För ett par år sedan upptäcktes att två anställda vid kontoret i Lusaka hade förskingrat pengar. Vi gjorde en internutredning, samlade bevis, anmälde till polisen och avskedade individerna i fråga. Men polisutredningen pågår fortfarande.

I veckan var det dags för en ny omgång. Två poliser vid avdelningen för ekonomisk brottslighet besökte kontoret, oanmälda, och krävde att få mer information. Jaha – javisst – självklart… men ni får gärna ringa innan. Särskilt som vi inte hört ett knyst på flera månader…

Vår advokat – som vi hade varit chanslösa utan, trots att bevisen är vattentäta – säger att detta är vanligt beteende. Och frågan vi alla ställer oss är: varför går det så långsamt? Är inte polisen intresserad av att avsluta förundersökningen och komma till skott?

Ett sannolikt och lika ledsamt svar: de vill ha betalt. Eftersom vi inte betalar, förhalas processen. Gång efter annan. Under tiden betalar vi advokatkostnader, skriver brev, ringer samtal och pressar på. Det är som att försöka springa i kvicksand.

Vårt mål är inte att se våra före detta medarbetare ruttna i fängelse. Vårt mål är att lagen följs och att landets rättssystem avgör huruvida de anklagade ska dömas eller inte. Grundproblemet är att vi är de enda som är intresserade.

När man frågar fattiga människor vad det innebär att vara fattig, talar de oftast om brist på makt och möjligheter. Att ingen lyssnar därför att det inte finns någon som vill ta ansvar för vad som sägs.

Fattigdom är att inte ha fungerande institutioner. Fattigdom är att sakna incitament för att institutioner ska fungera.

Vi är en internationell organisation som kan betala för en bra advokat. Det gäller inte för de flesta zambier.

Annons