I slutet av förra året fattade den svenska regeringen beslut om att slopa budgetstödet** till Zambia. Nej, inte att låta det ligga kvar på is – utan att ta bort det helt och hållet. Övriga biståndsgivare lyfte på ögonbrynen och anklagade svenskarna för att överdriva.

Skälen som uppgavs var bland annat minskad respekt för mänskliga rättigheter, ökad korruption, bristande politisk vilja… skäl som annars ses som anledningar till att man bedriver biståndsverksamhet – för att kunna bidra till att styra skutan åt ett annat håll.

Situationen i Zambia är bitvis förskräcklig – men den skiljer sig inte markant från situationen i många andra afrikanska stater, varav flera får svenskt budgetstöd. Handen på hjärtat… är Zambia väldigt mycket värre än Tanzania eller Mozambique?

Sverige har varit känt som en modig och kunnig biståndsgivare, inte minst i Zambia. Idag hänger man läpp och mummlar istället om att det kanske är dags att åka hem.

Om det inte har fungerat – om budgetstöd har spelat ut sin roll –varför inte bara säga det? Hur ska vi annars kunna värdera misstag och lära av dem?

Vart tog mer än 40 års utvecklingserfarenhet vägen? Och skyll inte på att Gunilla Karlsson är biståndsminister och att det har varit nedskärningar på Sida; det håller inte.

Kanske är det så enkelt att vi inte vet vad som är bäst. Låt oss då erkänna det och gå vidare.

** Budgetstöd innebär att bistånd ges direkt till det fattiga landets statskassa. Det är sedan upp till landets regering att genomföra den utvecklingsplan som slagits fast. Istället för att ge bistånd till en skola eller till ett program som stödjer utbildning, så ges stöd direkt till landets egen utbildningspolitik.

Annons