Korruption inom biståndet har varit på tapeten under de senaste månaderna. Det är trista nyheter, men det är bra att frågorna tas upp – det behövs mer öppenhet kring problemen. Det behövs också mer ärlighet: korruption finns, det hindrar utveckling och det måste hanteras på ett medvetet sätt.

Gunilla Törnkvist har fått i uppdrag att ta fram tio punkter om hur detta ska gå till. Hon är generaldirektör för Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, Sadev. Listan ska presenteras i början av december, lagom till avrundningen av det svenska EU-ordförandeskapet.

Frågan blir då: var börjar man?

Gunilla Törnkvist satte sig på planet till Zambia och i går kväll träffade hon enskilda organisationer för att diskutera korruption och vad som kan och bör göras. Nog för att det var en god middag i intressant sällskap, men i övrigt vad det en deprimerande tillställning.

De zambiska organisationerna gav mest uttryck för uppgivenhet; det var bättre förr, då kunde man lita på folk… Landets politiker är inte intresserade av förändring och det finns ingen stark nationell opinion – politiker som begår brott ställs inte till svars. Majoriteten är fattiga, saknar grundläggande rättigheter och goda exempel på ledarskap.

Ett tankeexperiment: föreställ dig att den svenska regeringen på allvar skulle vilja komma åt anlitandet av svart arbetskraft i Sverige. Alla vet att det är olagligt; många tycker ändå att det är rätt. Bovarna har pengar eftersom de har råd att anlita hantverkarna. Genom att inte betala skatt snuvas staten på pengar och hantverkaren eller städaren snuvas på grundläggande sociala rättigheter.

Som sagt, var börjar man?

Jag tror på biståndets möjligheter. Jag möter människor vars liv har förändrats tack vare det stöd som Kooperation Utan Gränser har bidragit till. Men jag är också den första att erkänna att utveckling är svårt. Man kan inte rätta till systemfel genom att hålla seminarier. Inte heller genom att anlita fler revisorer.

Bra bistånd förutsätter engagerade människor, kunskap – och vilja att förändra. Det förutsätter politik, inte bara teknik. (Nog för att teknokraterna behövs; problemet är när de utgör en majoritet.)

Svaret är därför inte mindre bistånd, utan mer öppenhet. Förslag till punkt ett: politik och ärlighet, både här och där.

OBS! Om du läst ända hit – visa det genom att gå in på Kooperation Utan Gränsers klimatkampanj – här!

Eller var med i pantkampen!

Annons