I väntan på Gud…

För ett år sedan fick vi ett jobbigt besked i Zimbabwe. Trots att vår verksamhet hade utvärderats, analyserats och fått med beröm godkänt, fick vi plötsligt besked om att vi inte skulle få finansiering från Sida.

Detta trots tidigare löfte. Ja, jag vet att man inte ska lita på sådana saker, men vi tänkte väl att detta trots allt är Sverige och att ingångna löften gäller.

Pyttsan.

Sida drabbades av sparbeting och vi hamnade ute i kylan, med rumpan bar. Fem veckor innan vårt nya program skulle inledas hade vi inga pengar.

Vi tog ett djupt andetag, (svor) och förklarade läget för personalen. Alla valde att stanna, trots att vi inte kunde garantera lön…  Fokus var att snabbt som tusan ragga nya pengar. Erfarenheten ingår i kategorin ’nyttigt lärande med sömnlösa nätter’.

Det gick bra. Vi har idag finansiering av FN-organisationerna UNDP och OCHA och i veckan slöt vi ett nytt avtal med den engelska biståndsorganisationen Dfid. Samtliga givare stödjer den verksamhet vi vill genomföra; vi har inte kompromissat för att få pengar. Det har varit nyttigt, vi har lärt oss massor. Personalen är starkt sammansvetsade. Och vi har fått starkare självförtroende.

Det nya kontraktet med engelsmännen är 45 sidor långt. På sidan tio definieras force majeure, det vill säga de saker som är bortom allas vår kontroll och som kan göra det omöjligt att genomföra de åtaganden som finns i kontraktet. Så här lyder skälen:

a) handling av regeringen i mottagarlandet;
b) handling av Gud;
c) krig, invasion, handling av utländska fiender, mobilisering eller embargo;
d) uppror, revolution, militärt tillskansande av makt eller inbördeskrig;
e) förorening av radioaktivitet från kärnbränsle eller kärnavfall från förbränning av kärnbränsle;
f) strejk som inte är begränsad till kontraktspartens anställda.

På normal svenska = vi kan strejka, förklara krig och smittas av kärnvapenstrålning. Oavsett vilket, kommer engelsmännen alltid att kunna skylla på någon klausul för att avbryta kontraktet med oss.

Jag kan förstås inte annat än undra vad en handling av Gud kan tänkas vara. Jo, vulkanen på Island förstås… men vad mer? Kanske räknas underskott i biståndsbudgeten?

Annons

Blodsdiamanter eller vanliga mutor…

Det går åt skogen i Zimbabwe. Nu igen.

Premiärminister Morgan Tsvangirai hoppade av samlingsregeringen för en tid sedan. Nu har han hoppat tillbaka, men med ett ultimatum: Om inte Mugabe och Zanu PF lever upp till sina åtaganden inom 30 dagar kommer MDC att lämna regeringssamarbetet.

Mugabe kommer inte att rubba och det vet MDC.

Vilket är nästa steg… vem har vad upp vilken rockärm? Det är ingen idé att spekulera; verkligheten överträffar alltid dikten och det är alltid, alltid, befolkningen som kommer i kläm. Det vill säga den överväldigande majoriteten av de cirka tio miljoner människor som numera har varor i affärerna och bensin på mackarna, men som inte har pengar att handla för.

Men hur tar man egentligen temparaturen på ett land som Zimbabwe; ett land där kaos varit vardag, där inget är oväntat och där krismentalitet är normaltillstånd?

Jag körde hit i fredags. Längs de 38 mil som utgör vägen mellan Kariba och Harare var det inte mindre än nio vägspärrar. Köer hade bildats och många blev genomsökta. Vad letade poliserna efter? Hade det varit på vägen till och från Mutare hade det varit smuggel-diamanter. Men här… förvisso pågår en ny våg farminvasioner, så möjligen är det vapen…

Jag hade ingen lust att stanna och fråga. Jag blev nämligen inte stoppad en enda gång, vilket nog främst beror på att jag körde en bil med zambiska nummerplåter.

Väl i Harare lyssnade jag runt. Jo, det har varit militär och polisiär upptrappning på senare tid, vilket hänger ihop med diamantsmuggling, våld ute på landsbygden och farminvasioner… Fast å andra var det fredag och eftersom poliserna inte tjänar tillräckligt för att försörja sina famljer var den stora närvaron mest ett sätt att dryga ut inkomsterna.

Troligen är bägge förklaringar lika sanna.

Förra veckan träffades representanter för den så kallade Kimberley-processen, som arbetar för att diamanthandel inte ska finansiera väpnade konflikter och brott mot mänskliga rättigheter. Mötet diskuterade Zimbabwe, där flera påtryckningsgrupper försökt stopp handeln med diamanter från gruvorna i Marange. Kimberley-gruppen genomförde för en tid sedan en egen utredning i området, som bekräftar att människor mördats, torterats… Diamanter är idag möjligen den största inkomstkällan för den zimbabwiska regeringen.

Men mötet kunde inte enas. Handeln med Zimbabwe är tills vidare laglig.

Dock ska en ny utredning göras. Om samma sak.

70 mil humor och hopp

Igår körde jag bil från Lusaka (Zambia) till Lilongwe (Malawi). Det är 700 km av storslaget landskap, torka, getter som springer över vägen – och svår fattigdom. Men även av förhoppningar och ambitioner.

I varje mindre samhälle finns butiker – oftast skjul – med skyltar som: Lyle & sons future investments (en gräshydda); VIP TRADING (ett skjul med plåttak) – för att inte tala om Burger World i Katete (Zambia): ett rosa skjul och i spygrön text, under namnet: Fast food for a fast life.

Visst kan man fnissa och tycka att detta väl ändå är ödets ironi. Eller så kan man välja den raka motsatsen; så länge det finns vilja, finns det hopp.

Zambia inte trist. Trots allt.

Ok, det är bara att medge. Under mina år i södra Afrika har jag tyckt att Zambia är det i särklass tråkigaste och mest ointressanta landet – det händer ju inget… Lusaka har känts som en enda stor sömnig by.

Det är svårt att konkurrera med kaoset i Zimbabwe. I Mozambique är det krångligt, oförutsägbart och intressant, men av helt andra skäl. Och i Madagascar har det varit ordentligt rörigt med politisk kris och social oro under snart ett år.

Till och med Malawi, som har varit mer isolerat än övriga länder, har känts mer spännande (politiska skandaler, valfusk, icke-funktionell regering och tja, andra utmaningar, som gör utvecklingen intressant att följa).

Jag har nu tänkt om. Zambia är visst spännande. Att få till stånd utveckling och minskad fattigdom är minst lika krångligt och svårt här som i övriga länder.

(Och det säger jag inte av självbevarelsedrift bara för att jag nu bor här sedan några veckor tillbaka.)

I maj var det känt att biståndsmedel, däribland svenska, hade förskingrats inom hälsovårdsministeriet. Sida gick ut med pressmeddelanden, som ingen nappade på – det blir ju sällan nyheter om man berättar själv. Tre månader senare lanserade biståndsminister Carlsson samma historia som om det vore något nytt och som om inget hade gjorts åt saken.
Det är viktigt att problem blir kända och diskuteras öppet – men varför denna fördröjning? Det är väl aldrig så att den svenska valrörelsen redan har dragit igång?

Fortsättning följer och ja, det ska bli spännande att följa hur den svenska regerings politiska intressen slår ut i relation till det vi vill att biståndet ska bidra till; nämligen förbättringar för fattiga människor. Låt oss hoppas att det finns utrymme för en aning ärlighet i debatten.

På vems uppdrag?

Är Kooperation Utan Gränser en biståndsorganisation eller del av en folkrörelse? Är det någon skillnad och spelar det i så fall någon roll?

Forum syd gav nyligen ut debattboken Grus eller Guld, som handlar om folkets bistånd och vilken betydelse det har – eller inte. Jag fick förfrågan om jag ville tycka något… Resultatet följer nedan.

* * *

Plats: ett stilrent mötesrum på Sida. Runt bordet sitter företrädare för en väletablerad enskild organisation liksom för den statliga biståndsbyråkrati som nästan helt finansierar verksamheten. Vid ena kortänden står en nervös konsult och gestikulerar framför en powerpointbild. Alla känner varandra; branschen är en liten värld. Stämningen är tryckt.

Konsulten presenterar en utvärdering; en oberoende granskning där organisationen får svidande kritik på ett antal viktiga punkter. För säkerhets skull läser han samtliga bilder innantill. Sida-handläggarna sitter tysta. Den enskilda organisationen reagerar med misstro.

Kanske var det en taskigt genomförd studie; biståndskonsulter blir ofta sanningssägare oavsett deras egentliga kompetens. Det intressanta är därför inte vad konsulten säger eller varför – utan rollspelet i sig. Sidabyråkraterna verkar obekväma i rollen som beslutsfattare. Den enskilda organisationen ser sig självt som elitspelare och därför blir denna typ av gärsgårds-kritik både förolämpande – och obegriplig.

Exemplet ovan är hämtat från verkligheten, men organisationen skulle kunna vara en av flera. Det svenska folkrörelsebiståndet lider nämligen av en kollektiv självgodhet som i princip går ut på att vi vet bäst – enbart därför att vi är dem vi är.

Som kollektiv hänvisar vi ofta till två särskilda försäljningsargument: a) historien; svensk folkrörelse byggde Sverige och därmed sitter vi på receptet, och b) basen; vi är närmare verkligheten i såväl Sverige som i våra samarbetsländer och därför vet vi bäst.

Det där med att veta bäst ska man se upp med. Förra året visade det sig att vår ekonomichef i Mozambique hade stulit pengar; systematiskt och under flera år. Vi polisanmälde, mannen fick sparken, vi genomförde flera omfattande specialrevisioner och hela ärendet ligger sedan dess inom rättssystemet. De lokala myndigheterna visar inget större intresse, men vi har turligt nog en duktig (och dyr) advokat som som driver frågan framåt.

Det var ingen rolig erfarenhet, men det var nyttig. Så här i efterhand tänker jag särskilt på vår egen reaktion när sanningen uppdagades – nämligen, förvåning. Kooperation utan gränser har bra system för finansiell administration och internkontroll. Den compliance revision (som tittar på hur väl organisationer efterlever avtal) som Sida nyligen låtit genomföra visar till och med att vi är bäst i test.

Alltså hade vi lutat oss tillbaka, vilat ryggen mot alla fina system, och glömt att det är människor som ska implementera dem. Vi glömde att det finns skäl till att vi bedriver bistånd i besvärliga och fattiga miljöer, att det i sin tur innebär en hel del risker och att vi måste bli bättre på att analysera och planera utifrån dem. Kanske var vi bara naiva, men jag lutar nog hellre åt självgodhet – vi trodde vi visste och kunde bättre.

Handen på hjärtat: hur många har inte suttit på möten hos Sida eller UD och skakat på huvudet därför att man tycker att tjänstemännen är… okunninga? Hur många gånger har inte jag själv, här i södra Afrika och tidigare i Latinamerika, undrat hur ofta ambassadanställda egentligen får möjlighet att träffa en afrikan eller latinamerikan som inte är hembiträde?

Istället för att vässa argumenten, försöka övertyga och se till att folk följer med på studiebesök, tenderar vi att dra oss tillbaka till våra respektiva kanslier, fortsätta skaka på huvudet och köra på som vanligt. Kunskap är makt, visst – men om jag själv tycker att jag sitter på en sanning och inte tar ansvar för att dela med mig, vad är det om inte självgodhet? Om det sedan visar sig att biståndsrådet hellre vill spela golf, är det en annan sak.

Svenska folkrörelser har mycket att vara stolta över och genom att kunna vår egen historia vet vi vad som har fungerat; när, var, hur och varför. Men det betyder inte att allt som görs under rubriken folkets bistånd är bra. Tvärtom; en del är riktigt dåligt. En volontär i en kåkstad i Nairobi fattar inte per automatik mer om fattigdomsbekämpning än en statsbyråkrat i Stockholm. Folkrörelsebistånd är legitimt – men enbart om det producerar mervärde.

Mervärde kan definieras som fungerande och välbeprövade metoder, professionella system, folk-till-folk erfarenhet och kostnadseffektivitet (vi gör mer för mindre och utan vinstintresse), men kanske är det mest intressanta själva grunduppdraget. En folkrörelse arbetar på uppdrag av – just det, medlemmarna.

Medlemmar kan vara enskilda individer, andra organisationer, samfund eller bidragsgivare. Oavsett hur basen ser ut, är det denna som utgör grunden för vår existens. Vi bärs upp av ett antal människor som tror på oss tillräckligt mycket för att betala medlemsavgift eller på annat sätt stödja det vi gör. Vi har ett mandat.
Gör det att vi kan producera bättre bistånd?

Svar ja: fungerande folkrörelsebistånd gör att ett plus ett blir mer än två.

Exempel 1: en organisation för ekologiskt producerande småbönder i Zambia har växt och etablerat marknader… men det fungerar lite si och så med affärsplaneringen och kvinnligt ledarskap lyser med sin frånvaro. Genom internationella nätverk känner organisationen svenska LRF, som är en av våra medlemmar… genom den relationen kan vi etablera ett trovärdigt samarbete på plats, bland annat med teknisk rådgivning.

Samma relation får en politisk dimension som gör det möjligt att diskutera frågor där småbönderna i Zambia och LRF inte delar åsikt. Det kan handla om jordbrukssubventioner inom EU, handelsregler eller förutsättningar för biobränsle. Intressenterna behöver inte tycka lika, men genom samarbetet får de en ny möjlighet att diskutera, både med hjärta och hjärna.

Exempel 2: en fredsgrupp i Hagfors stödjer oss genom den vanliga insamlingen, men medlemmarna är särskilt intresserade av utvecklingen i Zimbabwe. De skriver och begär information, ställer frågor – och krav på att vi ska redovisa vad vi gör och varför. Därmed finns en direkt länk mellan biståndsarbetet på plats – och ett fikarum i Värmland.

I bägge fall har det skapats ett mervärde genom att relationer etableras som inte enbart handlar om pengar och genom att medlemmar/intressenter ställer berättigade krav på vår verksamhet. Det tvingar oss att reflektera och förankra – och bidrar därmed till lärande och till vår egen giltighet.

Utveckling är svårt – och bra bistånd är inte alltid det som syns tydligt på ytan. Om det är vettigare att stödja långsiktiga demokratiinsatser, måste vi kunna förklara varför det är bättre än att vi själva bygger skolor. Medlemmar är inte dumma; däremot vill de förstå och känna att de har bidragit till konkreta livsförbättringar för fattiga människor, inte bara oändliga mängder kurser och utveckling i största allmänhet.

Det är en svår balansgång; men det är likväl vår skyldighet att ta en öppen och ärlig diskussion. Förmår vi inte övertyga, bör vi kanske fråga oss om vi ägnar oss åt rätt saker. Kanske har vi – ve och fasa – fel?

Samma sak gäller för övrigt vissa av våra finansiärer, som hellre vill se snabba och synliga resultat (producerande bönder som skördar omedelbums) än långsiktig förändring (producerande bönder som skördar flera år på rad och som investerar vinsten i skolavgifter för sina barn hellre än på den lokala krogen). Här måste vi räta på ryggen; ta ansvar för det vi tror på och tydligt visa varför det ena inte måste utesluta det andra – inte blint buga med mössa i hand för pengarnas skull. Folkrörelsebistånd är mer än bara en affärsidé.

Vissa organisationer gör det enkelt för sig genom att inte alls prata om samhällsutveckling och politisk påverkan – utan vänder uppmärksamheten mot, exempelvis, ett enskilt barns levnadsöde. Fadderbarnet blir en symbol som givarna kan identifiera sig med. Det är lika smart som det är fördummande och fegt. Organisationer som litar för mycket på pr-byråer eller använder fula knep kanske samlar in mer pengar – men riskerar samtidigt att skjuta sig själva (och sin målgrupp) i foten.

Hos organisationen har det kostat extra pengar i administration och i byn där barnet bor skapar det avundsjuka och konflikter; varför får det barnet stöd och inte resten av byn? Är det för att familjen stöder ett särskilt politiskt parti (Zimbabwe) eller för att häxdoktorn har trollat (Sydafrika)?

Andra är mer rakt på sak. Ett studieförbund skrev en gång i en ansökan att syftet med projektet var att ordna resor till Afrika så att svenskar skulle få möjlighet att skaka hand med en afrikan. Det kan kanske låta nobelt, men varför ska något som skulle kunna lösas med en bussbiljett betalas med skattemedel avsedda för bistånd?

Ett annat exempel på kollektiv självgodhet är kampanjen kring enprocentmålet. Självklart vill vi att Sverige ska vara ett föregångsland som genom politiska beslut visar att bistånd är prioriterat, men varför diskuterar enskilda organisationer enbart antal pengar – och inte vad de ska användas till? Jag vill inte att fler miljoner ska gå till ogenomtänkta megaprojekt eller till vita elefanter inom FN-systemet bara för att vi ska kunna klappa oss själva på axeln som duktiga svenskar. Varför pratar vi inte om innehåll och kvalitet?

Möjliga svar: därför att vi är rädda att spela biståndsmotståndarna i händerna, rädda att ett kritiskt förhållningssätt ska leda till nedskurna anslag till vår egen verksamhet… kanske är vi rädda att inte själva räcka till?

Konkurrensen bland enskilda organisationer ökar och kommer att fortsätta göra det. Vi vet att nya aktörer gör intåg på den svenska biståndsscenen i jakt på ’våra’ Sida-pengar. Det är oundvikligt, nyttigt och till viss del sorgligt. Det betyder att vi andra måste bli duktigare på att dels definiera vårt eget mervärde – men också på att fokusera på det vi faktiskt är satta att göra; bedriva professionell biståndsverksamhet som gör skillnad. Och det betyder att vissa kommer att halka ur; alla kommer inte att klara konkurrensen.

Det betyder även att vi måste lyfta blicken, samarbeta och ingå strategiska allianser när och där relevant. I Zimbabwe ber vi Rädda Barnen utbilda våra partnerorganisationer i barnrättsfrågor. Inte därför att vi inte kan själva, utan därför att Rädda Barnen kan bättre – samtidigt som vi genom att samarbeta sprider riskerna av att jobba i en icke-demokratisk konfliktmiljö.

Folkets bistånd är viktigt att försvara, men det får inte göras blint och i defensivt självförsvar. Vi bör måna om vår särart – men vi måste kunna motivera den, inte av historiska skäl – utan därför att vi producerar bra bistånd. Vi har fördelar som statligt, mulitlateralt och privat bistånd inte har; vi kan spela en annan roll. Men ska vi lyckas fullt ut måste vi kliva ner från den självbyggda tronen och våga ifrågasätta oss själva. Först då kan det bli en ärlig diskussion om mervärde – och utvecklingssamarbete som håller hela vägen.

För några år sedan lät Diakonia sig utvärderas av sina partnerorganisationer i Latinamerika. Diakonia betalade, men partnerorganisationerna skrev uppdragsbeskrivningen och anlitade konsulter. Organisationerna använde samma kriterier som Diakonia tillämpade gentemot dem, bland annat i förhållande till interndemokrati och jämställdhet.

Resultatet blev en intressant studie, där Diakonia granskades utifrån målgruppens perspektiv. Studien slog ett par nyttiga hål i partnerskaps-begreppet och konstaterade att även om biståndsrelationen i grunden är ojämlik, går det att vidta ett antal åtgärder för att jämställa relationen så långt det är möjligt. Det var ett nytt grepp och ett genuint försök att bredda och fördjupa dialogen. Framförallt var det modigt.

Det (sken)heliga landet

Samlingsregering, dollarisering av ekonomin… har något förändrats i Zimbabwe?

Svar: nej.

Förvisso finns varor i affärerna, men vanligt folk har inte pengar att köpa dem. Vi som har råd betalar i amerikanska dollar, sydafrikanska rand eller brittiska pund. Tio rand motsvarar en dollar, två dollar motsvarar ett pund…

Det finns aldrig någon växel, så jag går omkring med en packe lappar i väskan: kreditnotor som säger att jag har 83 cent till godo på Spar i Avondale, USD 1.18 på grönsaksaffären Willomead. I söndags försökte pizzastället skriva en kreditnota på motsvarande 50 kronor.

De nya ministrarna gör utspel, men det finns inga pengar att finansiera grundläggande reformer. Makten är fortfarande intakt. De politiska fångarna sitter fortfarande inlåsta. Löftena om förändring ekar tomma. Så länge det inte görs verkliga eftergifter kommer givare och andra inte att lätta på plånboken. Dödläget är totalt.

Alltså rycker folk på axlarna – och berättar historier, som den här:

Mugabe åker till Israel på statsbesök. Under en rundtur i Jerusalem drabbas han av en hjärtattack och avlider. Begravningsentreprenören kommer med ett erbjudande till medresenärerna:

– Om ni vill skicka hem kroppen kostar det en halv miljon dollar. Eller så kan ni begrava honom här, i det heliga landet, för hundra dollar.

Sällskapet drar sig undan och diskuterar en stund. Sedan kommer de tillbaka och berättar att de vill skicka hem kroppen.

– Men varför vill ni betala så mycket för att skicka hem honom? Är det inte bättre att begrava honom här, dessutom mycket billigare? Med alla pengar ni sparar kan ni köpa bensin som räcker ett år, mediciner för att rädda kolerapatienter och tillräckligt många generatorer för att aldrig behöva uppleva fler strömavbrott?

Talesmannen i sällskapet svarade:

– För många år sedan var det en man som dog och begravdes här. Tre dagar senare återuppstod han från döden. Vi vill inte ta den risken…

Tid utan ände

Det är på dagen två år sedan det började kännas på riktigt i Zimbabwe… då alla sa att nu… nu vänder det.

Det var då kampanjen Rädda Zimbabwe kallade till ett bönemöte i Harare. Då som kyrkor, kvinnorättsorganisationer, fackföreningar och andra organisationer samlades – för första gången någonsin – till gemensam och fredlig protest.

Bönemötet slogs brutalt ner av polis. Hundratals människor skadades, däribland Morgan Tsvangirai. Han fördes iväg av säkerhetsstyrkor och försvann. Det gick snabbt rykten om att han hade dödats. Ambassadörerna i stan, däribland den svenska, gav sig ut på jakt bland olika sjukhus. Som då fortfarande fungerade.

Jag minns att vi satt på en kursgård och höll en utbildning om Hiv och aids när jag fick ett sms om vad som inträffat. Deltagarna kom från hela regionen och en av dem, en man från Malawi, frågade Zimbabwierna varför de inte gav sig ut på gatorna?

En av mina kollegor svarade att det inte är någon idé; det går inte att vinna.

Tsvangirai hittades några timmar senare. Han levde, men hade blivit svårt misshandlad. Bilden där han ligger i en sjukhussäng med blåtiror och bandage runt huvudet kablades ut runt om i världen.

Två år senare och tiden står still.

Ett tomt skrivbord

Plötsligt har det blivit intressant att se på tevenyheterna i Zimbabwe. De senaste dagarna har den ensidiga propagandan varvats med nya sorters inslag.

Som intervjuan med Morgan Tsvagirai, där han visar upp sitt nya premiärminister-kontor (blå soffgrupp, imponerande skrivbord och tomma hyllor) samtidigt som han berättar om utmaningarna landet står inför.

Inte en pärm, inte ett papper. Var börjar man?

Enligt Tsvangirai behövs minst 100 miljoner dollar i månaden för att vända utvecklingen. För att betala lärare och sjuksköterskor. För att visa att den nya samlingsregeringen kan leverera.

Amerikanska dollar, inte zimbabwiska. Pengar som inte finns – och som inte, till skillnad från tidigare, kan beställas från tryckeriet.

Samtidigt som Tsvangirai idag förberedde sig för att svära in sitt nya kabinett, arresterades Roy Benett – ny biträdande jordbruksminister och en av de färgstarka namnen i den nya regeringen. Framåt kvällen stod det klart att han anklagas för landsförräderi.

Som sagt, var börjar man?

Moment 22: dag ett

Vi satt i konferensrummet; det var varmt men mulet och åskan hängde i luften. Teven stod på, högsta volym. Spräckta högtalare och taskig bild. Det var livesändning från ceremonin där Morgan Tsvangiari svors in som preminärminister i Zimbabwe.

På plats fanns presidenter och kungligheter; samtliga män. De log, skakade hand, dunkade ryggar. Såg ut som ett gäng gamla polare som samlats till Rotary-träff. Robert Mugabe förde sig vant, verkade vara jovialisk värd.

(Samtidigt sitter mellan 30-50 människorättsaktivister och gräsrotspolitiker fortfarande i fängelse, anklagade för att ha tränat gerillasoldater i Botswana i syfte att störta Mugabe. Alla vet att det är båganklagelser, fabricerade av Zanu-pf för att underminera MDC. Men aktivisterna har ännu inte släppts – trots att MDC ställde detta som krav för att bilda regering. Jo…)

Kameran svepte lokalen, tog närbilder på olika potentater. Morgan var svettig; Bob kyligt avspänd. Tevereportern verkade nyanserad, vilket är ovanligt för den statliga televisionen; den enda som finns och tillåts finnas i Zimbabwe.

Det är för tidigt att säga vad som komma skall. Är denna samlingregering startskottet för en ny framtid? Kommer den överhuvudtaget att kunna agera? Om inte annat är persongalleriet lite roligare; om än få kvinnor (2), så är det åtminstone lite större variation bland männen.

Tendai Biti, som varit talesman för MDC, är ny finansminister. Hans jobb måste nog tillhöra ett av de svåraste i världen; ekonomin är i spillror, korruptionen grotesk, samtidigt som människor svälter och vill se snabba förändringar. Misslyckas han – kommer MDC att få skulden.

(Senaste inflationssiffran är: 5,000,000,000,000,000,000,000 procent. Talet kallas hextillion på engelska.)

Vice jordbruksminister är Roy Bennet, en av de gamla vita storbönderna som stått på barikaderna, fängslats och torterats ett antal gånger innan han gick i exil för några år sedan. Få ser honom som politiker, men däremot verkar han åtnjuta förtroende bland bönderna – såväl stora som små.

Hur ser hans första dag på jobbet ut tro?

För att sparka igång Zimbabwe behövs kapital. Redan idag betalar FN löner för läkare och skjuksköterskor. I veckan fick vi veta att endast sex procent av skolorna har öppnat efter jul-lovet. Det finns inga lärare; eller rättare sagt, det finns inga pengar till lärarnas löner. MDC öppnar famnen mot omvärlden, som i sin tur tvekar så länge Mugabe sitter kvar vid makten.

Moment 22. Och detta är dag ett.

Tillbaka på jobbet och framför den skraltiga teven var stämningen bland kollegorna en blandning av skeptisism och ren förundran. För alldeles oavsett, är det fortfarande ovant att se Morgan och Bob i armkrok.

Vi avvaktar dock med champagnen.

Kändisar roligare än fattiga

Jag hade just kommit tillbaka från en kort resa till Sverige och vi sitter i bilen, min yngsta dotter och jag. Hon är sur därför att jag har varit borta; jag anstränger mig för att vara extra lyhörd.

Dialogen går ungefär så här:

– Hur har veckan varit, frågar jag.

– V ä l d i g t bra, jag fick titta på teve så mycket jag ville, svarar 10-åringen med trumpen min och korslagda armar.

– Jaha, vad tittade du på då? Hon rablar upp några program som jag aldrig hört talas om. Frustrerad, försöker hon då berätta vilka skådespelare som är med. Jag har aldrig hört talas om dem heller.

– Men mamma, du fattar ju absolut ingenting. Kan du inget om kändisar?

– Nja, jag kanske inte tycker att känns så viktigt, säger jag och inser i nästa sekund att jag gått i en uppfostringsfälla.

– Va?! Det är ju det viktigaste i HELA världen, säger dottern, nu riktigt ordentligt sur.

– Menar du att det inte finns något alls som är viktigare än kändisar?

– M A M M A, jag har faktiskt tänkt på fattiga människor och krig i flera år. Det hjälper inte. Nu tänker jag på kändisar istället.

Ridå.