Mörkrostat kaffe från Kenya, ost från Sydafrika… hemgjord aprikosmarmelad från en tant runt hörnet – och så brödet förstås; hembakt, grovt och gott. Ja, det är fortfarande svårt att hitta bröd och andra basvoror i Zimbabwe – men vi köper vete direkt av en bonde och maler den själva till mjöl.

Vad gör man inte för en god frukost…

Men imorse hade det uppstått ett hål mitt i brödet… trodde först att det var ena dottern som varit uppe på natten. Men nej, intill brödkorgen låg en rejäl hög, just det, råttbajs. Alltså har vi en råtta på vift och ska man döma av storleken på avföringen – så är det en rejäl sådan.

Orkar inte tänka på 50-kilos säckarna med ris, bönor, socker och mjöl som vi har i skåpen… så jag förtränger alltsammans och åker till jobbet istället.

Försvinner jobbiga saker om man slutar tänka på dem?

Det är ett knep som zimbabwierna försökt under en längre tid, åtta år för att vara mer exakt. Än så länge finns inga bevis för att förträngning fungerar.

Förra veckan stod det klart att det blir parlaments- och presidentval den 29 mars – om ganska precis åtta veckor. Alla vet redan hur det kommer att sluta; nuvarande president blir omvald, antingen därför att för få röstar eller därför att valet riggas. Oppositionen är fragmenterad och kraftlös, folk är trötta och hungriga – och framtidstro är ungefär lika sällsynt som socker, även på svarta marknaden.

Är folk ute och demonstrerar på gatorna? Är människor arga och upprörda? Nej, här rullar allt på, trots att ingen förstår varför landet överhuvudtaget håller sig på fötter. Människor är vänliga och hjälpsamma och fortsätter att arbeta som lärare, sjuksköterskor, poliser och annat – trots att lönen inte räcker till bussbiljetten. Det är som om alla kollektivt riktar blicken på en fast punkt rakt fram; se inte åt sidorna – och framförallt, tänk inte.

Så kanske det jobbiga försvinner.

De tragiska händelserna i Kenya under de gångna veckorna har också bidragit. Här bävar man bokstavligen inför valet i mars – inte därför att någon tror att det blir oroligheter eller att folk ska börja slå ihjäl varandra – utan därför att man vet att inget förmodligen kommer att förändras; ingen kommer att ge sig ut på gatorna för att mana till förändring.

Varför? Svårt att säga, men förmodligen en kombination av rädsla, uppgivenhet och brist på tydliga och trovärdiga alternativ – och kanske framförallt en djupt sargad självbild som nation.

Jag hoppas att jag får fel. Under tiden ska jag köpa råttgift.

Annons