Det verkar inte särskilt kul i den svenska biståndsvärlden. Det är många hängande hakor, slokande axlar och ledsna kommentarer från kollegor på olika håll. Häromodagen var det en som sa att hon inte längre berättar vad hon jobbar med – hon orkar inte klä skott för all kritik.

Vad hände? Nyss ville varenda människa jobba med biståndsverksamhet.

Försök inte inbilla mig att folk inte längre tror på bistånd – för det köper jag inte. Det finns för många goda exempel för att kunna förkasta hela tanken. Problemet är att de dåliga exemplen står i fokus. Det är som att säga att vi ska lägga ner grundskolan eftersom alla elever inte får den utbildning de har rätt till…

Det är viktigt med kritik, men om ansatsen inte är konstruktiv kan det vara förödande. Organisationer (och myndigheter) som inte längre vågar tro på sin egen verksamhet blir handlingsförlamade.

I ett mejl häromdagen beskrev en annan branschkollega sitt jobb så här:

”Vi redovisar och redovisar och gör nya rutnät på nya ledder. Sedan blir det en ny utvärdering som föreslår att rutorna ska vara upp o ner. Vi skriver och skriver och skriver och försäkrar varandra om att jo, det BLIR bättre, snart, om vi bara håller ut och gör ett rutnät till… Fokus är att inte göra fel.”

Det råder hela havet stormar på biståndsmyndigheten Sida. Ledningen har fått gå, förändringar är aviserade… Vi andra undrar förstås vart turbulensen ska landa. Eller rättare sagt hoppas vi att den landar någon gång snart. Som utomstående är det klart att något behöver göras, men reformer måste bygga på mer än politiska utspel inför valet i höst. Vi vet ju redan att bistånd inte är den nuvarande regeringens gullegris.

Det går inte att försvara eller förkasta allt som görs i biståndets namn – på Sida eller någon annanstans. Det är viktigt att våga ompröva förhållningssätt och inte gegga in sig i självgod bekvämlighet. Men låt oss inte för den skull kasta ut barnet med badvattnet.

Det är viktigt att ha kul på jobbet. Man ska kunna bli glad och känna sig stolt över det man bidrar till att åstadkomma. Det är grundläggande för all produktivitet – oavsett om man tillverkar tandkräm eller försöker bidra till minskad fattigdom.

Ska bistånd bli bra, måste det kännas meningsfullt.

Mitt jobb är heltokigt; jag blir galen oftare än inte. Jag har blivit gråhårig – och det skyller jag mer på jobb än ålder. Men jag har roligt. Jag är stolt över mina medarbetare och jag tror på det vi gör.

Jag är varken korkad eller lurad. Däremot är jag priviligerad.

PS. Vilket är syftet med regeringens korståg mot biståndet? Läs Carolina Jemsbys uppfriskande artikel i Ordfront magansin  – här

Annons