Vad är det bästa med Sverige?
– Att allt finns och att det mesta fungerar.
– Ja, och att det finns hårspännen på H&M.

Och det sämsta?
– Svenskar gillar inte svarta.
– Folk är inte lika snälla. Mamma, varför är människor snällare i Afrika?

Samtalet utspelade sig för några veckor sedan, när jag och mina barn satt och filosoferade på McDonalds i Huddinge centrum. En pedagogisk avskedslunch inför hemresan till Zimbabwe. Den yngsta laddade med extra mycket ketchup och den äldsta med dubbla uppsättningar pommes frites.

Jag kände mig rätt svarslös.

Nu sitter jag här, i baksätet på en bil, och skumpar fram på en landsväg i Malawi. Vi har just besökt några grupper med småbönder som försöker diversifiera sina odlingar; bort från stapelfödan majs till andra grödor som dels klarar klimatsvängningarna bättre (torka ett år, översvämningar ett annat) – och som dels lönar sig att sälja.

Det räcker inte att klara matförsörjningen – människor måste tjäna pengar om de ska kunna ta sig ur fattigdomen; pengar till skolavgifter för barnen, pengar till hälsovård, pengar till investeringar. Och den enda och självklara utkomsten är jordbruket.

Efter rundvandringen samlas vi, bönderna och en handfull besökare, under det stora trädet i byns mitt – en öppen plats mellan hyddor och lerhus. Barn med uppsvällda magar, vackra kvinnor i trasiga och urtvättade kläder, byäldsten med en leopardskinnskeps i syntet, inte helt olikt klädseln i en raggarbil.

Vi håller tal och pratar om den kommande skörden. Så ställer någon frågan:
– Vad är det bästa med eran by?

En av kvinnorna ställer sig upp och säger:
– Att vi har kunskap. Vi kommer inte att vara fattiga för evigt.

Jag orkar inte vara krass. Orkar inte räkna upp alla hinder. Ids inte tänka på hur svag staten är; hur oansvarigt politikerna behandlar befolkningen; hur fullkomligt obetydligt landet Malawi är för omvärlden.

Så där satt jag på en stråmatta på marken och nickade; svarslös.

För jag vet inte vilken gång i ordningen.

Annons