Kanske borde jag klistra fast en skylt i pannan: semesterstängt…

…men trots svensk högsommar, matjesill till leda, kalla dopp och trollska solnedgångar intill en skogssjö i Dalarna, går det inte att stänga av vad som händer i Zimbabwe. Det är i och för sig inte konstigt; vårt arbete  påverkas direkt av utvecklingen i landet, liksom min egen vardag eftersom det är där jag bor och verkar.

Men ändå. Det är utmattande att ständigt gå omkring och hoppas. På förhandlingar, internationella medlare, mirakel…

Så sitter jag här på tåget, på väg till Stockholm efter att ha bott ute i skogen utan el, vatten, mobiltelefon och dator i en vecka. Vi hade i och för sig radio och visst lyssnade jag på nyheterna, men utrikesbevakningen går inte på högvarv när även korrarna är på semester.

Imorse kändes det som om jag hade kunnat stanna kvar i skogen för evigt. Låt världen pågå, hämta mig när allt det onda och meningslösa är borta.

Annons