I slutet av förra året fattade den svenska regeringen beslut om att slopa budgetstödet** till Zambia. Nej, inte att låta det ligga kvar på is – utan att ta bort det helt och hållet. Övriga biståndsgivare lyfte på ögonbrynen och anklagade svenskarna för att överdriva.
Skälen som uppgavs var bland annat minskad respekt för mänskliga rättigheter, ökad korruption, bristande politisk vilja… skäl som annars ses som anledningar till att man bedriver biståndsverksamhet – för att kunna bidra till att styra skutan åt ett annat håll.
Situationen i Zambia är bitvis förskräcklig – men den skiljer sig inte markant från situationen i många andra afrikanska stater, varav flera får svenskt budgetstöd. Handen på hjärtat… är Zambia väldigt mycket värre än Tanzania eller Mozambique?
Sverige har varit känt som en modig och kunnig biståndsgivare, inte minst i Zambia. Idag hänger man läpp och mummlar istället om att det kanske är dags att åka hem.
Om det inte har fungerat – om budgetstöd har spelat ut sin roll –varför inte bara säga det? Hur ska vi annars kunna värdera misstag och lära av dem?
Vart tog mer än 40 års utvecklingserfarenhet vägen? Och skyll inte på att Gunilla Karlsson är biståndsminister och att det har varit nedskärningar på Sida; det håller inte.
Kanske är det så enkelt att vi inte vet vad som är bäst. Låt oss då erkänna det och gå vidare.
** Budgetstöd innebär att bistånd ges direkt till det fattiga landets statskassa. Det är sedan upp till landets regering att genomföra den utvecklingsplan som slagits fast. Istället för att ge bistånd till en skola eller till ett program som stödjer utbildning, så ges stöd direkt till landets egen utbildningspolitik.
2 kommentarer
Comments feed for this article
april 21, 2011 den 6:45 e m
Ulrika Modéer
Carlsson har redan aviserat att budgetstöd inte kommer att vara prioriterat och kan komma att tas bort i de få länder det fortfarande finns kvar (se intervju i RoD). Detta betyder att Sveriges tålamod för Parisagendans reformer höll mindre än 5 år…. Vem, med insikt, om sakers tillstånd, hade trott att det skulle gå så fort?…Diakonia har, med anledningen av detta, gjort en avstämning i ”våra samarbetsländer”, vi har följt dialogen i sammanhang som samlar CSOs och konstaterar att formen fortfarande kan vara den mest effektiva så länge tålamodet finns kvar. Formen måste bäras upp av stöd till offentliga förvaltningssystem och andra ”checks and balances” inom och utanför det statliga systemet- dvs stöd till riksrevisionen, parlamentets budget kommittéer, media och det civila samhället. De demokratiska strukturerna måste utvecklas och upprätthållas av en demokratisk kultur och faktiskt- hur illa det än kan se ut- så tycker t.ex många moçambikiska organisationer att planeringen och uppföljningen av den nationella fattigdomsstrategin har gett ett förbättrat utrymme för kritisk granskning och dialog. Det tyckte inte organisationerna i Zambia, eller Uganda. Vi måste därför se till varje enskilt sammanhang och fundera över alternativen….
De biståndsgivare som tidigare backat upp de goda intentionerna i Paris Agendan satsar nu på ”lanseringar”, vertikala fonder, privatsektorstöd i projektform. Biståndsbudgetarna har blivit en kassako och täcker alltifrån flyktingmottagande till utländska studenter och administrativa kostnader på ambassader o Ottowa, Reykjavik och Tokyo- detta görs utan redovisningar om hur detta bidrar till fattigdomsbekämpning och ökat ägarskap och hållbarhet i utvecklingsprocesserna…
Jag tycker fortfarande att budgetstöd är en möjlighet och ser betydligt större problem vad gäller utvecklingseffektiviteten.
/Ulrika
april 27, 2011 den 6:04 e m
micael
De fattiga är oprioriterade, vi lägger ner mycket mer pengar på underhållning, krig och banker än på fattigdomsbekämpning: http://utrotahungern.wordpress.com/2011/04/26/de-fattiga-ar-oprioriterade/