I den lokala dagstidningen talas det om jordskredsseger, att oppositionen är helt uträknad och att det nu äntligen blir ordning och reda i Zimbabwe – nu när Mugabe enhälligt valts till president.

Att han är självutnämnd och att fredagens så kallade presidentval inte var annat än en tragisk fars, låtsas man inte om.

Stämningen på kontoret är, minst sagt, nedslagen. Till råga på allt miste en av våra handläggare sin pappa imorse efter en kort tids sjukdom. Handläggaren, som i vanliga fall är en grundtrygg och gladlynt person, kom nyss in och satte sig, la huvudet mellan händerna och sa att han faktiskt inte vet hur han ska orka med sitt eget liv.

Han sa: Tar det aldrig någonsin slut?

Under de gångna månaderna, där våld och trakasserier mot oskyldiga människor har ökat i takt med allt mörkare framtidsutsikter, har vi hållit ett otal beredskapsmöten på kontoret. Vi har fikat (allt mer sällan med mjölk i kaffet) och gemensamt konstaterat att slutet ändå måste vara nära; det är bara en fråga om tid – och att härda ut.

Det tror jag fortfarande, men aldrig har minsta gnutta förändring känts så omöjligt långt borta.

Så vad ska det då bli av kontoret, personalen, projekten…

Å ena sidan bedriver vi bra verksamhet här. Lång närvaro och kunnig personal gör att vi fortfarande gör nytta i en tid när många andra har kastat in handduken. Det är vi stolta över och vill naturligtvis försvara.

Å andra sidan finns en gräns. Vi kan inte jobba fritt – av säkerhetsskäl kan vi tills vidare inte skicka ut vår personal på landsbygden. Den ekonomiska krisen (inflationen är nu uppe i ofattbara nio miljoner procent) gör dessutom varje handling till en administrativ mardröm.

Hoppet står nu (återigen) till förhandlingar… och att de afrikanska grannländerna ska sluta hålla en tragisk gammal diktator om ryggen.

Annons