Vissa menar att Mugabe är galen. Andra säger att han vet fullt och klart vad han gör, men saknar förmåga att känna empati för sin egen befolkning; att han inte bryr sig därför att han inte kan. En tredje skola menar att han varken är galen eller känslomässigt störd – han är bara maktfullkomlig och iskall inför sina egna beslut.

I slutänden spelar det ingen roll; resultatet är ändå detsamma.

Men etiketten är intressant i sig. En galning anses mindre ansvarig för sina handlingar; inte moraliskt, men definitivt juridiskt och även rent praktiskt. En galning kan man, i bästa fall, tycka synd om. Man kan hänvisa till en taskig barndom, fängelse, kolonialismen…

Samma resonemang (inga liknelser med Mugabe i övrigt) används ofta i förhållande till besvärliga människor överhuvudtaget. Det gäller arbetsplatser, grannar, släktingar…

Tänk på alla människor som kör sitt race, åstadkommer skada, som så sällan behöver bli konfronterade med sina misstag… och som än mer sällan behöver ta ansvar för konsekvenserna.

Det skulle nämligen bli alldeles för jobbigt, för arbetsgivaren, grannarna, släkten… Alltså konstaterar man att det inte är någon idé att ställa honom till svars – han är ju galen. Så länge någon är galen, finns det en förklaring som gör att vi andra slipper ta konflikt – det finns ju en orsak som vi inte rår på.

En galning får inte sparken. En galning får i bästa fall tidig pension alternativt en omplacering där han, förhoppningsvis, gör mindre skada.

Handen på hjärtat: hur många galningar är galna? Och hur många glider vidare därför att omvärlden väjer undan ansvar?

Annons