You are currently browsing the category archive for the ‘presidentval’ category.

Vi satt i konferensrummet; det var varmt men mulet och åskan hängde i luften. Teven stod på, högsta volym. Spräckta högtalare och taskig bild. Det var livesändning från ceremonin där Morgan Tsvangiari svors in som preminärminister i Zimbabwe.

På plats fanns presidenter och kungligheter; samtliga män. De log, skakade hand, dunkade ryggar. Såg ut som ett gäng gamla polare som samlats till Rotary-träff. Robert Mugabe förde sig vant, verkade vara jovialisk värd.

(Samtidigt sitter mellan 30-50 människorättsaktivister och gräsrotspolitiker fortfarande i fängelse, anklagade för att ha tränat gerillasoldater i Botswana i syfte att störta Mugabe. Alla vet att det är båganklagelser, fabricerade av Zanu-pf för att underminera MDC. Men aktivisterna har ännu inte släppts – trots att MDC ställde detta som krav för att bilda regering. Jo…)

Kameran svepte lokalen, tog närbilder på olika potentater. Morgan var svettig; Bob kyligt avspänd. Tevereportern verkade nyanserad, vilket är ovanligt för den statliga televisionen; den enda som finns och tillåts finnas i Zimbabwe.

Det är för tidigt att säga vad som komma skall. Är denna samlingregering startskottet för en ny framtid? Kommer den överhuvudtaget att kunna agera? Om inte annat är persongalleriet lite roligare; om än få kvinnor (2), så är det åtminstone lite större variation bland männen.

Tendai Biti, som varit talesman för MDC, är ny finansminister. Hans jobb måste nog tillhöra ett av de svåraste i världen; ekonomin är i spillror, korruptionen grotesk, samtidigt som människor svälter och vill se snabba förändringar. Misslyckas han – kommer MDC att få skulden.

(Senaste inflationssiffran är: 5,000,000,000,000,000,000,000 procent. Talet kallas hextillion på engelska.)

Vice jordbruksminister är Roy Bennet, en av de gamla vita storbönderna som stått på barikaderna, fängslats och torterats ett antal gånger innan han gick i exil för några år sedan. Få ser honom som politiker, men däremot verkar han åtnjuta förtroende bland bönderna – såväl stora som små.

Hur ser hans första dag på jobbet ut tro?

För att sparka igång Zimbabwe behövs kapital. Redan idag betalar FN löner för läkare och skjuksköterskor. I veckan fick vi veta att endast sex procent av skolorna har öppnat efter jul-lovet. Det finns inga lärare; eller rättare sagt, det finns inga pengar till lärarnas löner. MDC öppnar famnen mot omvärlden, som i sin tur tvekar så länge Mugabe sitter kvar vid makten.

Moment 22. Och detta är dag ett.

Tillbaka på jobbet och framför den skraltiga teven var stämningen bland kollegorna en blandning av skeptisism och ren förundran. För alldeles oavsett, är det fortfarande ovant att se Morgan och Bob i armkrok.

Vi avvaktar dock med champagnen.

Annons

Det är mycket elände; hela tiden. Jag är inte zimbabwier; jag är inte drabbad. Ändå mäktar jag snart inte tänka, än mindre försöka förstå. Jag orkar inte prata om Zimbabwe, jag skriver inga mejl – den här bloggen har legat på is därför att jag inte vet vad jag ska säga. Om jag inget skriver har det kanske inte hänt?

I veckan greps människorättsaktivisten Jestina Mukoko i sitt hem klockan fem på morgonen. Hennes son tittade på när hans mamma fördes bort i pyjamas. Sedan dess är hon försvunnen. Lever hon fortfarande? Vad tänker hon nu?

Koleraepidemin (som började redan i augusti) har krävt minst 600 dödsoffer, oficiellt. Det är så många som dör att man inte vet hur man ska räkna; människor är undernärda, aids-sjuka får inte tillgång till mediciner… ska kolera räknas som orsak eller verkan? Det finns inte resurser att skriva dödsattester. Sjukhusen har kollapsat; människor behandlas i tält av internationella hjälporganisationer. Det är ingen film.

Halva befolkningen – läs igen: halva landet – är beroende av matbistånd för att överleva. Omvärlden skickar hjälp – men allt når inte fram. Om fattiga människor ska leva eller dö bestäms inte av någon gud – det bestäms av en maktgalen elit som suger ut sin egen befolkning till allra sista droppen. Ödet bestäms av parasiter.

Vi som ser på drabbas av håglöshet; det finns så lite vi kan göra. Kooperation utan gränser och andra stödjer biståndsverksamhet, som gör nytta, men som aldrig kan bli mer än en droppe i havet.

Botswana ska stänga sin ambassad. Det ska bli hårdare sanktioner. Hela världen fördömmer och hotar.

Sen då?

Det är zimbabwierna som måste fixa det här. Samtidigt som varje försök mejas ner, skrupellöst.

Omvärldens reaktioner når inte fram; medierna är statskontrollerade, internet är begränsat – dessutom kräver det el. Folk vet inte att miljoner människor runt om i världen visar solidaritet och ber om förändring; folk vet inte att andra bryr sig. Det är bara jag som vet att min mamma tänder ljus i Leksands kyrka.

Zimbabwierna är kanske de ensammaste människorna i världen.

Häromdagen visade yngsta dottern upp en böld på ryggen; såg ut som ett sönderkliat myggbett som blivit infekterat. Jag klämde och klämde, hon skrek. Jag klämde lite till – hon skrek ännu mera – men nä, bölden gav inte med sig. Jag tvättade såret, tröstade dottern med förtida lördagsgodis från johannesburgs flygplats och lät saken bero. Det sista hon sa innan hon somnade var att jag inget visste och var dessutom den elakaste mamman i hela världen.

Dottern gick – klok flicka – till skolsköterskan. Sköterskan nickade vant, gned på lite vaselin… väntade tio minuter… och klämde sedan ut en grön larv. Bölden var en mangofluga.

Alltså: ‘If clothes are hung outside, it is possible for a female fly to lay eggs on them. The clothes are then worn and the eggs penetrate the skin. Painful, boil-like lesions occur. Over the next three days, pus emerges from each sore as it gets ripe. Once the sore is expressed a worm comes out of it.’

Bara äckligt, inte farligt. I värsta fall ett mindre ärr.

I Zimbabwe är det annars tvärtom: det är farligt och det är på riktigt. Och frågan om hur ärren ska kunna läka ligger så långt utom räckhåll att ingen ens ställer den.

Det var stökigt vid bussterminalen; massor av folk med väskor och kartonger, små eldar där försäljare sålde grillade grönsaker – och trasrankor till barn som tiggde pengar.

Efter ett idogt letande fann jag och Israel äntligen varandra. Han kastade oroliga blickar omkring sig innan han hoppade in i bilen och vi kunde köra iväg. I baksätet hade han lagt de gods han transporterat på bussen från Sydafrika: bröd, några konserver – och en tevekamera.

Några timmar senare anlände även fotografen, per flyg. Hans uppdrag var att filma Kooperation Utan Gränsers matprojekt, som ingår i Världens Barn-kampanjen. Det gick inte att få tillstånd att filma, trots att det är en vanlig dokumentation av ett biståndsprojekt – inte nyheter och inte journalistik.

Alltså tog vi saken i egna händer.

Vi lämnade Harare nästa dag, strax före fem på morgonen, tisslade och tasslade och log vänligt mot poliserna i varje vägspärr vi passerade. Människorna i projektet berättade öppet om sin vardag, om problem och bekymmer – och var glada över att deras historia kommer att berättas för någon som vill lyssna.

De färdiga videokasetterna fick åka specialtransport hem till tevehuset i Sverige. Och det blev en film. Resultatet visas i helgen på Världens Barn-galan.

Lördag; skulle kunna vara dag sex i det nya Zimbabwe. Men om detta vet vi fortfarande ingenting – kommer maktdelningen att fungera, kan en samlingsregering åstadkomma annat än… fortsatt kaos?

Måndagens mycket försiktiga optimism (när avtalet skrevs under), har nu bytts ut mot samma gamla djupa suckar – parterna kommer inte överens om fördelningen av ministerier; samtalen har åter gått i stå (eller tagit paus, som man säger här).

Rubrikyran har lagt sig; alla insmugglade journalister har åkt hem igen – tidningar och teve är mätta på Zimbabwe. Kanske var det just det som var meningen. Nu kan samma gamla kaos fortsätta i lugn och ro…

Alla väntar. Och spekulerar kring vilket äss Mugabe kan tänkas ha uppför skjortärmen nästa gång.

Jag ser fram emot att läsa boken om Zimbabwe 2008 – om vad som egentligen hände; eller om det egentligen hände något alls.

Fortsättning följer.

Parterna har kommit överens. Makten ska delas i Zimbabwe.

I Harare råder försiktig, ännu nykter, partystämning. Jakarandorna blommar och folk ler, men som Stone säger här på kontoret:

– Tja, det är väl en massa båg, men vi får i alla fall andas ut ett tag…

Exakt hur makten ska fördelas är inte offentligt ännu, men det lär väl komma fram när det offciella undertecknandet sker på måndag.

Om Morgan och Bob ler, skakar hand och skriver under – så är det både historiskt och bra. Men det löser inte per automatik de akuta problem landet står inför. Halva befolkningen är bereonde av matbistånd, ekonomin är – i brist på annat ord – ett tragiskt skämt.

Det räcker med prat. Nu krävs kapacitet och politisk mognad för att vända utvecklingen åt något annat håll än neråt.

Ibland vet man inte om man ska skratta, gråta… ge upp, eller bara förtränga.

En av våra anställda i Mozambique dog natten till igår; en halvtimme senare dog frun av hjärtattack. De efterlämnar tre barn, varav den yngsta är sju år gammal. Mannen arbetade långt hemifrån. Frun var bara där på tillfälligt besök.

Först: det djupt tragiska i alltsammans.

Sedan: de praktiska konsekvenserna.

Paret var långt hemifrån och alltså fanns det inga familjemedlemmar som kunde identifiera kropparna – eller se till att de var värdigt klädda för transport till hemorten, två dagars bilresa söderut. Kollegorna fick därför engagera sig i allt från att göra i ordning kropparna, ordna transport till att kontakta familjen.

Programchefen skrev ett mejl för en stund sedan. Det stod:

– Ingick detta i min arbetsbeskrivning?

Och på vägen till jobbet imorse lyssnade jag på de så kallade nyheterna i den enda, statskontrollerade, radiokanalen. Nyhetsuppläsaren hävdade att det hade varit ‘stort folkligt missnöje’ efter att Mugabe blivit utbuad när han öppnade parlamentet i måndags.

Jag hörde själv talet. Mugabe sa ungefär så här:

– Regeringen har alltid värnat folket och demokratin… och fattat beslut i allmänhetens intresse…

Längre kom han inte (hördes i alla fall inte), då parlamentsledamöternas busvisslingar och burop tog över.

Enligt nyhetsuppläsaren var detta att anse som oansvarigt och barnsligt beteende. Det framgick dock inte om han syfte på parlamentsledamöterna – eller på Mugabe själv.

I den lokala dagstidningen talas det om jordskredsseger, att oppositionen är helt uträknad och att det nu äntligen blir ordning och reda i Zimbabwe – nu när Mugabe enhälligt valts till president.

Att han är självutnämnd och att fredagens så kallade presidentval inte var annat än en tragisk fars, låtsas man inte om.

Stämningen på kontoret är, minst sagt, nedslagen. Till råga på allt miste en av våra handläggare sin pappa imorse efter en kort tids sjukdom. Handläggaren, som i vanliga fall är en grundtrygg och gladlynt person, kom nyss in och satte sig, la huvudet mellan händerna och sa att han faktiskt inte vet hur han ska orka med sitt eget liv.

Han sa: Tar det aldrig någonsin slut?

Under de gångna månaderna, där våld och trakasserier mot oskyldiga människor har ökat i takt med allt mörkare framtidsutsikter, har vi hållit ett otal beredskapsmöten på kontoret. Vi har fikat (allt mer sällan med mjölk i kaffet) och gemensamt konstaterat att slutet ändå måste vara nära; det är bara en fråga om tid – och att härda ut.

Det tror jag fortfarande, men aldrig har minsta gnutta förändring känts så omöjligt långt borta.

Så vad ska det då bli av kontoret, personalen, projekten…

Å ena sidan bedriver vi bra verksamhet här. Lång närvaro och kunnig personal gör att vi fortfarande gör nytta i en tid när många andra har kastat in handduken. Det är vi stolta över och vill naturligtvis försvara.

Å andra sidan finns en gräns. Vi kan inte jobba fritt – av säkerhetsskäl kan vi tills vidare inte skicka ut vår personal på landsbygden. Den ekonomiska krisen (inflationen är nu uppe i ofattbara nio miljoner procent) gör dessutom varje handling till en administrativ mardröm.

Hoppet står nu (återigen) till förhandlingar… och att de afrikanska grannländerna ska sluta hålla en tragisk gammal diktator om ryggen.

Idag är det presidentval. Det finns bara en kandidat: Robert Mugabe.

Kontoret är stängt och Harare är dödstyst. Inte en bil och knappt en människa rör sig. Den kusliga stämningen ramas in av alla tusentals valaffischer som tapetserar staden – alla på samma kandidat. Budskapet kunde inte vara tydligare: Detta är slutstriden för total kontroll… (och så en bild på Mugabe med knuten näve).

Har åkt förbi ett par vallokaler och räknade fyra-fem människor i kö… har pratat med några kollegor, som säger att det ser likadant ut på andra håll. Massorna verkar inte ha infunnit sig. Inte än i alla fall.

Lyssnade på nyheterna i den statliga radiokanalen. Det var lätt komiskt när studioreportern försökte få kvinnan vid vallokalen att redogöra för hur många som stod i kö för att rösta… det var så tydligt att hon inte hade något att rapportera och inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen.

Kreativitet i all ära, men det kan inte vara helt enkelt att vara propagandareporter i en diktatur.

Fortsättning följer.

Morgan Tsvangirai har dragit sig ur presidentvalet och sökte för ett par timmar sedan skydd på en ambassad. Våldet fortsätter stegras – kravallpolis slog senast idag till mot människor som sökt skydd undan våld och förföljelse. Det är lika vidrigt som det är sorgligt.

Hela världen tittar på och förfasas. Men vad händer när en regim förlorar besinningen och fullständigt struntar i utländska varningar och fördömanden (om det inte finns oljefyndigheter eller andra globala affärsintressen)?

Thabo Mbeki fortsätter mumla… kommer någon annan att höja rösten?

Många väntar.

  • Vi gjorde det 1980, nu ska vi göra det igen
  • 100 procent självständighet
  • Detta är slutkampen

Budskapen på valaffischerna talar sitt tydliga språk. Regimen kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten i Zimbabwe, oavsett vem som vinner presidentvalet nu på fredag. Vore det inte så sorgligt och upprörande, skulle det vara skrattretande – affischerna pryds nämligen av bilder på Mugabe som är minst 20 år gamla. Verkligheten spelar inte någon som helst roll.

Häromdagen träffade jag en av valobservatörerna från SADC, samarbetsorganistionen för länderna i södra Afrika. Han var aningen berusad och uppenbarligen skakad, berättade över saker han sett, människor han mött… Han har själv vittnat hur hus blivit nedbrända och människor misshandlade och trakasserade.

Nu satt han på samma bar som jag gjorde för att titta på Sverige-Ryssland i fotbolls-EM.

Han undrade hur det kunde vara möjligt? Det är precis som om han behövde se våldet själv för att tro att det var sant. Kanske är det bara mänskligt; det man hör och ser på nyheterna betyder sällan något innan man själv kan relatera till det.

Flera människor la sig i samtalet; samtliga zimbabwier. Diskussionen var öppen och, miljön till trots – ganska nykter. Slutsatsen var att detta är Zimbabwes mörkaste timmar och avgörandet är nära. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta och hur våldsam dödskampen kommer att bli.

(Sveriges usla spel gjorde inte stämningen direkt muntrare).

Det går inte en dag utan att jag möter människor som berättar sina historier, som har åsikter och som vill förändring. Den stora kärnfrågan är bara hur det ska gå till. Är det någon idé att rösta i presidentvalet nu på fredag? President Mugabe har ju redan sagt att han inte tänker respektera resultatet om oppositionen vinner.

Utanför landet skrivs historia. För första gången någonsin har grannländernas ledare sagt ifrån: situationen i Zimbabwe är oacceptabel och det finns inga förutsättningar för fria och demokratiska val. Om det betyder att de afrikanska ledarna kommer att sluta hålla Mugabe om ryggen återstår dock att se.

Inne i landet råder en humanitär katastrof. Inflationen är uppe i helt osannolika två miljoner procent; frivilligorganistioner har förbjudits verka ute på landsbygden – vilket betyder att hundratusetals utsatta människor inte får matbistånd och andra förnödenheter. Vi fortsätter arbeta, men har ställt in alla aktiviteter ute i landet. Situationen är helt enkelt för osäker.

Ingen vet vad som komma skall. Kommer vi att kunna fortsätta arbeta här? Vi har bra verksamhet – hur länge kan vi fortsätta försvara den?

Jag sitter på flygplatsen och skriver detta. När jag nyss passerade passkontrollen tittade kontrollanten länge och noga. Det syns på stämplarna att myndigheterna har försökt utvisa mig; dagarna förlängs nu några i taget.

Han frågade vad jag arbetar med. Jag svarade sanningsenligt och la till:

– Då förstår du kanske stämplarna?

Han log, skakade lätt på huvudet, sa att han förstod och viskade att vi inte ska ge upp. Att det är viktigt att ‘såna som vi’ (internationella frivilligorganisationer) stannar kvar; vi behövs.