En av mina kollegor har verkat frånvarande, ledsen. Jag har undrat hur det ligger till, men inte fått någon respons. Bara en snabb nick om att det är privat, har inget att göra med jobbet.

Det enda man kan göra är att fortsätta fråga. Idag fick jag svar.

Kollegan har mist en familjemedlem. Inte genom en trafikolycka eller aids, som annars är den vanligaste dödsorsaken här (15-20 procent av befolkningen är hiv-smittad i våra länder här i södra Afrika).

Nej, här rörde det sig om en man som tog sitt eget liv.

Han efterlämnar fru, barn, barnbarn och väldigt många frågetecken. För ingen förstår. Han var väletablerad, hade god inkomst, ett gott rykte… allt det där yttre som räknas.

Kollegans sorg handlar inte bara om att mista sin släkting, utan om skammen som omger självmordet. Kyrkan där mannen var trogen församlingsmedlem har vägrat ordna begravning. Kyrkokören vägrar sjunga. Andra släktingar vägrar erkänna dödsorsaken. Skammen är helt enkelt för stor.

Men änkan är en stark kvinna, berättar kollegan. Hon har lyckats ordnat en alternativ begravning, hittat en annan kör som vill sjunga (mot gedigen betalning) och en gravplats som är värdig.

En stark kvinna. Säkert lika avskydd som beundrad. Må modet segra.

Annons