Skamligt Zambia!

Det zambiska parlamentet har beslutat ta bort paragraf 37 i anti-korruptionslagen.

Det innebär att följande numera inte gäller:

37. (1) Generaldirektören, ställföreträdande generaldirektören eller tjänsteman från anti-korruptionskommissionen har rätt att undersöka offentlig tjänsteman om det finns rimliga skäl att tro att en sådan tjänsteman:

(A) har missbrukat sin ställning eller myndigheten för att erhålla privat egendom, förmögenhet, fördel eller vinst direkt eller indirekt för sig själv eller någon annan person;

(B) har en levnadsstandard högre än den som står i proportion till hans nuvarande eller tidigare tjänstemannalön;

(C) har kontroll eller innehav av ekonomiska resurser eller egendom som inte står i rimlig proportion till hans nuvarande eller tidigare tjänstemannalön, eller

(D) erhåller fördelar av en tjänst som rimligen kan misstänkas vara brottsliga enligt denna lag.

Lagtexten är längre, men kontentan är densamma – anti-korruptionskommissionen får inte längre utföra sitt arbete.

Det är val i Zambia nästa år. Om man frågar folk– från taxichaufförer och säkerhetsvakter till advokater och restaurangägare – svarar alla samma sak: Regeringen stjäl pengar och måste nu snabbt försöka sopa igen sina egna spår.

Det är skamlig, sorgligt och oerhört tröstlöst. Kanske mest därför att så få zambier verka ha några förhoppningar om att det skulle kunna fungera på något annat sätt.

Regeringspartiet MMD är dock nöjda. Partiets talesperson Dora Siliya prisade parlamentet för att våga ändra en lag som hon anser var diskriminerande:

_ Vi måste lämna den tid bakom oss där polis förföljer medborgare och tvingar dem att förklara hur de har tjänat sina pengar och kommit över sina egendomar, säger hon.

För drygt ett år sedan frikändes den förre presidenten Frederick Chiluba i zambisk domstol. Han hade anklagats för att ha stulit en halv miljon dollar under sin tid vid makten 1991-2001. Domaren förklarade Chiluba oskyldig då det saknades bevis.

Jag minns en bild från rättegången: Chiluba lämnar domstolen med ett stort leende och tindrande ögon. På fötterna bär han platåskor för att verka längre. Han tittar in i kameran och gör tummen upp. Han går intill sin fru. Hon bär en mörkrosa klänning med matchande läppstift. Hela bilden andas seger.

Annat var det i London 2007. Då befanns Chiluba i brittisk domstol skyldig till att ha lurat den zambiska staten på 23 miljoner pund (cirka 245 miljoner kronor).

Fortsättning följer.

Annons

Mugabe – en 86-årig fegis

Zimbabwes president Robert Mugabe är en tacksam figur för politisk satir; en livs levande diktator utan tillstymmelse till vare sig humor eller självkritik (antar att det är ett förutsättning). Problemet är att han inte är en smaklös skämtfigur, utan att han finns, alldeles på riktigt.

Genom åren har det gjorts olika försök att utmana enväldigheten. Viktigast är förstås bildandet av oppositionspartiet MDC, som numera innehar halva regeringsmakten (utan att det märks, men ändå). Tillkommer en rad viktiga organisationer och inititiativ.

I dagarna kom en ny protest. Och frågan är om den inte är den smartaste hittills. Den är i vilket fall den roligaste.

Den sydafrikanska musikgruppen Freshlyground (som spelade in sommarplågan Waka Waka med Shakira inför fotbolls-vm) har släppt låten ’Chicken for change’. Texten är politisk på ett sätt som för tankarna till protesterna mot USAs krigsföring i Vietnam…

Låten uppmanar Mugabe att sluta fega ur och bli den hjälte han en gång varit – genom att våga lämna ifrån sig makten. Ett utdrag ur texten: Du var föregångare för den kommande generationen, du lovade att öppna alla dörrar för oss… men nu sover du med nyckeln. Du vågar inte förändra.

Det intressanta är inte främst kritiken, utan perspektivet. Texten erkänner nämligen Mugabes tidiga gärningar för ett mer jämlikt Zimbabwe. Detta ska jämföras med internationella (oftast brittiska) kritiker, som har en förmåga att skjuta allt i sank på ett sätt som är både kortsiktigt och okunningt – och som framförallt får många afrikaner att hellre resa ragg mot det internationella samfundet än mot de egna despoterna.

Låten i all ära, men i dagarna släpptes även musikvideon. Detta är det roligaste jag sett på, tja, typ, någonsin. Kolla här!

Underskatta inte kulturens makt!

Vaxdockan som föreställer Mugabe är gjord av satirtecknaren Zapiro. Han lär ha sagt till en sydafrikansk tidning att även om han är väldigt nöjd med den här dockan, så hoppas han att den snart pensioneras.

Jaha… och hemma i Zimbabwe har inte svaret låtit vänta på sig. Freshlyground får inte längre resa in i landet. Konserten i Harare den 1 oktober är därmed inställd.

Suck.

Zambia inte trist. Trots allt.

Ok, det är bara att medge. Under mina år i södra Afrika har jag tyckt att Zambia är det i särklass tråkigaste och mest ointressanta landet – det händer ju inget… Lusaka har känts som en enda stor sömnig by.

Det är svårt att konkurrera med kaoset i Zimbabwe. I Mozambique är det krångligt, oförutsägbart och intressant, men av helt andra skäl. Och i Madagascar har det varit ordentligt rörigt med politisk kris och social oro under snart ett år.

Till och med Malawi, som har varit mer isolerat än övriga länder, har känts mer spännande (politiska skandaler, valfusk, icke-funktionell regering och tja, andra utmaningar, som gör utvecklingen intressant att följa).

Jag har nu tänkt om. Zambia är visst spännande. Att få till stånd utveckling och minskad fattigdom är minst lika krångligt och svårt här som i övriga länder.

(Och det säger jag inte av självbevarelsedrift bara för att jag nu bor här sedan några veckor tillbaka.)

I maj var det känt att biståndsmedel, däribland svenska, hade förskingrats inom hälsovårdsministeriet. Sida gick ut med pressmeddelanden, som ingen nappade på – det blir ju sällan nyheter om man berättar själv. Tre månader senare lanserade biståndsminister Carlsson samma historia som om det vore något nytt och som om inget hade gjorts åt saken.
Det är viktigt att problem blir kända och diskuteras öppet – men varför denna fördröjning? Det är väl aldrig så att den svenska valrörelsen redan har dragit igång?

Fortsättning följer och ja, det ska bli spännande att följa hur den svenska regerings politiska intressen slår ut i relation till det vi vill att biståndet ska bidra till; nämligen förbättringar för fattiga människor. Låt oss hoppas att det finns utrymme för en aning ärlighet i debatten.

På vems uppdrag?

Är Kooperation Utan Gränser en biståndsorganisation eller del av en folkrörelse? Är det någon skillnad och spelar det i så fall någon roll?

Forum syd gav nyligen ut debattboken Grus eller Guld, som handlar om folkets bistånd och vilken betydelse det har – eller inte. Jag fick förfrågan om jag ville tycka något… Resultatet följer nedan.

* * *

Plats: ett stilrent mötesrum på Sida. Runt bordet sitter företrädare för en väletablerad enskild organisation liksom för den statliga biståndsbyråkrati som nästan helt finansierar verksamheten. Vid ena kortänden står en nervös konsult och gestikulerar framför en powerpointbild. Alla känner varandra; branschen är en liten värld. Stämningen är tryckt.

Konsulten presenterar en utvärdering; en oberoende granskning där organisationen får svidande kritik på ett antal viktiga punkter. För säkerhets skull läser han samtliga bilder innantill. Sida-handläggarna sitter tysta. Den enskilda organisationen reagerar med misstro.

Kanske var det en taskigt genomförd studie; biståndskonsulter blir ofta sanningssägare oavsett deras egentliga kompetens. Det intressanta är därför inte vad konsulten säger eller varför – utan rollspelet i sig. Sidabyråkraterna verkar obekväma i rollen som beslutsfattare. Den enskilda organisationen ser sig självt som elitspelare och därför blir denna typ av gärsgårds-kritik både förolämpande – och obegriplig.

Exemplet ovan är hämtat från verkligheten, men organisationen skulle kunna vara en av flera. Det svenska folkrörelsebiståndet lider nämligen av en kollektiv självgodhet som i princip går ut på att vi vet bäst – enbart därför att vi är dem vi är.

Som kollektiv hänvisar vi ofta till två särskilda försäljningsargument: a) historien; svensk folkrörelse byggde Sverige och därmed sitter vi på receptet, och b) basen; vi är närmare verkligheten i såväl Sverige som i våra samarbetsländer och därför vet vi bäst.

Det där med att veta bäst ska man se upp med. Förra året visade det sig att vår ekonomichef i Mozambique hade stulit pengar; systematiskt och under flera år. Vi polisanmälde, mannen fick sparken, vi genomförde flera omfattande specialrevisioner och hela ärendet ligger sedan dess inom rättssystemet. De lokala myndigheterna visar inget större intresse, men vi har turligt nog en duktig (och dyr) advokat som som driver frågan framåt.

Det var ingen rolig erfarenhet, men det var nyttig. Så här i efterhand tänker jag särskilt på vår egen reaktion när sanningen uppdagades – nämligen, förvåning. Kooperation utan gränser har bra system för finansiell administration och internkontroll. Den compliance revision (som tittar på hur väl organisationer efterlever avtal) som Sida nyligen låtit genomföra visar till och med att vi är bäst i test.

Alltså hade vi lutat oss tillbaka, vilat ryggen mot alla fina system, och glömt att det är människor som ska implementera dem. Vi glömde att det finns skäl till att vi bedriver bistånd i besvärliga och fattiga miljöer, att det i sin tur innebär en hel del risker och att vi måste bli bättre på att analysera och planera utifrån dem. Kanske var vi bara naiva, men jag lutar nog hellre åt självgodhet – vi trodde vi visste och kunde bättre.

Handen på hjärtat: hur många har inte suttit på möten hos Sida eller UD och skakat på huvudet därför att man tycker att tjänstemännen är… okunninga? Hur många gånger har inte jag själv, här i södra Afrika och tidigare i Latinamerika, undrat hur ofta ambassadanställda egentligen får möjlighet att träffa en afrikan eller latinamerikan som inte är hembiträde?

Istället för att vässa argumenten, försöka övertyga och se till att folk följer med på studiebesök, tenderar vi att dra oss tillbaka till våra respektiva kanslier, fortsätta skaka på huvudet och köra på som vanligt. Kunskap är makt, visst – men om jag själv tycker att jag sitter på en sanning och inte tar ansvar för att dela med mig, vad är det om inte självgodhet? Om det sedan visar sig att biståndsrådet hellre vill spela golf, är det en annan sak.

Svenska folkrörelser har mycket att vara stolta över och genom att kunna vår egen historia vet vi vad som har fungerat; när, var, hur och varför. Men det betyder inte att allt som görs under rubriken folkets bistånd är bra. Tvärtom; en del är riktigt dåligt. En volontär i en kåkstad i Nairobi fattar inte per automatik mer om fattigdomsbekämpning än en statsbyråkrat i Stockholm. Folkrörelsebistånd är legitimt – men enbart om det producerar mervärde.

Mervärde kan definieras som fungerande och välbeprövade metoder, professionella system, folk-till-folk erfarenhet och kostnadseffektivitet (vi gör mer för mindre och utan vinstintresse), men kanske är det mest intressanta själva grunduppdraget. En folkrörelse arbetar på uppdrag av – just det, medlemmarna.

Medlemmar kan vara enskilda individer, andra organisationer, samfund eller bidragsgivare. Oavsett hur basen ser ut, är det denna som utgör grunden för vår existens. Vi bärs upp av ett antal människor som tror på oss tillräckligt mycket för att betala medlemsavgift eller på annat sätt stödja det vi gör. Vi har ett mandat.
Gör det att vi kan producera bättre bistånd?

Svar ja: fungerande folkrörelsebistånd gör att ett plus ett blir mer än två.

Exempel 1: en organisation för ekologiskt producerande småbönder i Zambia har växt och etablerat marknader… men det fungerar lite si och så med affärsplaneringen och kvinnligt ledarskap lyser med sin frånvaro. Genom internationella nätverk känner organisationen svenska LRF, som är en av våra medlemmar… genom den relationen kan vi etablera ett trovärdigt samarbete på plats, bland annat med teknisk rådgivning.

Samma relation får en politisk dimension som gör det möjligt att diskutera frågor där småbönderna i Zambia och LRF inte delar åsikt. Det kan handla om jordbrukssubventioner inom EU, handelsregler eller förutsättningar för biobränsle. Intressenterna behöver inte tycka lika, men genom samarbetet får de en ny möjlighet att diskutera, både med hjärta och hjärna.

Exempel 2: en fredsgrupp i Hagfors stödjer oss genom den vanliga insamlingen, men medlemmarna är särskilt intresserade av utvecklingen i Zimbabwe. De skriver och begär information, ställer frågor – och krav på att vi ska redovisa vad vi gör och varför. Därmed finns en direkt länk mellan biståndsarbetet på plats – och ett fikarum i Värmland.

I bägge fall har det skapats ett mervärde genom att relationer etableras som inte enbart handlar om pengar och genom att medlemmar/intressenter ställer berättigade krav på vår verksamhet. Det tvingar oss att reflektera och förankra – och bidrar därmed till lärande och till vår egen giltighet.

Utveckling är svårt – och bra bistånd är inte alltid det som syns tydligt på ytan. Om det är vettigare att stödja långsiktiga demokratiinsatser, måste vi kunna förklara varför det är bättre än att vi själva bygger skolor. Medlemmar är inte dumma; däremot vill de förstå och känna att de har bidragit till konkreta livsförbättringar för fattiga människor, inte bara oändliga mängder kurser och utveckling i största allmänhet.

Det är en svår balansgång; men det är likväl vår skyldighet att ta en öppen och ärlig diskussion. Förmår vi inte övertyga, bör vi kanske fråga oss om vi ägnar oss åt rätt saker. Kanske har vi – ve och fasa – fel?

Samma sak gäller för övrigt vissa av våra finansiärer, som hellre vill se snabba och synliga resultat (producerande bönder som skördar omedelbums) än långsiktig förändring (producerande bönder som skördar flera år på rad och som investerar vinsten i skolavgifter för sina barn hellre än på den lokala krogen). Här måste vi räta på ryggen; ta ansvar för det vi tror på och tydligt visa varför det ena inte måste utesluta det andra – inte blint buga med mössa i hand för pengarnas skull. Folkrörelsebistånd är mer än bara en affärsidé.

Vissa organisationer gör det enkelt för sig genom att inte alls prata om samhällsutveckling och politisk påverkan – utan vänder uppmärksamheten mot, exempelvis, ett enskilt barns levnadsöde. Fadderbarnet blir en symbol som givarna kan identifiera sig med. Det är lika smart som det är fördummande och fegt. Organisationer som litar för mycket på pr-byråer eller använder fula knep kanske samlar in mer pengar – men riskerar samtidigt att skjuta sig själva (och sin målgrupp) i foten.

Hos organisationen har det kostat extra pengar i administration och i byn där barnet bor skapar det avundsjuka och konflikter; varför får det barnet stöd och inte resten av byn? Är det för att familjen stöder ett särskilt politiskt parti (Zimbabwe) eller för att häxdoktorn har trollat (Sydafrika)?

Andra är mer rakt på sak. Ett studieförbund skrev en gång i en ansökan att syftet med projektet var att ordna resor till Afrika så att svenskar skulle få möjlighet att skaka hand med en afrikan. Det kan kanske låta nobelt, men varför ska något som skulle kunna lösas med en bussbiljett betalas med skattemedel avsedda för bistånd?

Ett annat exempel på kollektiv självgodhet är kampanjen kring enprocentmålet. Självklart vill vi att Sverige ska vara ett föregångsland som genom politiska beslut visar att bistånd är prioriterat, men varför diskuterar enskilda organisationer enbart antal pengar – och inte vad de ska användas till? Jag vill inte att fler miljoner ska gå till ogenomtänkta megaprojekt eller till vita elefanter inom FN-systemet bara för att vi ska kunna klappa oss själva på axeln som duktiga svenskar. Varför pratar vi inte om innehåll och kvalitet?

Möjliga svar: därför att vi är rädda att spela biståndsmotståndarna i händerna, rädda att ett kritiskt förhållningssätt ska leda till nedskurna anslag till vår egen verksamhet… kanske är vi rädda att inte själva räcka till?

Konkurrensen bland enskilda organisationer ökar och kommer att fortsätta göra det. Vi vet att nya aktörer gör intåg på den svenska biståndsscenen i jakt på ’våra’ Sida-pengar. Det är oundvikligt, nyttigt och till viss del sorgligt. Det betyder att vi andra måste bli duktigare på att dels definiera vårt eget mervärde – men också på att fokusera på det vi faktiskt är satta att göra; bedriva professionell biståndsverksamhet som gör skillnad. Och det betyder att vissa kommer att halka ur; alla kommer inte att klara konkurrensen.

Det betyder även att vi måste lyfta blicken, samarbeta och ingå strategiska allianser när och där relevant. I Zimbabwe ber vi Rädda Barnen utbilda våra partnerorganisationer i barnrättsfrågor. Inte därför att vi inte kan själva, utan därför att Rädda Barnen kan bättre – samtidigt som vi genom att samarbeta sprider riskerna av att jobba i en icke-demokratisk konfliktmiljö.

Folkets bistånd är viktigt att försvara, men det får inte göras blint och i defensivt självförsvar. Vi bör måna om vår särart – men vi måste kunna motivera den, inte av historiska skäl – utan därför att vi producerar bra bistånd. Vi har fördelar som statligt, mulitlateralt och privat bistånd inte har; vi kan spela en annan roll. Men ska vi lyckas fullt ut måste vi kliva ner från den självbyggda tronen och våga ifrågasätta oss själva. Först då kan det bli en ärlig diskussion om mervärde – och utvecklingssamarbete som håller hela vägen.

För några år sedan lät Diakonia sig utvärderas av sina partnerorganisationer i Latinamerika. Diakonia betalade, men partnerorganisationerna skrev uppdragsbeskrivningen och anlitade konsulter. Organisationerna använde samma kriterier som Diakonia tillämpade gentemot dem, bland annat i förhållande till interndemokrati och jämställdhet.

Resultatet blev en intressant studie, där Diakonia granskades utifrån målgruppens perspektiv. Studien slog ett par nyttiga hål i partnerskaps-begreppet och konstaterade att även om biståndsrelationen i grunden är ojämlik, går det att vidta ett antal åtgärder för att jämställa relationen så långt det är möjligt. Det var ett nytt grepp och ett genuint försök att bredda och fördjupa dialogen. Framförallt var det modigt.

Det (sken)heliga landet

Samlingsregering, dollarisering av ekonomin… har något förändrats i Zimbabwe?

Svar: nej.

Förvisso finns varor i affärerna, men vanligt folk har inte pengar att köpa dem. Vi som har råd betalar i amerikanska dollar, sydafrikanska rand eller brittiska pund. Tio rand motsvarar en dollar, två dollar motsvarar ett pund…

Det finns aldrig någon växel, så jag går omkring med en packe lappar i väskan: kreditnotor som säger att jag har 83 cent till godo på Spar i Avondale, USD 1.18 på grönsaksaffären Willomead. I söndags försökte pizzastället skriva en kreditnota på motsvarande 50 kronor.

De nya ministrarna gör utspel, men det finns inga pengar att finansiera grundläggande reformer. Makten är fortfarande intakt. De politiska fångarna sitter fortfarande inlåsta. Löftena om förändring ekar tomma. Så länge det inte görs verkliga eftergifter kommer givare och andra inte att lätta på plånboken. Dödläget är totalt.

Alltså rycker folk på axlarna – och berättar historier, som den här:

Mugabe åker till Israel på statsbesök. Under en rundtur i Jerusalem drabbas han av en hjärtattack och avlider. Begravningsentreprenören kommer med ett erbjudande till medresenärerna:

– Om ni vill skicka hem kroppen kostar det en halv miljon dollar. Eller så kan ni begrava honom här, i det heliga landet, för hundra dollar.

Sällskapet drar sig undan och diskuterar en stund. Sedan kommer de tillbaka och berättar att de vill skicka hem kroppen.

– Men varför vill ni betala så mycket för att skicka hem honom? Är det inte bättre att begrava honom här, dessutom mycket billigare? Med alla pengar ni sparar kan ni köpa bensin som räcker ett år, mediciner för att rädda kolerapatienter och tillräckligt många generatorer för att aldrig behöva uppleva fler strömavbrott?

Talesmannen i sällskapet svarade:

– För många år sedan var det en man som dog och begravdes här. Tre dagar senare återuppstod han från döden. Vi vill inte ta den risken…

Riddare med gul plastpåse

Jag har varit irriterad i flera dagar. Inte på något stort och livsavgörande (även om läget på Madagascar och säkerheten för vår samarbetsorganisation Fekritama ger skäl till oro…)

Nej, jag är irriterad därför att jag inte vet hur jag ska hantera mina hushållsräkningar.

En sammanfatting av månadens skörd:

• vatten: 2 920 kronor
• grundvattenavgift (vi har brunn): 2 120 kronor
• el: 3 800 kronor
• telefon: 7 400 kronor
• sophämtning: 1 513 kronor

Vi har inte haft kommunalt vatten på två år. El har vi till och från och det ska jag förstås betala för, men varför detta hutlösa pris? Telefonräkningen är dubiös eftersom televerket inte kan ge någon specifikation, utan ger bara en klumpsumma. En granne har fått en räkning på 300 kronor och en annan på över 20 000 – och vi tror att vi ringer ungefär lika mycket.

De ruskiga räkningarna är ett resultat av dollariseringen av ekonomin i Zimbabwe, där staten nu förtvivlat och med alla medel försöker få in utländsk valuta. Många vägrar betala, de flesta kan inte. Själv vet jag ärligt talat inte hur jag ska göra.

Jag har inte råd med detta. Och jag har en bra lön. Hur i hela friden går det för vanliga zimbabwier?

Så var det sophämtningen. Våra sopor har aldrig någonsin hämtats (vi har bott här i drygt tre år). Därför har vi lärt oss bränna, kompostera, gräva ner och emellanåt köra till tippen (där grindvakten oftast säger blankt nej, men som emellanåt släpper igenom. Det avgörande knepet verkar vara att le brett och se tillräckligt desperat ut – själv brukar jag ta med mig barnen, som är experter på att snacka sig fram i omöjliga situationer…)

Tillbaka till räkningarna… Jag kan ju inte gärna betala för tjänster som inte finns. Å andra sidan måste ju kommunen och verken få in pengar om servicen någonsin ska börja fungera… Men hur vet jag att pengarna inte går direkt ner i en korrupt ficka? Det är just det – jag kan inte veta det.

I dag fick vi en lapp i brevlådan; ett nybildat företag som kallar sig för Sop-grabbarna (The Garbage Guys) erbjuder sig att hämta vårt hushållsavfall för endast 100 kronor i månaden. Vi får gula plastpåsar och lov att fylla två säcker i veckan.

Överlycklig – och imponerad över entreprenörsandan – kastade jag mig på telefonen (som fungerade) och ringde det angivna numret. Jag fick prata med Steve, som meddelade att han var i närheten och därför skulle titta förbi för att skriva kontrakt.

En halvtimme senare öppnade jag grinden. Och ta mig tusan om inte den anländande röda personbilen i ett ögonblick förvandlades till en vit springare. Steve klev ur, drog handen genom håret, log ett bländande Colgate-leende och sa:

– Oroa dig inte, nu tar jag hand om det här.

(Minns du scenen där Richard Gere, urk, gled fram över fabriksgolvet i en ‘Officer och en gentleman’? Nå, det här var bättre).

Jag betalade min hundralapp, skrev på avtalet och blev svag i knäna på kuppen. Jag var R Ä D D A D !

Två koppar hett te och lite kallprat senare hade jag lärt mig att staden Harare behöver 96 sopbilar för att hämta allt avfall. Kommunen har totalt 60 bilar, varav fyra fungerar.

Sopåkaren berättade att han i själva verket arbetar som fondmäklare… Avfallshanteringen var en bi-syssla därför att han själv ledsnat på råttorna…

Säga vad man vill, sjuka situationer föder intressanta människor. Själv är jag uppriktigt lycklig över att mina gula påsar blir hämtade redan på måndag. Och tja, kanske bjuder jag ut sopåkaren också…

Tid utan ände

Det är på dagen två år sedan det började kännas på riktigt i Zimbabwe… då alla sa att nu… nu vänder det.

Det var då kampanjen Rädda Zimbabwe kallade till ett bönemöte i Harare. Då som kyrkor, kvinnorättsorganisationer, fackföreningar och andra organisationer samlades – för första gången någonsin – till gemensam och fredlig protest.

Bönemötet slogs brutalt ner av polis. Hundratals människor skadades, däribland Morgan Tsvangirai. Han fördes iväg av säkerhetsstyrkor och försvann. Det gick snabbt rykten om att han hade dödats. Ambassadörerna i stan, däribland den svenska, gav sig ut på jakt bland olika sjukhus. Som då fortfarande fungerade.

Jag minns att vi satt på en kursgård och höll en utbildning om Hiv och aids när jag fick ett sms om vad som inträffat. Deltagarna kom från hela regionen och en av dem, en man från Malawi, frågade Zimbabwierna varför de inte gav sig ut på gatorna?

En av mina kollegor svarade att det inte är någon idé; det går inte att vinna.

Tsvangirai hittades några timmar senare. Han levde, men hade blivit svårt misshandlad. Bilden där han ligger i en sjukhussäng med blåtiror och bandage runt huvudet kablades ut runt om i världen.

Två år senare och tiden står still.

Mugabe did it – sant eller ej

Öppnade just datorn; flera mejl har ramlat in där vänner och andra utanför Zimbabwe skriver att de just hört om bilolyckan. Frågar vad som hänt.

Vilken bilolycka? Och jag som just lyssnade på de lokala radionyheterna…

Via nyhetstelegram på internet läser jag att premiärminister Morgan Tsvangirai har skadats i en bilolycka; hustrun är död. Spekulationerna är i full gång – var det ett attentat?

Det har förekommit en rad mystiska bilolyckor i Zimbabwes tragiska nutidshistoria; oftast med dödlig utgång och med någon som hamnat i onåd med regimen bakom ratten.

Ponera att det inte är ett attentat, utan en vanlig bilkrock. Det skulle inte bara vara ett brutalt nyck av ödets ironi – utan ingen kommer någonsin att tro på det. Från och med idag är det zimbabwiska folket övertygat om att detta var Mugabes gärning.

Slog just på teven och den enda statliga kanalen. Än så länge radiotystnad.

Om några timmar gryr ännu en dag i Zimbabwe. Är det nu bägaren rinner över?

Ett tomt skrivbord

Plötsligt har det blivit intressant att se på tevenyheterna i Zimbabwe. De senaste dagarna har den ensidiga propagandan varvats med nya sorters inslag.

Som intervjuan med Morgan Tsvagirai, där han visar upp sitt nya premiärminister-kontor (blå soffgrupp, imponerande skrivbord och tomma hyllor) samtidigt som han berättar om utmaningarna landet står inför.

Inte en pärm, inte ett papper. Var börjar man?

Enligt Tsvangirai behövs minst 100 miljoner dollar i månaden för att vända utvecklingen. För att betala lärare och sjuksköterskor. För att visa att den nya samlingsregeringen kan leverera.

Amerikanska dollar, inte zimbabwiska. Pengar som inte finns – och som inte, till skillnad från tidigare, kan beställas från tryckeriet.

Samtidigt som Tsvangirai idag förberedde sig för att svära in sitt nya kabinett, arresterades Roy Benett – ny biträdande jordbruksminister och en av de färgstarka namnen i den nya regeringen. Framåt kvällen stod det klart att han anklagas för landsförräderi.

Som sagt, var börjar man?

Moment 22: dag ett

Vi satt i konferensrummet; det var varmt men mulet och åskan hängde i luften. Teven stod på, högsta volym. Spräckta högtalare och taskig bild. Det var livesändning från ceremonin där Morgan Tsvangiari svors in som preminärminister i Zimbabwe.

På plats fanns presidenter och kungligheter; samtliga män. De log, skakade hand, dunkade ryggar. Såg ut som ett gäng gamla polare som samlats till Rotary-träff. Robert Mugabe förde sig vant, verkade vara jovialisk värd.

(Samtidigt sitter mellan 30-50 människorättsaktivister och gräsrotspolitiker fortfarande i fängelse, anklagade för att ha tränat gerillasoldater i Botswana i syfte att störta Mugabe. Alla vet att det är båganklagelser, fabricerade av Zanu-pf för att underminera MDC. Men aktivisterna har ännu inte släppts – trots att MDC ställde detta som krav för att bilda regering. Jo…)

Kameran svepte lokalen, tog närbilder på olika potentater. Morgan var svettig; Bob kyligt avspänd. Tevereportern verkade nyanserad, vilket är ovanligt för den statliga televisionen; den enda som finns och tillåts finnas i Zimbabwe.

Det är för tidigt att säga vad som komma skall. Är denna samlingregering startskottet för en ny framtid? Kommer den överhuvudtaget att kunna agera? Om inte annat är persongalleriet lite roligare; om än få kvinnor (2), så är det åtminstone lite större variation bland männen.

Tendai Biti, som varit talesman för MDC, är ny finansminister. Hans jobb måste nog tillhöra ett av de svåraste i världen; ekonomin är i spillror, korruptionen grotesk, samtidigt som människor svälter och vill se snabba förändringar. Misslyckas han – kommer MDC att få skulden.

(Senaste inflationssiffran är: 5,000,000,000,000,000,000,000 procent. Talet kallas hextillion på engelska.)

Vice jordbruksminister är Roy Bennet, en av de gamla vita storbönderna som stått på barikaderna, fängslats och torterats ett antal gånger innan han gick i exil för några år sedan. Få ser honom som politiker, men däremot verkar han åtnjuta förtroende bland bönderna – såväl stora som små.

Hur ser hans första dag på jobbet ut tro?

För att sparka igång Zimbabwe behövs kapital. Redan idag betalar FN löner för läkare och skjuksköterskor. I veckan fick vi veta att endast sex procent av skolorna har öppnat efter jul-lovet. Det finns inga lärare; eller rättare sagt, det finns inga pengar till lärarnas löner. MDC öppnar famnen mot omvärlden, som i sin tur tvekar så länge Mugabe sitter kvar vid makten.

Moment 22. Och detta är dag ett.

Tillbaka på jobbet och framför den skraltiga teven var stämningen bland kollegorna en blandning av skeptisism och ren förundran. För alldeles oavsett, är det fortfarande ovant att se Morgan och Bob i armkrok.

Vi avvaktar dock med champagnen.