Flög nyligen från Maputo till Harare och gjorde som alla gör som bor i Zimbabwe: handlade innan hemresan. Anlände till flygplatsen, checkade in väskan och var precis på väg att beställa kaffe när en polis knackade mig på axeln och bad mig följa med.

Jag blev inlotsad i ett bås, fick genomgå kroppsvisitering och svara på närgångna frågor om vad jag gjort och vart jag skulle… innan jag under stort allvar ombads öppna väskan som jag tidigare checkat in. Jag suckade och försökte minnas om det fanns några särskilda export-importregler som jag i så fall hade glömt.

Förvåning, mera förvåning – och stor munterhet. Sex paket mjölk, fem kilo mjöl och två stora ostar… som polismännen bestämt hävdade hade gett utslag i röntgen. Mjölkpaket som bomber?

– Jaså, du bor i det där förvirrade landet, då förstår vi… (stora skratt)

Nästa lustigkurre visade sig vara passkontrollanten på flygplatsen i Harare. Jag lämnade fram mina papper och frågade om vi möjligen hade fått någon president i landet.

– Ja, har du inte hört det? Det är ju jag… Jag har tagit över för att det ska bli någon ordning i den här soppan… (skratt i hela kön)

Ingen president, inga besked…

Det som händer sker bakom kulisserna och långt bort från tevekamerorna. Våldet ökar, stadigt och systematiskt. Människor misshandlas, förföljs och torteras. Gärningsmännen är säkerhetsstyrkor, krigsveteraner och ungdomsmilis. Offren är människor som anklagas för att ha röstat på oppositionen.

Förra veckan fick vi bildbevis i form av en rapport som frivilligorganisationer sammanställt. Avhuggna händer och fingrar, sönderslagna kroppar. Jag avstår från att publicera bilderna här – men tro mig, de är otäcka. Det finns ofta stark symbolik i handlingarna; händer krossas därför att samma händer har använts för att rösta på fel parti…

Valkommissionen har nu räknat om rösterna från parlamentsvalet. Resultaten är samma som första gången: oppositionen har vunnit.

Så vad händer nu? Allt fler zimbabwier pratar om behovet av utländsk hjälp för att lösa krisen. Det talas om internationella valobservatörer med utökat mandat, om fredsstyrkor – och om regelrätt FN-trupp.

Många menar att de gjort vad de kunnat – de har röstat bort en diktator. Men diktatorn sätter egna spelregler och struntar i resultatet. Vad gör man då?

Som så ofta under de här märkliga veckorna, sticker humorn plötsligt fram som en blixt i mörkret. Nu senast en serieteckning där Mugabe har blivit utröstad i en Robinson-tävling, men vägrar lämna ön… Sista rutan i serien är svart med texten: Survivor Zimbabwe.

Ridå. Nu igen.

Annons