Idag fick jag ett mejl från en av våra förra programhandläggare. Hon slutade vid årsskiftet för att flytta till Sydafrika med sina barn. Orsaken: hon orkade inte vara kvar i Zimbabwe längre.

Jag minns precis när det vände. Det var i september förra året. På en vecka hade mer än hälften av alla lärare slutat på skolan där hennes barn gick här i Harare; skolan har sedan dess kollapsat helt. Alltså sa hon upp och flyttade, på vinst och förlust. Hon visste att det skulle bli sämre innan det blir bättre och ville inte riskera barnens utbildning.

Hon skriver:

Vi får skrämmande rapporter från släkten i Zimbabwe, särskilt från de som bor på landet. Min kusin fick bägge armar och händer sönderslagna därför att han påstods ha röstat på oppositionen. De brände även ner hans hus. Igår dog han av skadorna.

Här har vi drabbats av våldsvågen mot utlänningar. Vi hoppas att den är tillfällig och snart ebbar ut. Tills vidare försöker vi hålla en låg profil och undvika de fattigaste områdena. Vi berättar inte att vi kommer ifrån Zimbabwe.

Annars, vad kan jag säga? Barnen har börjat skolan här och själv funderar jag över framtiden. Det känns inte helt enkelt.

Jag har inte svarat ännu, tänkte jag skulle sova på saken.

Annons