Det är mycket elände; hela tiden. Jag är inte zimbabwier; jag är inte drabbad. Ändå mäktar jag snart inte tänka, än mindre försöka förstå. Jag orkar inte prata om Zimbabwe, jag skriver inga mejl – den här bloggen har legat på is därför att jag inte vet vad jag ska säga. Om jag inget skriver har det kanske inte hänt?

I veckan greps människorättsaktivisten Jestina Mukoko i sitt hem klockan fem på morgonen. Hennes son tittade på när hans mamma fördes bort i pyjamas. Sedan dess är hon försvunnen. Lever hon fortfarande? Vad tänker hon nu?

Koleraepidemin (som började redan i augusti) har krävt minst 600 dödsoffer, oficiellt. Det är så många som dör att man inte vet hur man ska räkna; människor är undernärda, aids-sjuka får inte tillgång till mediciner… ska kolera räknas som orsak eller verkan? Det finns inte resurser att skriva dödsattester. Sjukhusen har kollapsat; människor behandlas i tält av internationella hjälporganisationer. Det är ingen film.

Halva befolkningen – läs igen: halva landet – är beroende av matbistånd för att överleva. Omvärlden skickar hjälp – men allt når inte fram. Om fattiga människor ska leva eller dö bestäms inte av någon gud – det bestäms av en maktgalen elit som suger ut sin egen befolkning till allra sista droppen. Ödet bestäms av parasiter.

Vi som ser på drabbas av håglöshet; det finns så lite vi kan göra. Kooperation utan gränser och andra stödjer biståndsverksamhet, som gör nytta, men som aldrig kan bli mer än en droppe i havet.

Botswana ska stänga sin ambassad. Det ska bli hårdare sanktioner. Hela världen fördömmer och hotar.

Sen då?

Det är zimbabwierna som måste fixa det här. Samtidigt som varje försök mejas ner, skrupellöst.

Omvärldens reaktioner når inte fram; medierna är statskontrollerade, internet är begränsat – dessutom kräver det el. Folk vet inte att miljoner människor runt om i världen visar solidaritet och ber om förändring; folk vet inte att andra bryr sig. Det är bara jag som vet att min mamma tänder ljus i Leksands kyrka.

Zimbabwierna är kanske de ensammaste människorna i världen.

Häromdagen visade yngsta dottern upp en böld på ryggen; såg ut som ett sönderkliat myggbett som blivit infekterat. Jag klämde och klämde, hon skrek. Jag klämde lite till – hon skrek ännu mera – men nä, bölden gav inte med sig. Jag tvättade såret, tröstade dottern med förtida lördagsgodis från johannesburgs flygplats och lät saken bero. Det sista hon sa innan hon somnade var att jag inget visste och var dessutom den elakaste mamman i hela världen.

Dottern gick – klok flicka – till skolsköterskan. Sköterskan nickade vant, gned på lite vaselin… väntade tio minuter… och klämde sedan ut en grön larv. Bölden var en mangofluga.

Alltså: ‘If clothes are hung outside, it is possible for a female fly to lay eggs on them. The clothes are then worn and the eggs penetrate the skin. Painful, boil-like lesions occur. Over the next three days, pus emerges from each sore as it gets ripe. Once the sore is expressed a worm comes out of it.’

Bara äckligt, inte farligt. I värsta fall ett mindre ärr.

I Zimbabwe är det annars tvärtom: det är farligt och det är på riktigt. Och frågan om hur ärren ska kunna läka ligger så långt utom räckhåll att ingen ens ställer den.