Det är annandag påsk och morgonen har gått åt till en längre strandpromenad med barnen… vi har plockat snäckor, plaskat vatten och pratat om hur mycket man kan sakna havet när man bor i ett land utan kust. Det är som med teater eller bio: jag går sällan, men trivs bättre med livet om jag vet att jag skulle kunna göra det närhelst andan faller på…

Väl framme vid målet – ett av hotellen längs stranden norr om Mombasa, på kusten i Kenya, där det finns lite barnvänliga aktiviteter – inser jag att barnen aldrig kommer att orka gå tillbaka. Alltså lämnar jag dem på hotellet och sätter fart längs stranden igen… tillbaka till huset vi hyr för att hämta bilen…

Vattnet är varmt. Havet är är sagolikt vackert. Stranden är ödslig.

Och detta är högsäsong. Eller rättare sagt var det högsäsong innan de politiska oroligheterna skakade Kenya strax efter jul. Vi vet att närmare två tusen människor mist livet… vi vet att flera hundratusen människor sitter i flyktingläger… vi vet också att det ekonomiska förlusterna är enorma – och att vanliga, ofta fattiga, människor betalar priset.

Som här på stranden i Watamu.

På promenaden får jag sällskap av en barfota rastakille som kallar sig Rooney. Han undrar om vi vill hyra hans båt och åka ut på snorkeltur, om vi vill titta på delfiner, om jag behöver manligt sällskap. Han försäkrar mig om att allt blir kul, oavsett vilken aktivitet jag har lust att slå till på.

– Madam, du ser ju hur lite business det är här – vi behöver pengarna!

Jag tackar för mig, skyndar vidare längs stranden och fokuserar på någon osynlig punkt rakt fram. Ser mig inte om.

Anna

Annons