I tisdags blev jag förklarad persona non grata i Zimbabwe. Jag ställdes inför två val: antingen bli inburad och utvisad direkt, eller att betala lite drygt 6 000 kronor och få stanna i 48 timmar. Jag valde det senare.

Beslutet kom från landets inrikesminister. Jag anklagas inte för något. Lagen ger ministern enväldigt rätt att förklara människor icke-önskvärda utan att behöva förklara varför.

På onsdag morgon skjutsade jag barnen till skolan. Stannade för att prata med en av lärarna. Förklarade att vi kanske måste lämna landet nästa dag och frågade om råd… hon berättade att detta hänt otaliga gånger, att hon till och med har en särskild brevmall i datorn… och att det oftast ordnat upp sig. Barnen fick inget veta: de skulle bli oroliga – och förhoppningsvis i onödan.

Nästa stopp var hos vår advokat, Jonathan. Där tillbringade jag resten av dagen med att ta fram en express-anmälan till hovrätten. Vi bestämde oss nämligen för att överklaga utvisningen.

Hur försvarar man sig när man inte vet vad man är anklagad för? Svar: man chansar.

Vår inlaga handlar därför om vad Kooperation Utan Gränser gör i Zimbabwe, att samtliga anställda utom jag är zimbabwier och att hela södra Afrika koordineras härifrån. Det är därför inte rimligt att utvisa mig (utan anledning), att detta skulle riskera organisationens verksamhet, arbetstillfällen – och att resultatet blir att än färre resurser kommer de fattiga till del. Inlagan är en tio-sidig svada på högtravande juridisk engelska – men sann.

Redan på onsdagkvällen skulle ärendet upp i rätten – som har öppet 24 timmar om dygnet, så länge man själv är beredd att hämta och skjutsa hem domstolspersonalen… vilket vi gjorde. Men ack, vi fick aldrig fatt i domaren – telefonlinjerna är helt enkelt för dåliga och det gick inte att komma fram.

Ärligt talat, har nog sällan känt mig så liten som den kvällen; utlämnad till zimbabwisk rättvisa i en mörk domstolsbyggnad (elen gick) där det enda som fanns att göra var att vänta. På domaren, på nästa steg. Jag var kränkt, trött – och förbannad. Hur många zimbabwier har råd att anlita advokat och ens försöka försvara sig mot maktfullkomlighet?

Elen kom tillbaka, timmarna gick… men ingen domare. Vi gav upp och fick ny tid på torsdag morgon.

Denna gång gick det bättre; domaren var på plats – liksom chefen för invandrarverket och hans advokat, som även var talesman för inrikesministern.

Jonathan berättade vad jag och Kooperation Utan Gränser arbetar med i landet, att vi är en politiskt oberoende organisation som arbetar för att fattiga småbönder ska kunna förbättra sina livsvillkor, att jag har bott här i 2,5 år, har barn i skolan och att det helt enkelt inte är rimligt att tvinga mig att lämna landet med 48 timmars varsel.

Sedan var det zimbabwiska statens tur. Deras advokat sa inget. Domaren meddelade att domen skulle avkunnas 14.30 – två timmar innan vi skulle behöva åka till flygplatsen.

Frågade Jonathan om våra chanser.
– Strikt juridiskt har vi vattentäta argument och bara för ett år sedan skulle jag ha sagt 100 procent. Idag ger jag dig 50-50.

Jag åkte hem och satte mig i trädgården. Packade en liten väska, konstaterade att jag ändå hatar alla mina kläder och inte skulle ha något emot att köpa nya… tänkte att barnen får packa själva när de blir hämtade från skolan.

Så var det dags. På med kavajen och ner till hovrätten igen. Vi satte oss till rätta och domaren började läsa:

‘Jag har hört era framställanden… (15 minuter återgivande om vad som sagts på morgonen)… staten har valt att inte försvara sitt beslut att förklara Anna Tibblin persona non grata i Zimbabwe, trots att statens företrädare haft möjlighet att söka ytterligare instruktioner (ringa till ministern). Rätten finner därför att beslutet är ogrundat. Utvisningsbeslutet upphävs härmed.’

Vi lämnade salen. Jonathan slog ut sina armar i luften och sa:

– Du får kyssa mig nu!

Vilket jag faktiskt gjorde.

Annons