Plötsligt stod vi där; ett tusental människor som samlats en mörk onsdagkväll i Harare – och grät.

Det började några timmar tidigare, i en oändlig kö som ringlade långt ut på gatan. Gamla, unga, svarta, vita och allt däremellan väntade tålmodigt på att få komma in och breda ut sina filtar framför den stora scenen. Detta var invigningen av den årliga kulturfestivalen HIFA, Harare International Festival of the Arts, som just nu går av stapeln – trots läget i landet och mot alla tänkbara odds.

Årets tema: The Art of Determination – Beslutsamhetens konst.

In på scen kom ett par människor åt gången; klädda i randiga fångdräkter… allra sist en grupp barn. De ramlade sakta omkull och spelade döda. Minuterna gick och ingen och inget rörde sig, bara trummor i bakgrunden. Rökmaskinen satte igång, trummorna ökade i tempo – och plötsligt äntrade en general med groteskt stort huvud scenen… Han gick i lugnt och sakta mak, med huvudet högt och självklart… liknelsen med Mugabe ej att ta miste på.

Så började generalen sjunga: What a Wonderful World… samtidigt som vittnesmål från zimbabwier – citat från tortyroffer, militärer, barn… projicerades på en gigantisk filmduk.

Publiken drog efter andan; några såg sig oroligt omkring. Det enda som hördes var generalens sång.

Fångarna reste sig allt eftersom (de visade sig vara olika körer); började sjunga olika folkvisor och kampsånger, men kvästes av polis – klädda i uniformer som bars av den rhodesiska armén innan Zimbabwe befriades 1980 och Robert Mugabe blev dess president.

Och så fortsatte föreställningen; en stark politisk satir där budskapet var glasklart – ingen kommer att befria oss; vi måste göra det själva. Avslutningslåten rappades fram: Rise Zimbabwe, Rise…

En och halv timme senare stod vi som sagt och grät. Showen avslutades med praktfulla fyrverkerier som måste ha lyst upp (och förvånat?) stora delar av Harare. HIFA hade härmed invigts – modigt och hoppingivande; samtidigt som diktaturen, än så länge, lever oberört vidare utanför festivalområdet.

I see trees of green, red roses too.
I see them bloom, for me and you.
And I think to myself… what a wonderful world.

I see skies of blue, and clouds of white.
The bright blessed day, the dark sacred night
And I think to myself, what a wonderful world…

(”What a Wonderful World” spelades första gången in av Louis Armstrong 1967. Låten lär ha skrivits för att mildra de politiska spänningarna och rasmotsättningarna i USA under denna tid.)

Annons