Tittar ut genom köksfönstret i det nyförvärvade sommartorpet i Djura, en by utanför Leksand i Dalarna. Det kan inte bli mer Sverige än detta. I alla fall inte på det där turistbroschyrmässiga viset. Landskapet ser ut som på vykort, liksom gårdarna.

Grannarna, som bor här året om, är vänliga och hjälpsamma. Och nyfikna.

– Vad gör du i Afrika?

– Är det bra med bistånd?

Det är giltiga frågor. Svaren är inte alltid så lätta.

Ivan, som bor tvärs över åkern och som nyss har opererat knäna, frågar varför vi inte jobbar med landsbygdsutveckling i Sverige. Han är bonde och skulle också behöva lära sig mer om affärsutveckling, säger han.

En annan undrar om det här med bistånd egentligen gör någon skillnad. Jag svarar att det finns bra saker, liksom dåliga, men att jag själv har förmånen att jobba med något jag tror på.

– Gott så, blir svaret.

Det är tydligt att debatten om biståndets vara eller icke vara är en fråga mellan politiker, långt borta i Stockholm. Här verkar folk mer intresserade av vad som funkar eller inte och vad man kan göra för att det ska fungera bättre. Inte om att sluta försöka.

Jag tänker inte låtsas dra några stora slutsatser, men konstaterar än en gång att människor i grunden är rätt lika, oavsett vart de råkar födas. Vi drömmer om samma saker; om trygghet och utveckling, om att världen ska bli en bättre plats.

Det känns hoppfullt.

Annons