Förra året fick jag och mina barn hoppa in som norrmän. Det fanns för få norska barn i Harare, tyckte norska ambassaden och bad därför att få låna mina till nationaldagsfirandet den 17 maj. Vi lekte lekar och jag fick uppdrag att servera kokt korv. Att ingen av oss någonsin har besökt Norge spelade mindre roll.

Jag vet inte om det var just detta kalas som blev vändpunkten, men det fick mig i alla fall att börja fundera.

Här i södra Afrika arbetar Kooperation Utan Gränser i Zambia, Zimbabwe, Malawi och Mozambique (vi fasar ut Madagascar i år). Omkring hälften av vår finansiering kommer från Sida hemma i Sverige. Resten kommer från ambassader, från EU – och från Norge, som är huvudfinansiär av vår verksamhet i Malawi.

Jag träffar så gott som dagligen biståndsmänniskor från olika länder.

Svenskar är ofta duktiga på sina jobb, men mer byråkrater än samhällsförändrare. Detta oavsett om man arbetar på en ambassad, inom FN eller på en enskild organisation. När vi träffar representanter för Sida pratar vi om rapporteringsformat och datum för nästa möte. När vi träffar representanter för norskt bistånd diskuterar vi innehåll och utvecklingsfrågor.

(Tyskar är fyrkantiga och högljudda, engelsmän joviala men har sällan koll, amerikaner bräkiga regelryttare…)

Kanske är alltsammans tillfälligheter. Eller kan det vara så att norrmän förstår vår verksamhet bättre?

Norsk biståndspolitik gör en tydlig koppling mellan fattigdom, jordbruk och klimatförändringar. Svenskt bistånd har ett mer övergripande fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns ingen motsättning – vi pratar om samma frågor. Men i svenska biståndssammanhang anses jordbruk trist, och tja, rentav lite bakåt.

Vi arbetar med bondeorganisationer. Människor vi möter har oftare keps än slips.

Samarbetet handlar om hållbara produktionsmetoder (kunskap som sprids och utvecklas genom studiecirklar), om affärs- och marknadsutveckling (kunskap om affärsplaner och marknadsundersökningar – småbönder blir mindre fattiga om de odlar saker som går att sälja och vet vart de kan sälja det), om lobby och opinionsbildning (så att småbönder kommer till tals och kan vara med och påverka), om jämställdhet (så att även kvinnor kan äga mark och få krediter), om hiv och aids (därför att sjukdomen påverkar allt vi gör, varje dag).

Det här är inte menat som gnäll. Jag konstaterar bara att det finns skillnader och vill slå ett slag för dessa – mera mångfald och respekt för olika sorters kunskap och erfarenhet. Mindre arrogans.

Eller som en tjänsteman vid norska ambassaden i Maputo sa häromsistens:

– Ja, visst är det skillnad på svenskt och norskt bistånd. Svenskarna diskuterar; vi agerar.

Annons