoner som vill göra ett bra jobb, genuina organisationer som kämpar på, poliser som inte är korrupta, fattiga småbönder som vill ha en framtid. Helt vanliga människor som vill någonting annat.

Förra veckan blev jag stoppad i en poliskontroll (ja, jag körde för fort). Suckade djupt, bromsade in, vevade ner rutan och var helt inställd på att avkrävas en muta (som jag skulle vägra, och därmed bli sittande ett par timmar).

Istället fick jag en rejäl och helt uppriktig utskällning av polismannen, som menade att jag borde veta bättre än att köra för fort med barn i bilen och att fortkörning är det främsta skälet till död i trafiken.

Jag log försiktigt och mycket besvärat. Och tänkte: vad driver just denna polis att göra ett professionellt jobb, trots en lön som på långa vägar inte går att leva på och att han verkar i ett land som befinner sig i politiskt, ekonomiskt och socialt fritt fall?

Jag vet inte svaret. Men han finns. Och han är inte ensam.

Själv betalade jag mina böter, fick ett kvitto och körde vidare.

Annons