Det är på dagen två år sedan det började kännas på riktigt i Zimbabwe… då alla sa att nu… nu vänder det.

Det var då kampanjen Rädda Zimbabwe kallade till ett bönemöte i Harare. Då som kyrkor, kvinnorättsorganisationer, fackföreningar och andra organisationer samlades – för första gången någonsin – till gemensam och fredlig protest.

Bönemötet slogs brutalt ner av polis. Hundratals människor skadades, däribland Morgan Tsvangirai. Han fördes iväg av säkerhetsstyrkor och försvann. Det gick snabbt rykten om att han hade dödats. Ambassadörerna i stan, däribland den svenska, gav sig ut på jakt bland olika sjukhus. Som då fortfarande fungerade.

Jag minns att vi satt på en kursgård och höll en utbildning om Hiv och aids när jag fick ett sms om vad som inträffat. Deltagarna kom från hela regionen och en av dem, en man från Malawi, frågade Zimbabwierna varför de inte gav sig ut på gatorna?

En av mina kollegor svarade att det inte är någon idé; det går inte att vinna.

Tsvangirai hittades några timmar senare. Han levde, men hade blivit svårt misshandlad. Bilden där han ligger i en sjukhussäng med blåtiror och bandage runt huvudet kablades ut runt om i världen.

Två år senare och tiden står still.