You are currently browsing the category archive for the ‘val’ category.

Ok, det är bara att medge. Under mina år i södra Afrika har jag tyckt att Zambia är det i särklass tråkigaste och mest ointressanta landet – det händer ju inget… Lusaka har känts som en enda stor sömnig by.

Det är svårt att konkurrera med kaoset i Zimbabwe. I Mozambique är det krångligt, oförutsägbart och intressant, men av helt andra skäl. Och i Madagascar har det varit ordentligt rörigt med politisk kris och social oro under snart ett år.

Till och med Malawi, som har varit mer isolerat än övriga länder, har känts mer spännande (politiska skandaler, valfusk, icke-funktionell regering och tja, andra utmaningar, som gör utvecklingen intressant att följa).

Jag har nu tänkt om. Zambia är visst spännande. Att få till stånd utveckling och minskad fattigdom är minst lika krångligt och svårt här som i övriga länder.

(Och det säger jag inte av självbevarelsedrift bara för att jag nu bor här sedan några veckor tillbaka.)

I maj var det känt att biståndsmedel, däribland svenska, hade förskingrats inom hälsovårdsministeriet. Sida gick ut med pressmeddelanden, som ingen nappade på – det blir ju sällan nyheter om man berättar själv. Tre månader senare lanserade biståndsminister Carlsson samma historia som om det vore något nytt och som om inget hade gjorts åt saken.
Det är viktigt att problem blir kända och diskuteras öppet – men varför denna fördröjning? Det är väl aldrig så att den svenska valrörelsen redan har dragit igång?

Fortsättning följer och ja, det ska bli spännande att följa hur den svenska regerings politiska intressen slår ut i relation till det vi vill att biståndet ska bidra till; nämligen förbättringar för fattiga människor. Låt oss hoppas att det finns utrymme för en aning ärlighet i debatten.

Annons

Vi satt i konferensrummet; det var varmt men mulet och åskan hängde i luften. Teven stod på, högsta volym. Spräckta högtalare och taskig bild. Det var livesändning från ceremonin där Morgan Tsvangiari svors in som preminärminister i Zimbabwe.

På plats fanns presidenter och kungligheter; samtliga män. De log, skakade hand, dunkade ryggar. Såg ut som ett gäng gamla polare som samlats till Rotary-träff. Robert Mugabe förde sig vant, verkade vara jovialisk värd.

(Samtidigt sitter mellan 30-50 människorättsaktivister och gräsrotspolitiker fortfarande i fängelse, anklagade för att ha tränat gerillasoldater i Botswana i syfte att störta Mugabe. Alla vet att det är båganklagelser, fabricerade av Zanu-pf för att underminera MDC. Men aktivisterna har ännu inte släppts – trots att MDC ställde detta som krav för att bilda regering. Jo…)

Kameran svepte lokalen, tog närbilder på olika potentater. Morgan var svettig; Bob kyligt avspänd. Tevereportern verkade nyanserad, vilket är ovanligt för den statliga televisionen; den enda som finns och tillåts finnas i Zimbabwe.

Det är för tidigt att säga vad som komma skall. Är denna samlingregering startskottet för en ny framtid? Kommer den överhuvudtaget att kunna agera? Om inte annat är persongalleriet lite roligare; om än få kvinnor (2), så är det åtminstone lite större variation bland männen.

Tendai Biti, som varit talesman för MDC, är ny finansminister. Hans jobb måste nog tillhöra ett av de svåraste i världen; ekonomin är i spillror, korruptionen grotesk, samtidigt som människor svälter och vill se snabba förändringar. Misslyckas han – kommer MDC att få skulden.

(Senaste inflationssiffran är: 5,000,000,000,000,000,000,000 procent. Talet kallas hextillion på engelska.)

Vice jordbruksminister är Roy Bennet, en av de gamla vita storbönderna som stått på barikaderna, fängslats och torterats ett antal gånger innan han gick i exil för några år sedan. Få ser honom som politiker, men däremot verkar han åtnjuta förtroende bland bönderna – såväl stora som små.

Hur ser hans första dag på jobbet ut tro?

För att sparka igång Zimbabwe behövs kapital. Redan idag betalar FN löner för läkare och skjuksköterskor. I veckan fick vi veta att endast sex procent av skolorna har öppnat efter jul-lovet. Det finns inga lärare; eller rättare sagt, det finns inga pengar till lärarnas löner. MDC öppnar famnen mot omvärlden, som i sin tur tvekar så länge Mugabe sitter kvar vid makten.

Moment 22. Och detta är dag ett.

Tillbaka på jobbet och framför den skraltiga teven var stämningen bland kollegorna en blandning av skeptisism och ren förundran. För alldeles oavsett, är det fortfarande ovant att se Morgan och Bob i armkrok.

Vi avvaktar dock med champagnen.

Kolera - så här ser det ut

Kolera - så här ser det ut

Träffade i dag en vän jag inte sett på ett tag; en läkare som just återvänt från en landsomfattande turné för att bedöma omfattningen av koleraepidemin i Zimbabwe.

Han är chockad, berättar att han sett scener som är tagna direkt ur helvetet.

Plats är Chegetu, en timme utanför Harare. Det är ett litet samhälle som en gång byggdes upp för att ge service till traktens vita storbönder: en lantmanna-butik (numera stängd), en bensinstation (numer stängd), en bar (fortfarande öppen) – och en vårdcentral. Strax intill ligger platina-gruvorna som fortfarande producerar för fullt (ägs numera av sydafrikanska intressen).

Vårdcentralen består av tre rum. I fredags fylldes ett av rummen av ett 30-tal lik. Övriga två var överbelamrade med ett 100-tal människor som insjuknat i kolera och som låg direkt på golven bland kräks och avföring. Utanför, på gården, låg ytterligare ett 70-tal människor med dropp som hade hängts upp i det omgärdande staketet. Nya patienter anlände i en stadig ström; bärandes av släktingar – eller forslade i skottkärror…

Min vän berättar att det tack vare FN-organisationen Unicef finns dropp, plasthandskar och nålar… däremot saknas det personal. I Chegetu fanns ingen läkare; han hade flyttat till Botswana. Patienterna tas om hand av sjuksköterskor som inte får betalt, tillsammans med ett apoteksbiträde som ställt upp som frivilllig.

Min vän har filmat scenerna med hjälp av sin mobiltelefon. Han kunde inte tro sina ögon; han är läkare. Jag har sett filmsnuttarna. Jag kan inte beskriva dem.

Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakar våldsamma diarréer. Smittan sprider sig genom vatten. Enligt min vän hade de flesta i Chegetu blivit sjuka av kommunalt kranvatten. Det betyder att dricksvattnet har blivit smittat av avloppsvatten; ännu ett symptom på kollapsen i Zimbabwe.

Kolera kan leda till döden redan inom några timmar. Människor skiter sig till döds; upp till 20 liter avföring på ett dygn.

Kolera satte skräck i många svenskar under 1800-talet. Mellan 1834 och 1874 rapporterades 11 epidemier, som tillsammans krävde omkring 37 000 dödsfall. Sedan 1990 har endast fem kliniska fall anmälts i Sverige. (För mer info, kolla på Smittksyddsinstitutets hemsida).

Koleraepidemin i Zimbabwe har hitttills krävt över 800 liv enligt oficiella siffror.

En annan vän, en kvinnlig läkare från Burundi, berättar att största problemet är att zimbabwierna inte accepterar fakta; folk vägrar tro att situationen är så eländig som den är. Hon menar att regimen upprätthålls av övriga befolkningens självförnekelse.

Mugabe själv har deklarerat att koleran inte har orsakats av förfallande infrastruktur i Zimbabwe (typ fattigdom) utan är resultat av biologisk krigsföring från Storbritannien.

Ännu en gång, för jag vet inte vilken gång i ordningen: vore det inte så tragiskt vore det skrattretande.

Det var stökigt vid bussterminalen; massor av folk med väskor och kartonger, små eldar där försäljare sålde grillade grönsaker – och trasrankor till barn som tiggde pengar.

Efter ett idogt letande fann jag och Israel äntligen varandra. Han kastade oroliga blickar omkring sig innan han hoppade in i bilen och vi kunde köra iväg. I baksätet hade han lagt de gods han transporterat på bussen från Sydafrika: bröd, några konserver – och en tevekamera.

Några timmar senare anlände även fotografen, per flyg. Hans uppdrag var att filma Kooperation Utan Gränsers matprojekt, som ingår i Världens Barn-kampanjen. Det gick inte att få tillstånd att filma, trots att det är en vanlig dokumentation av ett biståndsprojekt – inte nyheter och inte journalistik.

Alltså tog vi saken i egna händer.

Vi lämnade Harare nästa dag, strax före fem på morgonen, tisslade och tasslade och log vänligt mot poliserna i varje vägspärr vi passerade. Människorna i projektet berättade öppet om sin vardag, om problem och bekymmer – och var glada över att deras historia kommer att berättas för någon som vill lyssna.

De färdiga videokasetterna fick åka specialtransport hem till tevehuset i Sverige. Och det blev en film. Resultatet visas i helgen på Världens Barn-galan.

Lördag; skulle kunna vara dag sex i det nya Zimbabwe. Men om detta vet vi fortfarande ingenting – kommer maktdelningen att fungera, kan en samlingsregering åstadkomma annat än… fortsatt kaos?

Måndagens mycket försiktiga optimism (när avtalet skrevs under), har nu bytts ut mot samma gamla djupa suckar – parterna kommer inte överens om fördelningen av ministerier; samtalen har åter gått i stå (eller tagit paus, som man säger här).

Rubrikyran har lagt sig; alla insmugglade journalister har åkt hem igen – tidningar och teve är mätta på Zimbabwe. Kanske var det just det som var meningen. Nu kan samma gamla kaos fortsätta i lugn och ro…

Alla väntar. Och spekulerar kring vilket äss Mugabe kan tänkas ha uppför skjortärmen nästa gång.

Jag ser fram emot att läsa boken om Zimbabwe 2008 – om vad som egentligen hände; eller om det egentligen hände något alls.

Fortsättning följer.

Parterna har kommit överens. Makten ska delas i Zimbabwe.

I Harare råder försiktig, ännu nykter, partystämning. Jakarandorna blommar och folk ler, men som Stone säger här på kontoret:

– Tja, det är väl en massa båg, men vi får i alla fall andas ut ett tag…

Exakt hur makten ska fördelas är inte offentligt ännu, men det lär väl komma fram när det offciella undertecknandet sker på måndag.

Om Morgan och Bob ler, skakar hand och skriver under – så är det både historiskt och bra. Men det löser inte per automatik de akuta problem landet står inför. Halva befolkningen är bereonde av matbistånd, ekonomin är – i brist på annat ord – ett tragiskt skämt.

Det räcker med prat. Nu krävs kapacitet och politisk mognad för att vända utvecklingen åt något annat håll än neråt.

Ibland vet man inte om man ska skratta, gråta… ge upp, eller bara förtränga.

En av våra anställda i Mozambique dog natten till igår; en halvtimme senare dog frun av hjärtattack. De efterlämnar tre barn, varav den yngsta är sju år gammal. Mannen arbetade långt hemifrån. Frun var bara där på tillfälligt besök.

Först: det djupt tragiska i alltsammans.

Sedan: de praktiska konsekvenserna.

Paret var långt hemifrån och alltså fanns det inga familjemedlemmar som kunde identifiera kropparna – eller se till att de var värdigt klädda för transport till hemorten, två dagars bilresa söderut. Kollegorna fick därför engagera sig i allt från att göra i ordning kropparna, ordna transport till att kontakta familjen.

Programchefen skrev ett mejl för en stund sedan. Det stod:

– Ingick detta i min arbetsbeskrivning?

Och på vägen till jobbet imorse lyssnade jag på de så kallade nyheterna i den enda, statskontrollerade, radiokanalen. Nyhetsuppläsaren hävdade att det hade varit ‘stort folkligt missnöje’ efter att Mugabe blivit utbuad när han öppnade parlamentet i måndags.

Jag hörde själv talet. Mugabe sa ungefär så här:

– Regeringen har alltid värnat folket och demokratin… och fattat beslut i allmänhetens intresse…

Längre kom han inte (hördes i alla fall inte), då parlamentsledamöternas busvisslingar och burop tog över.

Enligt nyhetsuppläsaren var detta att anse som oansvarigt och barnsligt beteende. Det framgick dock inte om han syfte på parlamentsledamöterna – eller på Mugabe själv.

I den lokala dagstidningen talas det om jordskredsseger, att oppositionen är helt uträknad och att det nu äntligen blir ordning och reda i Zimbabwe – nu när Mugabe enhälligt valts till president.

Att han är självutnämnd och att fredagens så kallade presidentval inte var annat än en tragisk fars, låtsas man inte om.

Stämningen på kontoret är, minst sagt, nedslagen. Till råga på allt miste en av våra handläggare sin pappa imorse efter en kort tids sjukdom. Handläggaren, som i vanliga fall är en grundtrygg och gladlynt person, kom nyss in och satte sig, la huvudet mellan händerna och sa att han faktiskt inte vet hur han ska orka med sitt eget liv.

Han sa: Tar det aldrig någonsin slut?

Under de gångna månaderna, där våld och trakasserier mot oskyldiga människor har ökat i takt med allt mörkare framtidsutsikter, har vi hållit ett otal beredskapsmöten på kontoret. Vi har fikat (allt mer sällan med mjölk i kaffet) och gemensamt konstaterat att slutet ändå måste vara nära; det är bara en fråga om tid – och att härda ut.

Det tror jag fortfarande, men aldrig har minsta gnutta förändring känts så omöjligt långt borta.

Så vad ska det då bli av kontoret, personalen, projekten…

Å ena sidan bedriver vi bra verksamhet här. Lång närvaro och kunnig personal gör att vi fortfarande gör nytta i en tid när många andra har kastat in handduken. Det är vi stolta över och vill naturligtvis försvara.

Å andra sidan finns en gräns. Vi kan inte jobba fritt – av säkerhetsskäl kan vi tills vidare inte skicka ut vår personal på landsbygden. Den ekonomiska krisen (inflationen är nu uppe i ofattbara nio miljoner procent) gör dessutom varje handling till en administrativ mardröm.

Hoppet står nu (återigen) till förhandlingar… och att de afrikanska grannländerna ska sluta hålla en tragisk gammal diktator om ryggen.

Idag är det presidentval. Det finns bara en kandidat: Robert Mugabe.

Kontoret är stängt och Harare är dödstyst. Inte en bil och knappt en människa rör sig. Den kusliga stämningen ramas in av alla tusentals valaffischer som tapetserar staden – alla på samma kandidat. Budskapet kunde inte vara tydligare: Detta är slutstriden för total kontroll… (och så en bild på Mugabe med knuten näve).

Har åkt förbi ett par vallokaler och räknade fyra-fem människor i kö… har pratat med några kollegor, som säger att det ser likadant ut på andra håll. Massorna verkar inte ha infunnit sig. Inte än i alla fall.

Lyssnade på nyheterna i den statliga radiokanalen. Det var lätt komiskt när studioreportern försökte få kvinnan vid vallokalen att redogöra för hur många som stod i kö för att rösta… det var så tydligt att hon inte hade något att rapportera och inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen.

Kreativitet i all ära, men det kan inte vara helt enkelt att vara propagandareporter i en diktatur.

Fortsättning följer.

Morgan Tsvangirai har dragit sig ur presidentvalet och sökte för ett par timmar sedan skydd på en ambassad. Våldet fortsätter stegras – kravallpolis slog senast idag till mot människor som sökt skydd undan våld och förföljelse. Det är lika vidrigt som det är sorgligt.

Hela världen tittar på och förfasas. Men vad händer när en regim förlorar besinningen och fullständigt struntar i utländska varningar och fördömanden (om det inte finns oljefyndigheter eller andra globala affärsintressen)?

Thabo Mbeki fortsätter mumla… kommer någon annan att höja rösten?

Många väntar.