Våld och trakasserier fortsätter: hus bränns ner i byar som röstat på oppositionen; människor misshandlas. Zimbabwe fortsätter hålla andan; frågan är hur länge luften räcker.

I tisdags var det kravaller i Harare – ett par hundra människor som fredligt demonstrarede för att valresultaten skulle släppas. De slogs ner av polis. Ingen som helst rapportering i media – jag vet därför att en av våra anställda råkade köra rätt in i demonstrationen, innan han snabbt vände tillbaka till kontoret. Enligt ambassaden ligger minst 40 människor på sjukhus här i Harare, många mycket svårt skadade.

Om man frågar folk varför inte fler är ute på gator och torg och demonstrerar, säger vissa att de är för rädda. Andra menar att det är meningslöst. Men det finns också de som säger att de inte tänker ge diktaturen nöjet av att slå ner dem. Förändring måste ske utan våld; annars kommer inget att förändras i sak.

Zimbabwe är en diktatur. På riktigt.

Valen hölls för snart tre veckor sedan. Idag vet vi nästan lika lite som vi visste då. Mer än att Mugabe har förlorat, att det inte ingick i planerna – och att det inte kommer att accepteras. Resten – omräkning av röster, domstolsutslag och den evigt tuggande propagandamaskinen som lägger all skuld på väst – är detaljer i sammanhanget.

Men det finns tecken. Som att det aldrig, aldrig tidigare har pratats så mycket politik i Zimbabwe som nu. Människor pratar på gator, i affärer – hela tiden, öppet och kritiskt. Det är en förändring och därför är detta inte samma land som det var för tre veckor sedan.

Därför är detta början till slutet; frågan är bara hur lång tid det kommer att ta.

– Så var det förra gången också; inget kommer att förändras, säger de krassa som var med under förra presidentvalet. Som Mugabe också förlorade…

– Det pågår viktiga förhandlingar bakom kulisserna, det är inte för sent att tro på genombrott, säger optimisterna, som, liksom jag, vill tro att det finns en framtid inom räckhåll för Zimbabwe och dess folk.

Hoppet står till de goda krafternas sammanlagda klokhet. Måtte oppositionen satsa alla krafter på att hitta en övergångslösning – att tro att man kan besegra en diktatur genom ett röstutslag håller inte; det kommer att ta tid och stort förstånd.

Måtte de kloka inom regeringspartiet – för de finns, även om de inte hörs – se nationens intresse i första hand och isolera de värsta fanatikerna. Som en regeringsföreträdare sa till en annan (jag tjuvlyssnade på ett flygplan):

– Varför är de så blinda? Världen behöver inte Zimbabwe. Däremot behöver vi världen.

Annons