Att bo i Zimbabwe är som att leva i en sämre äventyrsfilm där det händer en massa otäcka och tragiska saker, där spänningen konstant byggs upp – men där man inte begriper handlingen. När kommer slutet? Eller är detta en serie som löper säsong efter annan? Mindre kul än Dallas, men lika sjukt.

Just därför att det är så eländigt som det är, kan vissa situationer inte bli annat än komiska. Som lunchen idag…

För det första: det är besvärligt att gå ut och äta lunch. Inte därför att det inte finns restauranger eller varor – utan därför att det är alltid är överfullt och svårt att få bord om man inte bokar innan.

Jo, det finns fortfarande folk med gott om pengar. På lunch-haken blandas snoffsiga diplomater och skrynkliga biståndsarbetare som tröttnat på lunchlåder med suspekta företagare och andra som kör omkring i senaste skriket från Mercedes Benz.

(En 18-årig zimbabisk flick fick just en klargul Hummer i present av sin politiker-pappa… med förnamnet på nummerplåten. Inköpspris: kring 600 000 kronor.)

Tillbaka till lunchen. Jag hade stämt träff med några kollegor från andra organisationer för att diskutera sjukvårdsförsäkringar (spännande liv jag lever, eller hur?).

Restaurangen var fullpackad och vi satt intryckta mellan flera sällskap. Vi började prata om möjliga och omöjliga sätt att garantera personalens rätt till hälsa i ett land där hälsovården har kollapsat.

I takt med att förslagen blev, hrm, hur ska jag uttrycka mig… kreativa… närmade vi oss varandra runt bordet med böjda huvuden. När det blev riktigt intressant sänktes våra röster till knappa viskningar och den tyska kollegan tittade sig konstant över axeln med misstänksam blick.

Temat var som sagt försäkringar. Inte otrohetsskandaler eller omstörtande verksamhet.

Slut på avsnitt niohundraåtta.

Nästa vecka får ni möta ett kassabiträde som räknar belopp som ser ut så här: 20,000,000,000,000,000,000. Hon delar med sig av sina bästa tips för att inte bli galen på kuppen.

Samma tid, samma plats.

Annons