Är Kooperation Utan Gränser en biståndsorganisation eller del av en folkrörelse? Är det någon skillnad och spelar det i så fall någon roll?

Forum syd gav nyligen ut debattboken Grus eller Guld, som handlar om folkets bistånd och vilken betydelse det har – eller inte. Jag fick förfrågan om jag ville tycka något… Resultatet följer nedan.

* * *

Plats: ett stilrent mötesrum på Sida. Runt bordet sitter företrädare för en väletablerad enskild organisation liksom för den statliga biståndsbyråkrati som nästan helt finansierar verksamheten. Vid ena kortänden står en nervös konsult och gestikulerar framför en powerpointbild. Alla känner varandra; branschen är en liten värld. Stämningen är tryckt.

Konsulten presenterar en utvärdering; en oberoende granskning där organisationen får svidande kritik på ett antal viktiga punkter. För säkerhets skull läser han samtliga bilder innantill. Sida-handläggarna sitter tysta. Den enskilda organisationen reagerar med misstro.

Kanske var det en taskigt genomförd studie; biståndskonsulter blir ofta sanningssägare oavsett deras egentliga kompetens. Det intressanta är därför inte vad konsulten säger eller varför – utan rollspelet i sig. Sidabyråkraterna verkar obekväma i rollen som beslutsfattare. Den enskilda organisationen ser sig självt som elitspelare och därför blir denna typ av gärsgårds-kritik både förolämpande – och obegriplig.

Exemplet ovan är hämtat från verkligheten, men organisationen skulle kunna vara en av flera. Det svenska folkrörelsebiståndet lider nämligen av en kollektiv självgodhet som i princip går ut på att vi vet bäst – enbart därför att vi är dem vi är.

Som kollektiv hänvisar vi ofta till två särskilda försäljningsargument: a) historien; svensk folkrörelse byggde Sverige och därmed sitter vi på receptet, och b) basen; vi är närmare verkligheten i såväl Sverige som i våra samarbetsländer och därför vet vi bäst.

Det där med att veta bäst ska man se upp med. Förra året visade det sig att vår ekonomichef i Mozambique hade stulit pengar; systematiskt och under flera år. Vi polisanmälde, mannen fick sparken, vi genomförde flera omfattande specialrevisioner och hela ärendet ligger sedan dess inom rättssystemet. De lokala myndigheterna visar inget större intresse, men vi har turligt nog en duktig (och dyr) advokat som som driver frågan framåt.

Det var ingen rolig erfarenhet, men det var nyttig. Så här i efterhand tänker jag särskilt på vår egen reaktion när sanningen uppdagades – nämligen, förvåning. Kooperation utan gränser har bra system för finansiell administration och internkontroll. Den compliance revision (som tittar på hur väl organisationer efterlever avtal) som Sida nyligen låtit genomföra visar till och med att vi är bäst i test.

Alltså hade vi lutat oss tillbaka, vilat ryggen mot alla fina system, och glömt att det är människor som ska implementera dem. Vi glömde att det finns skäl till att vi bedriver bistånd i besvärliga och fattiga miljöer, att det i sin tur innebär en hel del risker och att vi måste bli bättre på att analysera och planera utifrån dem. Kanske var vi bara naiva, men jag lutar nog hellre åt självgodhet – vi trodde vi visste och kunde bättre.

Handen på hjärtat: hur många har inte suttit på möten hos Sida eller UD och skakat på huvudet därför att man tycker att tjänstemännen är… okunninga? Hur många gånger har inte jag själv, här i södra Afrika och tidigare i Latinamerika, undrat hur ofta ambassadanställda egentligen får möjlighet att träffa en afrikan eller latinamerikan som inte är hembiträde?

Istället för att vässa argumenten, försöka övertyga och se till att folk följer med på studiebesök, tenderar vi att dra oss tillbaka till våra respektiva kanslier, fortsätta skaka på huvudet och köra på som vanligt. Kunskap är makt, visst – men om jag själv tycker att jag sitter på en sanning och inte tar ansvar för att dela med mig, vad är det om inte självgodhet? Om det sedan visar sig att biståndsrådet hellre vill spela golf, är det en annan sak.

Svenska folkrörelser har mycket att vara stolta över och genom att kunna vår egen historia vet vi vad som har fungerat; när, var, hur och varför. Men det betyder inte att allt som görs under rubriken folkets bistånd är bra. Tvärtom; en del är riktigt dåligt. En volontär i en kåkstad i Nairobi fattar inte per automatik mer om fattigdomsbekämpning än en statsbyråkrat i Stockholm. Folkrörelsebistånd är legitimt – men enbart om det producerar mervärde.

Mervärde kan definieras som fungerande och välbeprövade metoder, professionella system, folk-till-folk erfarenhet och kostnadseffektivitet (vi gör mer för mindre och utan vinstintresse), men kanske är det mest intressanta själva grunduppdraget. En folkrörelse arbetar på uppdrag av – just det, medlemmarna.

Medlemmar kan vara enskilda individer, andra organisationer, samfund eller bidragsgivare. Oavsett hur basen ser ut, är det denna som utgör grunden för vår existens. Vi bärs upp av ett antal människor som tror på oss tillräckligt mycket för att betala medlemsavgift eller på annat sätt stödja det vi gör. Vi har ett mandat.
Gör det att vi kan producera bättre bistånd?

Svar ja: fungerande folkrörelsebistånd gör att ett plus ett blir mer än två.

Exempel 1: en organisation för ekologiskt producerande småbönder i Zambia har växt och etablerat marknader… men det fungerar lite si och så med affärsplaneringen och kvinnligt ledarskap lyser med sin frånvaro. Genom internationella nätverk känner organisationen svenska LRF, som är en av våra medlemmar… genom den relationen kan vi etablera ett trovärdigt samarbete på plats, bland annat med teknisk rådgivning.

Samma relation får en politisk dimension som gör det möjligt att diskutera frågor där småbönderna i Zambia och LRF inte delar åsikt. Det kan handla om jordbrukssubventioner inom EU, handelsregler eller förutsättningar för biobränsle. Intressenterna behöver inte tycka lika, men genom samarbetet får de en ny möjlighet att diskutera, både med hjärta och hjärna.

Exempel 2: en fredsgrupp i Hagfors stödjer oss genom den vanliga insamlingen, men medlemmarna är särskilt intresserade av utvecklingen i Zimbabwe. De skriver och begär information, ställer frågor – och krav på att vi ska redovisa vad vi gör och varför. Därmed finns en direkt länk mellan biståndsarbetet på plats – och ett fikarum i Värmland.

I bägge fall har det skapats ett mervärde genom att relationer etableras som inte enbart handlar om pengar och genom att medlemmar/intressenter ställer berättigade krav på vår verksamhet. Det tvingar oss att reflektera och förankra – och bidrar därmed till lärande och till vår egen giltighet.

Utveckling är svårt – och bra bistånd är inte alltid det som syns tydligt på ytan. Om det är vettigare att stödja långsiktiga demokratiinsatser, måste vi kunna förklara varför det är bättre än att vi själva bygger skolor. Medlemmar är inte dumma; däremot vill de förstå och känna att de har bidragit till konkreta livsförbättringar för fattiga människor, inte bara oändliga mängder kurser och utveckling i största allmänhet.

Det är en svår balansgång; men det är likväl vår skyldighet att ta en öppen och ärlig diskussion. Förmår vi inte övertyga, bör vi kanske fråga oss om vi ägnar oss åt rätt saker. Kanske har vi – ve och fasa – fel?

Samma sak gäller för övrigt vissa av våra finansiärer, som hellre vill se snabba och synliga resultat (producerande bönder som skördar omedelbums) än långsiktig förändring (producerande bönder som skördar flera år på rad och som investerar vinsten i skolavgifter för sina barn hellre än på den lokala krogen). Här måste vi räta på ryggen; ta ansvar för det vi tror på och tydligt visa varför det ena inte måste utesluta det andra – inte blint buga med mössa i hand för pengarnas skull. Folkrörelsebistånd är mer än bara en affärsidé.

Vissa organisationer gör det enkelt för sig genom att inte alls prata om samhällsutveckling och politisk påverkan – utan vänder uppmärksamheten mot, exempelvis, ett enskilt barns levnadsöde. Fadderbarnet blir en symbol som givarna kan identifiera sig med. Det är lika smart som det är fördummande och fegt. Organisationer som litar för mycket på pr-byråer eller använder fula knep kanske samlar in mer pengar – men riskerar samtidigt att skjuta sig själva (och sin målgrupp) i foten.

Hos organisationen har det kostat extra pengar i administration och i byn där barnet bor skapar det avundsjuka och konflikter; varför får det barnet stöd och inte resten av byn? Är det för att familjen stöder ett särskilt politiskt parti (Zimbabwe) eller för att häxdoktorn har trollat (Sydafrika)?

Andra är mer rakt på sak. Ett studieförbund skrev en gång i en ansökan att syftet med projektet var att ordna resor till Afrika så att svenskar skulle få möjlighet att skaka hand med en afrikan. Det kan kanske låta nobelt, men varför ska något som skulle kunna lösas med en bussbiljett betalas med skattemedel avsedda för bistånd?

Ett annat exempel på kollektiv självgodhet är kampanjen kring enprocentmålet. Självklart vill vi att Sverige ska vara ett föregångsland som genom politiska beslut visar att bistånd är prioriterat, men varför diskuterar enskilda organisationer enbart antal pengar – och inte vad de ska användas till? Jag vill inte att fler miljoner ska gå till ogenomtänkta megaprojekt eller till vita elefanter inom FN-systemet bara för att vi ska kunna klappa oss själva på axeln som duktiga svenskar. Varför pratar vi inte om innehåll och kvalitet?

Möjliga svar: därför att vi är rädda att spela biståndsmotståndarna i händerna, rädda att ett kritiskt förhållningssätt ska leda till nedskurna anslag till vår egen verksamhet… kanske är vi rädda att inte själva räcka till?

Konkurrensen bland enskilda organisationer ökar och kommer att fortsätta göra det. Vi vet att nya aktörer gör intåg på den svenska biståndsscenen i jakt på ’våra’ Sida-pengar. Det är oundvikligt, nyttigt och till viss del sorgligt. Det betyder att vi andra måste bli duktigare på att dels definiera vårt eget mervärde – men också på att fokusera på det vi faktiskt är satta att göra; bedriva professionell biståndsverksamhet som gör skillnad. Och det betyder att vissa kommer att halka ur; alla kommer inte att klara konkurrensen.

Det betyder även att vi måste lyfta blicken, samarbeta och ingå strategiska allianser när och där relevant. I Zimbabwe ber vi Rädda Barnen utbilda våra partnerorganisationer i barnrättsfrågor. Inte därför att vi inte kan själva, utan därför att Rädda Barnen kan bättre – samtidigt som vi genom att samarbeta sprider riskerna av att jobba i en icke-demokratisk konfliktmiljö.

Folkets bistånd är viktigt att försvara, men det får inte göras blint och i defensivt självförsvar. Vi bör måna om vår särart – men vi måste kunna motivera den, inte av historiska skäl – utan därför att vi producerar bra bistånd. Vi har fördelar som statligt, mulitlateralt och privat bistånd inte har; vi kan spela en annan roll. Men ska vi lyckas fullt ut måste vi kliva ner från den självbyggda tronen och våga ifrågasätta oss själva. Först då kan det bli en ärlig diskussion om mervärde – och utvecklingssamarbete som håller hela vägen.

För några år sedan lät Diakonia sig utvärderas av sina partnerorganisationer i Latinamerika. Diakonia betalade, men partnerorganisationerna skrev uppdragsbeskrivningen och anlitade konsulter. Organisationerna använde samma kriterier som Diakonia tillämpade gentemot dem, bland annat i förhållande till interndemokrati och jämställdhet.

Resultatet blev en intressant studie, där Diakonia granskades utifrån målgruppens perspektiv. Studien slog ett par nyttiga hål i partnerskaps-begreppet och konstaterade att även om biståndsrelationen i grunden är ojämlik, går det att vidta ett antal åtgärder för att jämställa relationen så långt det är möjligt. Det var ett nytt grepp och ett genuint försök att bredda och fördjupa dialogen. Framförallt var det modigt.

Annons