Alla spekulerar; blir det en uppgörelse? Är det överhuvudtaget tänkbart att Mugabe och Tsvangirai kan sitta i samma regering? Här i Harare är det få som tror det.

Vi mötte Mugabes kortege i morse, barnen och jag. Först de arroganta motorcykelpoliserna, sedan de tre svarta glidar-bilarna (så att man inte ska veta vilken Bob sitter i), följt av tungt beväpnade kommandosoldater och allra sist… en skruttig gammal ambulans. Kortegen för ett sabla liv och vore det inte så tragiskt, vore det skrattretande – som en parodi på en diktator.

Jag muttrade något om ‘undrar var han ska…’, varpå mannen bredvid mig svarade:
– Han ska väl åka och låtsas förhandla igen.
Vi tittade på varandra, log och skakade på våra huvuden. Samförstånd i Harare.

Det finns ingen regering, inget parlament… Inne i landet finns ingen rapportering om de pågående förhandlingarna, ändå känner alla till dem. Alltså är det bara att vänta; nu igen.

Som tur är går det inte att sitta klistrad vid BBC och internet – det finns för många praktiska saker att ägna sig åt. Som att försöka handla mat.

Affärerna är förvisso tomma, men om man ägnar ett par timmar och kör runt från butik till butik, så brukar det gå att få ihop en del. Icke så denna gång. Det var verkligen HELT TOMT (bortsett från salladskål och ostbågar). Vi tog till och med en sväng förbi söndagsmarknaden i Borrowdale, där de fåtaliga försäljarna satt i en håglös klunga och stirrade tomt framför sig. Inte så konstigt; en 2-liters flaska coca cola gick för lite drygt 300 kronor. (Kan inte låta bli att undra: finns det en enda människa på hela planeten som skulle betala?)

Till slut ringde jag Veronica, en smart affärskvinna som handlar matvaror i Sydafrika för att sedan sälja vidare till kunder i Harare med 50-procents påslag på priset. Det blev stor-bingo; en kund hade sjappat när det blev dags att hämta och betala en order…

Så vi åkte hem till hennes garage och slog till på 20 kilo ris, 12 kilo mjöl, 4 paket kex, 1 burk kokos-mjölk och två exklusiva flaskor olivolja med vitlök, importerade från Spanien. Barnen tyckte att vi även skulle köpa 10 paket paprikapulver… bara för att det fanns.

Ett handslag och 350 US dollar senare var vi på väg hem. Vi sjöng i bilen och kände oss rätt nöjda med söndagen. Vem har sagt att det inte går att konsumera sig lycklig?

Annons