Det var stökigt vid bussterminalen; massor av folk med väskor och kartonger, små eldar där försäljare sålde grillade grönsaker – och trasrankor till barn som tiggde pengar.

Efter ett idogt letande fann jag och Israel äntligen varandra. Han kastade oroliga blickar omkring sig innan han hoppade in i bilen och vi kunde köra iväg. I baksätet hade han lagt de gods han transporterat på bussen från Sydafrika: bröd, några konserver – och en tevekamera.

Några timmar senare anlände även fotografen, per flyg. Hans uppdrag var att filma Kooperation Utan Gränsers matprojekt, som ingår i Världens Barn-kampanjen. Det gick inte att få tillstånd att filma, trots att det är en vanlig dokumentation av ett biståndsprojekt – inte nyheter och inte journalistik.

Alltså tog vi saken i egna händer.

Vi lämnade Harare nästa dag, strax före fem på morgonen, tisslade och tasslade och log vänligt mot poliserna i varje vägspärr vi passerade. Människorna i projektet berättade öppet om sin vardag, om problem och bekymmer – och var glada över att deras historia kommer att berättas för någon som vill lyssna.

De färdiga videokasetterna fick åka specialtransport hem till tevehuset i Sverige. Och det blev en film. Resultatet visas i helgen på Världens Barn-galan.

Annons