You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Plötsligt har det blivit intressant att se på tevenyheterna i Zimbabwe. De senaste dagarna har den ensidiga propagandan varvats med nya sorters inslag.

Som intervjuan med Morgan Tsvagirai, där han visar upp sitt nya premiärminister-kontor (blå soffgrupp, imponerande skrivbord och tomma hyllor) samtidigt som han berättar om utmaningarna landet står inför.

Inte en pärm, inte ett papper. Var börjar man?

Enligt Tsvangirai behövs minst 100 miljoner dollar i månaden för att vända utvecklingen. För att betala lärare och sjuksköterskor. För att visa att den nya samlingsregeringen kan leverera.

Amerikanska dollar, inte zimbabwiska. Pengar som inte finns – och som inte, till skillnad från tidigare, kan beställas från tryckeriet.

Samtidigt som Tsvangirai idag förberedde sig för att svära in sitt nya kabinett, arresterades Roy Benett – ny biträdande jordbruksminister och en av de färgstarka namnen i den nya regeringen. Framåt kvällen stod det klart att han anklagas för landsförräderi.

Som sagt, var börjar man?

Annons

Efter drygt fyra månaders medling, toppmöten, topp-toppmöten, sammanbrott, rykten (dock tveksamt om det förekom svett och tårar, mer än hos den zimbabwiska befolkningen) har Morgan Tsvangirai sagt ja till att bilda samlingsregering med Robert Mugabe.

Tsvangirai svärs in som premiärminister den 11 februari; nästan ett år efter att han faktiskt vann presidentvalet (om än med för liten majoritet). Mugabe fortsätter dock som president.

Och vips, så var diktatorn legitim igen.

(Minnesbild: en vecka efter presidentvalet i mars förra året, alla visste att Tsvangirai hade vunnit, men resultaten dröjde… och dröjde… och jag råkade befinna mig på flygplatsen i Harare samma söndag som Tsvangirai flög iväg för att söka stöd hos statscheferna i södra Afrika. Flygplatsen var öde… utländska journalister som hade smugit sig in för att bevaka valet hade fängslats, andra som ännu inte åkt fast försökte smyga sig ut… stämningen var inte direkt mysig. Och plötsligt kom Tsvangirai gående mot passkontrollen; en ensam man i en taskig kostym; med trång jacka och för korta byxben. Han var landets valda president och sällan har jag sett någon som såg så ensam ut.)

Hade Tsvangirai något val? Tja, troligen inte. Maktstrukturerna i Zimbabwe vilar fortfarande helt i händerna på partiet Zanu-pf. Det skulle vara självmord – för att inte säga omöjligt – att ens försöka kliva in och ta över. Det måste till ett samarbete, frågan är bara på vems villkor. Eller rättare sagt; hur mycket går det att rubba den gällande (o)ordningen?

De afrikanska och latinamerikanska befrielserörelserna drevs av längtan – till frihet och från förtryck. I många fall erövrades frihet för fåtalet – på majoritetens bekostnad. I Zimbabwe växte en ny elit växte fram – samtidigt som det gamla systemet hölls intakt.

Varför blev det så? Det handlar om kolonialism, om etnicitet och andra faktorer – men det som ofta glöms bort när man pratar om Afrika, även i Afrika, är klass. Det finns rika därför att det finns fattiga.

Därför är det många som frågar sig: vilka garantier finns för att inte Morgan Tsvangirai en dag blir likadan? Svar: inga alls om inte folket själva ställer sitt ledarskap till svars. Frågan är bara exakt hur det ska gå till.

Barack Obamas ‘Yes We Can’ har inte riktigt nått fram till Zimbabwe. Kanske beror det på att CNN är förbjudet.

Kolera - så här ser det ut

Kolera - så här ser det ut

Träffade i dag en vän jag inte sett på ett tag; en läkare som just återvänt från en landsomfattande turné för att bedöma omfattningen av koleraepidemin i Zimbabwe.

Han är chockad, berättar att han sett scener som är tagna direkt ur helvetet.

Plats är Chegetu, en timme utanför Harare. Det är ett litet samhälle som en gång byggdes upp för att ge service till traktens vita storbönder: en lantmanna-butik (numera stängd), en bensinstation (numer stängd), en bar (fortfarande öppen) – och en vårdcentral. Strax intill ligger platina-gruvorna som fortfarande producerar för fullt (ägs numera av sydafrikanska intressen).

Vårdcentralen består av tre rum. I fredags fylldes ett av rummen av ett 30-tal lik. Övriga två var överbelamrade med ett 100-tal människor som insjuknat i kolera och som låg direkt på golven bland kräks och avföring. Utanför, på gården, låg ytterligare ett 70-tal människor med dropp som hade hängts upp i det omgärdande staketet. Nya patienter anlände i en stadig ström; bärandes av släktingar – eller forslade i skottkärror…

Min vän berättar att det tack vare FN-organisationen Unicef finns dropp, plasthandskar och nålar… däremot saknas det personal. I Chegetu fanns ingen läkare; han hade flyttat till Botswana. Patienterna tas om hand av sjuksköterskor som inte får betalt, tillsammans med ett apoteksbiträde som ställt upp som frivilllig.

Min vän har filmat scenerna med hjälp av sin mobiltelefon. Han kunde inte tro sina ögon; han är läkare. Jag har sett filmsnuttarna. Jag kan inte beskriva dem.

Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakar våldsamma diarréer. Smittan sprider sig genom vatten. Enligt min vän hade de flesta i Chegetu blivit sjuka av kommunalt kranvatten. Det betyder att dricksvattnet har blivit smittat av avloppsvatten; ännu ett symptom på kollapsen i Zimbabwe.

Kolera kan leda till döden redan inom några timmar. Människor skiter sig till döds; upp till 20 liter avföring på ett dygn.

Kolera satte skräck i många svenskar under 1800-talet. Mellan 1834 och 1874 rapporterades 11 epidemier, som tillsammans krävde omkring 37 000 dödsfall. Sedan 1990 har endast fem kliniska fall anmälts i Sverige. (För mer info, kolla på Smittksyddsinstitutets hemsida).

Koleraepidemin i Zimbabwe har hitttills krävt över 800 liv enligt oficiella siffror.

En annan vän, en kvinnlig läkare från Burundi, berättar att största problemet är att zimbabwierna inte accepterar fakta; folk vägrar tro att situationen är så eländig som den är. Hon menar att regimen upprätthålls av övriga befolkningens självförnekelse.

Mugabe själv har deklarerat att koleran inte har orsakats av förfallande infrastruktur i Zimbabwe (typ fattigdom) utan är resultat av biologisk krigsföring från Storbritannien.

Ännu en gång, för jag vet inte vilken gång i ordningen: vore det inte så tragiskt vore det skrattretande.

En svensk krona är idag värd 1,875,000,000,000,000 zimbabwe dollar.

Valutan har kollapsat; det finns ingen (formell) ekonomi kvar.

På engelska kallas detta tal för quadrillion. På svenska har vi inget ord som är större än en miljard. På något sätt borde det räcka…

Det enda positiva: barnen blir duktiga på matte.

Parterna har kommit överens. Makten ska delas i Zimbabwe.

I Harare råder försiktig, ännu nykter, partystämning. Jakarandorna blommar och folk ler, men som Stone säger här på kontoret:

– Tja, det är väl en massa båg, men vi får i alla fall andas ut ett tag…

Exakt hur makten ska fördelas är inte offentligt ännu, men det lär väl komma fram när det offciella undertecknandet sker på måndag.

Om Morgan och Bob ler, skakar hand och skriver under – så är det både historiskt och bra. Men det löser inte per automatik de akuta problem landet står inför. Halva befolkningen är bereonde av matbistånd, ekonomin är – i brist på annat ord – ett tragiskt skämt.

Det räcker med prat. Nu krävs kapacitet och politisk mognad för att vända utvecklingen åt något annat håll än neråt.

Ibland vet man inte om man ska skratta, gråta… ge upp, eller bara förtränga.

En av våra anställda i Mozambique dog natten till igår; en halvtimme senare dog frun av hjärtattack. De efterlämnar tre barn, varav den yngsta är sju år gammal. Mannen arbetade långt hemifrån. Frun var bara där på tillfälligt besök.

Först: det djupt tragiska i alltsammans.

Sedan: de praktiska konsekvenserna.

Paret var långt hemifrån och alltså fanns det inga familjemedlemmar som kunde identifiera kropparna – eller se till att de var värdigt klädda för transport till hemorten, två dagars bilresa söderut. Kollegorna fick därför engagera sig i allt från att göra i ordning kropparna, ordna transport till att kontakta familjen.

Programchefen skrev ett mejl för en stund sedan. Det stod:

– Ingick detta i min arbetsbeskrivning?

Och på vägen till jobbet imorse lyssnade jag på de så kallade nyheterna i den enda, statskontrollerade, radiokanalen. Nyhetsuppläsaren hävdade att det hade varit ‘stort folkligt missnöje’ efter att Mugabe blivit utbuad när han öppnade parlamentet i måndags.

Jag hörde själv talet. Mugabe sa ungefär så här:

– Regeringen har alltid värnat folket och demokratin… och fattat beslut i allmänhetens intresse…

Längre kom han inte (hördes i alla fall inte), då parlamentsledamöternas busvisslingar och burop tog över.

Enligt nyhetsuppläsaren var detta att anse som oansvarigt och barnsligt beteende. Det framgick dock inte om han syfte på parlamentsledamöterna – eller på Mugabe själv.

Vissa menar att Mugabe är galen. Andra säger att han vet fullt och klart vad han gör, men saknar förmåga att känna empati för sin egen befolkning; att han inte bryr sig därför att han inte kan. En tredje skola menar att han varken är galen eller känslomässigt störd – han är bara maktfullkomlig och iskall inför sina egna beslut.

I slutänden spelar det ingen roll; resultatet är ändå detsamma.

Men etiketten är intressant i sig. En galning anses mindre ansvarig för sina handlingar; inte moraliskt, men definitivt juridiskt och även rent praktiskt. En galning kan man, i bästa fall, tycka synd om. Man kan hänvisa till en taskig barndom, fängelse, kolonialismen…

Samma resonemang (inga liknelser med Mugabe i övrigt) används ofta i förhållande till besvärliga människor överhuvudtaget. Det gäller arbetsplatser, grannar, släktingar…

Tänk på alla människor som kör sitt race, åstadkommer skada, som så sällan behöver bli konfronterade med sina misstag… och som än mer sällan behöver ta ansvar för konsekvenserna.

Det skulle nämligen bli alldeles för jobbigt, för arbetsgivaren, grannarna, släkten… Alltså konstaterar man att det inte är någon idé att ställa honom till svars – han är ju galen. Så länge någon är galen, finns det en förklaring som gör att vi andra slipper ta konflikt – det finns ju en orsak som vi inte rår på.

En galning får inte sparken. En galning får i bästa fall tidig pension alternativt en omplacering där han, förhoppningsvis, gör mindre skada.

Handen på hjärtat: hur många galningar är galna? Och hur många glider vidare därför att omvärlden väjer undan ansvar?

Alla spekulerar; blir det en uppgörelse? Är det överhuvudtaget tänkbart att Mugabe och Tsvangirai kan sitta i samma regering? Här i Harare är det få som tror det.

Vi mötte Mugabes kortege i morse, barnen och jag. Först de arroganta motorcykelpoliserna, sedan de tre svarta glidar-bilarna (så att man inte ska veta vilken Bob sitter i), följt av tungt beväpnade kommandosoldater och allra sist… en skruttig gammal ambulans. Kortegen för ett sabla liv och vore det inte så tragiskt, vore det skrattretande – som en parodi på en diktator.

Jag muttrade något om ‘undrar var han ska…’, varpå mannen bredvid mig svarade:
– Han ska väl åka och låtsas förhandla igen.
Vi tittade på varandra, log och skakade på våra huvuden. Samförstånd i Harare.

Det finns ingen regering, inget parlament… Inne i landet finns ingen rapportering om de pågående förhandlingarna, ändå känner alla till dem. Alltså är det bara att vänta; nu igen.

Som tur är går det inte att sitta klistrad vid BBC och internet – det finns för många praktiska saker att ägna sig åt. Som att försöka handla mat.

Affärerna är förvisso tomma, men om man ägnar ett par timmar och kör runt från butik till butik, så brukar det gå att få ihop en del. Icke så denna gång. Det var verkligen HELT TOMT (bortsett från salladskål och ostbågar). Vi tog till och med en sväng förbi söndagsmarknaden i Borrowdale, där de fåtaliga försäljarna satt i en håglös klunga och stirrade tomt framför sig. Inte så konstigt; en 2-liters flaska coca cola gick för lite drygt 300 kronor. (Kan inte låta bli att undra: finns det en enda människa på hela planeten som skulle betala?)

Till slut ringde jag Veronica, en smart affärskvinna som handlar matvaror i Sydafrika för att sedan sälja vidare till kunder i Harare med 50-procents påslag på priset. Det blev stor-bingo; en kund hade sjappat när det blev dags att hämta och betala en order…

Så vi åkte hem till hennes garage och slog till på 20 kilo ris, 12 kilo mjöl, 4 paket kex, 1 burk kokos-mjölk och två exklusiva flaskor olivolja med vitlök, importerade från Spanien. Barnen tyckte att vi även skulle köpa 10 paket paprikapulver… bara för att det fanns.

Ett handslag och 350 US dollar senare var vi på väg hem. Vi sjöng i bilen och kände oss rätt nöjda med söndagen. Vem har sagt att det inte går att konsumera sig lycklig?

Det rapporteras att Mugabe försökte åka till Kina i söndags, men att bara kom till Hong Kong innan han tvingades vända hem igen. Hade förhandlingarna i Zimbabwe nått ett kritiskt stadium eller hade krisen förvärrats ytterligare (om det ens är möjligt)? Nej, istället lär de kinesiska kamraterna ha sagt att vänskap i all ära, men just nu är det inte läge…

För tänk så jobbigt om Mugabe skulle dyka upp på OS-invigningen nu på fredag. Kina må vara en supermakt, men kanske räcker det med Tibet…

Å andra sidan. Piloterna på Air Zimbabwe (på de få avgångar som återstår) pratar redan kinesiska och Kinas helstatliga vapenindustri säljer glatt bomber och granater till den zimbabwiska armén. Den senast kända beställningen (den uppmärksammade båtlasten som drev omkring från hamn till hamn i södra Afrika) gjordes dagarna efter Mugabe förlorade första valomgången i mars. Vart tog lasten vägen för övrigt?

Kanske vore det schysstare att låta Bob sitta vid podiet för hedersgäster. Det skulle åtminstone klinga mindre falskt.

Zimbabwe står i brand, jag bor och arbetar här – och ändå mäktar jag inte med att rapportera. Det är djupt frustrerande, men jag varken orkar eller hinner vara dagsaktuell och skriver därför inte så ofta som jag borde.

Till råga på allt börjar jag bli hemmablind och tycker att delar av detta märkliga liv numera är helt normala. Dock inte allt.

Inflationen är nu uppe i 1 700 000 procent. Just det, massor av nollor och världsrekord flera gånger om. I fredags släpptes en ny en miljard-sedel…

I lördags åt jag och fyra vänner middag för sammanlagt 44 miljarder zimbabwe dollar. Tror inte ens Bill Gates har lyckats komma upp i den storleksordningen på notan… Dricksen? Tja, ett par flotta miljarder extra.