Efter drygt fyra månaders medling, toppmöten, topp-toppmöten, sammanbrott, rykten (dock tveksamt om det förekom svett och tårar, mer än hos den zimbabwiska befolkningen) har Morgan Tsvangirai sagt ja till att bilda samlingsregering med Robert Mugabe.

Tsvangirai svärs in som premiärminister den 11 februari; nästan ett år efter att han faktiskt vann presidentvalet (om än med för liten majoritet). Mugabe fortsätter dock som president.

Och vips, så var diktatorn legitim igen.

(Minnesbild: en vecka efter presidentvalet i mars förra året, alla visste att Tsvangirai hade vunnit, men resultaten dröjde… och dröjde… och jag råkade befinna mig på flygplatsen i Harare samma söndag som Tsvangirai flög iväg för att söka stöd hos statscheferna i södra Afrika. Flygplatsen var öde… utländska journalister som hade smugit sig in för att bevaka valet hade fängslats, andra som ännu inte åkt fast försökte smyga sig ut… stämningen var inte direkt mysig. Och plötsligt kom Tsvangirai gående mot passkontrollen; en ensam man i en taskig kostym; med trång jacka och för korta byxben. Han var landets valda president och sällan har jag sett någon som såg så ensam ut.)

Hade Tsvangirai något val? Tja, troligen inte. Maktstrukturerna i Zimbabwe vilar fortfarande helt i händerna på partiet Zanu-pf. Det skulle vara självmord – för att inte säga omöjligt – att ens försöka kliva in och ta över. Det måste till ett samarbete, frågan är bara på vems villkor. Eller rättare sagt; hur mycket går det att rubba den gällande (o)ordningen?

De afrikanska och latinamerikanska befrielserörelserna drevs av längtan – till frihet och från förtryck. I många fall erövrades frihet för fåtalet – på majoritetens bekostnad. I Zimbabwe växte en ny elit växte fram – samtidigt som det gamla systemet hölls intakt.

Varför blev det så? Det handlar om kolonialism, om etnicitet och andra faktorer – men det som ofta glöms bort när man pratar om Afrika, även i Afrika, är klass. Det finns rika därför att det finns fattiga.

Därför är det många som frågar sig: vilka garantier finns för att inte Morgan Tsvangirai en dag blir likadan? Svar: inga alls om inte folket själva ställer sitt ledarskap till svars. Frågan är bara exakt hur det ska gå till.

Barack Obamas ‘Yes We Can’ har inte riktigt nått fram till Zimbabwe. Kanske beror det på att CNN är förbjudet.

Annons