Plats 1: pendeltåget in till Stockholm, morgonrusning. Bredvid sitter en karl – min ålder, ser normal ut – som skriker i sin mobiltelefon. Samtalet verkar handla om festplaneringen inför helgen. Någon som heter Perra har lovat köpa spriten och frågan är nu om han verkligen kommer att göra detta. Perras trovärdighet avhandlas under minst tio minuter. Alla medresenärer tvingas lyssna; vare sig de vill eller inte.

Plats 2: ett morgonseminarium i Almedalen. En pr-byrå analyserar hur stort genomslag olika frågor fått i debatten (vilket översatt betyder hur många tidningsartiklar som skrivits). Klimatfrågan leder, men frågan är vad som händre när Mona Sahlin har talat… Om några timmar kommer granskare och granskade: lobbyister, politiker, folkrörelser, journalister, näringslivsfolk, att ännu en kväll dricka öl, mingla och utbyta visitkort.

Plats 3: en mataffär i Harare, där varorna nu kommit tillbaka, men där få har råd att köpa dem. Folk drar runt med sina kundvagnar, ur högtalarna skränar sydafrikansk popmusik. Ingen pratar. Eftersom det (fortfarande) är olagligt att befinna sig fler än tre personer på samma plats utan polistillstånd, så finns finns inget offentligt rum överhuvudtaget.

Det offentliga rummet handlar, förstås, om demokratiskt utrymme. Man skulle kunna tro att vi svenskar är så fria att vi har råd att låta offentligheten fyllas av nonsens, samtidigt som politiska beslut fattas över en bärs bland eliten.

Förslag: sätt eliten på tåget.

Annons