Jag har varit irriterad i flera dagar. Inte på något stort och livsavgörande (även om läget på Madagascar och säkerheten för vår samarbetsorganisation Fekritama ger skäl till oro…)

Nej, jag är irriterad därför att jag inte vet hur jag ska hantera mina hushållsräkningar.

En sammanfatting av månadens skörd:

  • vatten: 2 920 kronor
  • grundvattenavgift (vi har brunn): 2 120 kronor
  • el: 3 800 kronor
  • telefon: 7 400 kronor
  • sophämtning: 1 513 kronor

Vi har inte haft kommunalt vatten på två år. El har vi till och från och det ska jag förstås betala för, men varför detta hutlösa pris? Telefonräkningen är dubiös eftersom televerket inte kan ge någon specifikation, utan ger bara en klumpsumma. En granne har fått en räkning på 300 kronor och en annan på över 20 000 – och vi tror att vi ringer ungefär lika mycket.

De ruskiga räkningarna är ett resultat av dollariseringen av ekonomin i Zimbabwe, där staten nu förtvivlat och med alla medel försöker få in utländsk valuta. Många vägrar betala, de flesta kan inte. Själv vet jag ärligt talat inte hur jag ska göra.

Jag har inte råd med detta. Och jag har en bra lön. Hur i hela friden går det för vanliga zimbabwier?

Så var det sophämtningen. Våra sopor har aldrig någonsin hämtats (vi har bott här i drygt tre år). Därför har vi lärt oss bränna, kompostera, gräva ner och emellanåt köra till tippen (där grindvakten oftast säger blankt nej, men som emellanåt släpper igenom. Det avgörande knepet verkar vara att le brett och se tillräckligt desperat ut – själv brukar jag ta med mig barnen, som är experter på att snacka sig fram i omöjliga situationer…)

Tillbaka till räkningarna… Jag kan ju inte gärna betala för tjänster som inte finns. Å andra sidan måste ju kommunen och verken få in pengar om servicen någonsin ska börja fungera… Men hur vet jag att pengarna inte går direkt ner i en korrupt ficka? Det är just det – jag kan inte veta det.

I dag fick vi en lapp i brevlådan; ett nybildat företag som kallar sig för Sop-grabbarna (The Garbage Guys) erbjuder sig att hämta vårt hushållsavfall för endast 100 kronor i månaden. Vi får gula plastpåsar och lov att fylla två säcker i veckan.

Överlycklig – och imponerad över entreprenörsandan – kastade jag mig på telefonen (som fungerade) och ringde det angivna numret. Jag fick prata med Steve, som meddelade att han var i närheten och därför skulle titta förbi för att skriva kontrakt.

En halvtimme senare öppnade jag grinden. Och ta mig tusan om inte den anländande röda personbilen i ett ögonblick förvandlades till en vit springare. Steve klev ur, drog handen genom håret, log ett bländande Colgate-leende och sa:

– Oroa dig inte, nu tar jag hand om det här.

(Minns du scenen där Richard Gere, urk, gled fram över fabriksgolvet i en ‘Officer och en gentleman’? Nå, det här var bättre).

Jag betalade min hundralapp, skrev på avtalet och blev svag i knäna på kuppen. Jag var R Ä D D A D !

Två koppar hett te och lite kallprat senare hade jag lärt mig att staden Harare behöver 96 sopbilar för att hämta allt avfall. Kommunen har totalt 60 bilar, varav fyra fungerar.

Sopåkaren berättade att han i själva verket arbetar som fondmäklare… Avfallshanteringen var en bi-syssla därför att han själv ledsnat på råttorna…

Säga vad man vill, sjuka situationer föder intressanta människor. Själv är jag uppriktigt lycklig över att mina gula påsar blir hämtade redan på måndag. Och tja, kanske bjuder jag ut sopåkaren också…

Annons