You are currently browsing the category archive for the ‘varubrist’ category.

Samlingsregering, dollarisering av ekonomin… har något förändrats i Zimbabwe?

Svar: nej.

Förvisso finns varor i affärerna, men vanligt folk har inte pengar att köpa dem. Vi som har råd betalar i amerikanska dollar, sydafrikanska rand eller brittiska pund. Tio rand motsvarar en dollar, två dollar motsvarar ett pund…

Det finns aldrig någon växel, så jag går omkring med en packe lappar i väskan: kreditnotor som säger att jag har 83 cent till godo på Spar i Avondale, USD 1.18 på grönsaksaffären Willomead. I söndags försökte pizzastället skriva en kreditnota på motsvarande 50 kronor.

De nya ministrarna gör utspel, men det finns inga pengar att finansiera grundläggande reformer. Makten är fortfarande intakt. De politiska fångarna sitter fortfarande inlåsta. Löftena om förändring ekar tomma. Så länge det inte görs verkliga eftergifter kommer givare och andra inte att lätta på plånboken. Dödläget är totalt.

Alltså rycker folk på axlarna – och berättar historier, som den här:

Mugabe åker till Israel på statsbesök. Under en rundtur i Jerusalem drabbas han av en hjärtattack och avlider. Begravningsentreprenören kommer med ett erbjudande till medresenärerna:

– Om ni vill skicka hem kroppen kostar det en halv miljon dollar. Eller så kan ni begrava honom här, i det heliga landet, för hundra dollar.

Sällskapet drar sig undan och diskuterar en stund. Sedan kommer de tillbaka och berättar att de vill skicka hem kroppen.

– Men varför vill ni betala så mycket för att skicka hem honom? Är det inte bättre att begrava honom här, dessutom mycket billigare? Med alla pengar ni sparar kan ni köpa bensin som räcker ett år, mediciner för att rädda kolerapatienter och tillräckligt många generatorer för att aldrig behöva uppleva fler strömavbrott?

Talesmannen i sällskapet svarade:

– För många år sedan var det en man som dog och begravdes här. Tre dagar senare återuppstod han från döden. Vi vill inte ta den risken…

Annons

Lördag; skulle kunna vara dag sex i det nya Zimbabwe. Men om detta vet vi fortfarande ingenting – kommer maktdelningen att fungera, kan en samlingsregering åstadkomma annat än… fortsatt kaos?

Måndagens mycket försiktiga optimism (när avtalet skrevs under), har nu bytts ut mot samma gamla djupa suckar – parterna kommer inte överens om fördelningen av ministerier; samtalen har åter gått i stå (eller tagit paus, som man säger här).

Rubrikyran har lagt sig; alla insmugglade journalister har åkt hem igen – tidningar och teve är mätta på Zimbabwe. Kanske var det just det som var meningen. Nu kan samma gamla kaos fortsätta i lugn och ro…

Alla väntar. Och spekulerar kring vilket äss Mugabe kan tänkas ha uppför skjortärmen nästa gång.

Jag ser fram emot att läsa boken om Zimbabwe 2008 – om vad som egentligen hände; eller om det egentligen hände något alls.

Fortsättning följer.

Flög nyligen från Maputo till Harare och gjorde som alla gör som bor i Zimbabwe: handlade innan hemresan. Anlände till flygplatsen, checkade in väskan och var precis på väg att beställa kaffe när en polis knackade mig på axeln och bad mig följa med.

Jag blev inlotsad i ett bås, fick genomgå kroppsvisitering och svara på närgångna frågor om vad jag gjort och vart jag skulle… innan jag under stort allvar ombads öppna väskan som jag tidigare checkat in. Jag suckade och försökte minnas om det fanns några särskilda export-importregler som jag i så fall hade glömt.

Förvåning, mera förvåning – och stor munterhet. Sex paket mjölk, fem kilo mjöl och två stora ostar… som polismännen bestämt hävdade hade gett utslag i röntgen. Mjölkpaket som bomber?

– Jaså, du bor i det där förvirrade landet, då förstår vi… (stora skratt)

Nästa lustigkurre visade sig vara passkontrollanten på flygplatsen i Harare. Jag lämnade fram mina papper och frågade om vi möjligen hade fått någon president i landet.

– Ja, har du inte hört det? Det är ju jag… Jag har tagit över för att det ska bli någon ordning i den här soppan… (skratt i hela kön)

Ingen president, inga besked…

Det som händer sker bakom kulisserna och långt bort från tevekamerorna. Våldet ökar, stadigt och systematiskt. Människor misshandlas, förföljs och torteras. Gärningsmännen är säkerhetsstyrkor, krigsveteraner och ungdomsmilis. Offren är människor som anklagas för att ha röstat på oppositionen.

Förra veckan fick vi bildbevis i form av en rapport som frivilligorganisationer sammanställt. Avhuggna händer och fingrar, sönderslagna kroppar. Jag avstår från att publicera bilderna här – men tro mig, de är otäcka. Det finns ofta stark symbolik i handlingarna; händer krossas därför att samma händer har använts för att rösta på fel parti…

Valkommissionen har nu räknat om rösterna från parlamentsvalet. Resultaten är samma som första gången: oppositionen har vunnit.

Så vad händer nu? Allt fler zimbabwier pratar om behovet av utländsk hjälp för att lösa krisen. Det talas om internationella valobservatörer med utökat mandat, om fredsstyrkor – och om regelrätt FN-trupp.

Många menar att de gjort vad de kunnat – de har röstat bort en diktator. Men diktatorn sätter egna spelregler och struntar i resultatet. Vad gör man då?

Som så ofta under de här märkliga veckorna, sticker humorn plötsligt fram som en blixt i mörkret. Nu senast en serieteckning där Mugabe har blivit utröstad i en Robinson-tävling, men vägrar lämna ön… Sista rutan i serien är svart med texten: Survivor Zimbabwe.

Ridå. Nu igen.

Kollegorna verkar inte ha sovit så bra över helgen… någon berättar om att de mött en lång karavan militärfordon… en annan att krigsveteranerna har invaderat fyra nya farmer i Masvingo… andra att de träffat släktingar för att prata och försöka bringa någon slags klarhet. Upptrappningen är ett faktum, men ingen vet vad det betyder.

Förra veckans känslomässiga berg-och-dalbana i avvaktan på valresultat som aldrig kom, från försiktig optimism till håglöshet, verkar nu ha övergått i allmän utmattning.

Gick därför till gymmet igår; tänkte att lite fysisk ansträngning skulle kompensera för mitt mentala tillstånd. På plats var samma gamla gäng, en blandning av svarta och vita zimbabwier, som gympar ihop och brukar skämta om det mesta. Så även denna gång. Det var ett riktigt mördar-pass på motionscyklar där instruktören kommenterade:
– Så lägger vi i högsta växeln, satsar på största möjliga motstånd – och trampar baklänges. Som utvecklingen i landet alltså…’

När vi flyttade till Zimbabwe för drygt två år sedan, var det flera som vänligt förklarade att jag skulle vara vaksam på att man faktiskt blir lite knäpp av att bo här… Det är så många, extrema och motsägelsefulla kontraster – och så lite fakta att sätta tänderna i.

Ett sätt att hantera det är att låtsas som att det regnar; skämta vidare och fokusera på att få vardagen att fungera. Problemet är bara att det samtidigt innebär en acceptans för situationen; vid det här laget är alla experter på att hantera vatten-, el-, varu- och kontantbrist. Mänskligt, men acceptans leder inte heller till förändring; ingen ställer längre några krav därför att de bestämt sig att det är meningslöst. Det är enklare att slå ner blicken och hålla sig kvar i sin egen lilla bubbla.

Senatsvalet har nu annonserats – 30 platser vardera för oppositionen MDC och regeringspartiet Zanu PF. Regeringspartiet ifrågasätter nu resultaten i parlamentsvalet – där MDC fått majoritet. Zanu PF anklagar MDC för att ha mutat valkommissionen… som är tillsatt av regeringen. (Hänger du inte med? Oroa dig inte, det gör ingen annan heller.)

Om presidentvalet är det fortfarande knäpptyst. Eller rättare sagt har Zanu PF begärt omräkning av rösterna… trots att de ännu inte har presenterats. Hm…

Varubristen börjar tillta igen… och det är ont om kontanter. För att kompensera har centralbanken nu släppt nya sedelvalörer på 25 respektive 50 miljoner zimbabwe dollar. 10-miljonerdollarssedeln som släpptes för ett par månader sedan var då den högsta valören i världen…

Jag såg Morgan Tsvangirai på flygplatsen igår. Han såg trött ut. Han gick ensam genom passkontrollen, utan att väcka någon större uppmärksamhet. Med största sannolikhet är han landets rättmätiga president. En ensam man i en illasittande kostym. Alla vet, men firandet dröjer.

Som sagt, läget är oförändrat. Mugabe har förlorat valet och tänker inte acceptera det i första taget.

Resten verkar stå skrivet i stjärnorna.

Dag sex… och dagens första email:

‘Om vi inte får några oficiella resultat idag, har vi inget val än att försöka hitta dem på svarta marknaden. Det alternativet har hållit landet igång de senaste tio åren.’

Och kommentarer som:

– Äh, det förstår du väl att det går åt skogen här… det finns ju ingen champagne att köpa för att fira Mugabes förlust…

– Först ser de till att vi svälter i ett par år – sedan driver de oss till vansinne i väntan på valresultat… det blir ju en enkel match för Mugabe. Vid det här laget är vi ju sinnessjuka hela bunten…

Det som i början av veckan ändå får betecknas som optimism – om än försiktig – har nu bytts ut mot nattsvart humor och cyniska tillrop. Strategin: så länge man orkar skoja, så är loppet ännu inte kört…

Pratar så ofta jag kommer fram på telefon med vår projektpersonal ute i landet. En av dem, Elijah, berättade i går kväll att situationen i provinsen Midlands börjar förändras. Från rätt vanlig vardag syns nu tydlig polisnärvaro ute på landsbygden; medlemmar av Mugabes fruktade ungdomsmilis har även rest ut till byarna.

I Harare ser det ut som vanligt på ytan; möjligen något fler poliser och något mindre trafik. Under ytan börjar det dock hända saker. I går kväll greps ett par utländska journalister på ett hotell nära där vi bor. Polisen gjorde även räder mot oppositionens kontor.

Idag ska Mugabe träffa regeringsledningen, politbyrån. Efter mötet väntas något slags uttalande. Spekulationerna om vad går vilda.

Tills vidare tar vi ett djupt andetag. Och väntar.

Dagens fråga: hur har de fuskat?

Nu har vi fått de oficiella resultaten från parlamentsvalet. Oppositionen har vunnit flest platser och regeringspartiet har därmed förlorat kontrollen över parlamamentet. Omvälvande nyhet, javisst – men vad betyder det?

Om man ser till det totala antalet röstande – har regeringspartiet flest röster. Hmmm… betyder det månne att Mugabe, förlåt, valkommissionen, kommer att hävda att regeringspartiet, trots allt, har stöd av en majoritet av väljarna?

Vilket skulle vara nonsens… men vad annat kan vi göra än spekulera?

På femte dagen efter valet har vi ännu inte hört så mycket som ett oficiellt pip om resultaten från presidentvalet – trots att oppositionen så sent som igår deklarerade att de, enligt deras egen sammanräkning, har vunnit över 50 procent av rösterna… (vilket oberoende sammanräkningar konstaterat för flera dagar sedan)

Spänningen stiger, liksom oron. Samtidigt avmattas sakta intresset från internationell media… ingen orkar rapportera samma icke-nyhet om och om igen… än färre orkar lyssna.

Och mitt i kaoset pågår vardagen.

I går kväll höll svenska skolföreningen (fyra föräldrar med sammanlagt fem barn) årsmöte. Vi får bidrag från skolverket för att barnen ska få ett par timmars undervisning per vecka. Turligt nog är en av föräldrarna svenskalärare…

Jag fick välja mellan att bli ordförande eller kassör.

Hemma igen var det soppa till middag – och jubel därför att det funnits mjölk i affären. Barnen berättade att de haft informationsmöte och diskuterat vad internationella skolan ska göra om situationen förändras till det sämre i Zimbabwe. Bland annat finns mat och filtar för att alla elever ska kunna bo på skolan i tre dagar…

– Mamma, snälla, kan vi inte sova på skolan? Tänk vad kul vi skulle ha…

Så har det hänt: Mugabe har förlorat. Och Zimbabwe håller andan.

De oficiella valresultaten fortsätter att rulla in i snigelfart; regeringen försöker vinna tid för att lista ut nästa steg. Kan det verkligen vara så att Mugabe aldrig hade någon plan B?

Vi vet att oppositionen har tagit flest parlamentsplatser. Vi vet att Morgan Tsvangirai fått flest röster i presidentvalet. Vi vet att Mugabe har förlorat.

Vi vet att det pågår förhandlingar mellan regeringspartiet Zanu-pf och oppositionspartiet MDC om att bilda en övergångsregering.

Vi vet att historia är i görningen – men vi vet också att de flesta zimbabwier inte har någon information. Hur ska man kunna försvara ett valresultat om man inte känner till det?

Hela vårt kontor sitter på nålar; någon skriker så fort internet går ner – någon annan jublar så snart vi är on-line igen. För det är där informationen finns – på oberoende hemsidor som redan sammanställt valresultaten.

Någon skojar om att det var väl typiskt; det finns ingen champagne att köpa i varubristens Zimbabwe. Eller mjölk, kött och bröd för den delen.

Telefonerna går varma – när de fungerar. (Så mycket för beredskapsplanen med det fina telefonträdet). En kollega fick just sms från en farbror som är högt uppsatt militär. Han hävdar att ett försök till statskupp iscensattes i eftermiddag – men slogs ned. Det kan man kalla ett snaskigt sms.

På gatan utanför kontoret går en ensam glassförsäljare förbi och visslar. Lite längre ner finns en poliskontroll och vägspärr; de säger att de letar efter vapen.

Receptionisten tittade just in på mitt kontor med ett brett leende; frågade om vi kunde få en dags ledigt när det här är över.

Jo, visst ska vi få det.

Mörkrostat kaffe från Kenya, ost från Sydafrika… hemgjord aprikosmarmelad från en tant runt hörnet – och så brödet förstås; hembakt, grovt och gott. Ja, det är fortfarande svårt att hitta bröd och andra basvoror i Zimbabwe – men vi köper vete direkt av en bonde och maler den själva till mjöl.

Vad gör man inte för en god frukost…

Men imorse hade det uppstått ett hål mitt i brödet… trodde först att det var ena dottern som varit uppe på natten. Men nej, intill brödkorgen låg en rejäl hög, just det, råttbajs. Alltså har vi en råtta på vift och ska man döma av storleken på avföringen – så är det en rejäl sådan.

Orkar inte tänka på 50-kilos säckarna med ris, bönor, socker och mjöl som vi har i skåpen… så jag förtränger alltsammans och åker till jobbet istället.

Försvinner jobbiga saker om man slutar tänka på dem?

Det är ett knep som zimbabwierna försökt under en längre tid, åtta år för att vara mer exakt. Än så länge finns inga bevis för att förträngning fungerar.

Förra veckan stod det klart att det blir parlaments- och presidentval den 29 mars – om ganska precis åtta veckor. Alla vet redan hur det kommer att sluta; nuvarande president blir omvald, antingen därför att för få röstar eller därför att valet riggas. Oppositionen är fragmenterad och kraftlös, folk är trötta och hungriga – och framtidstro är ungefär lika sällsynt som socker, även på svarta marknaden.

Är folk ute och demonstrerar på gatorna? Är människor arga och upprörda? Nej, här rullar allt på, trots att ingen förstår varför landet överhuvudtaget håller sig på fötter. Människor är vänliga och hjälpsamma och fortsätter att arbeta som lärare, sjuksköterskor, poliser och annat – trots att lönen inte räcker till bussbiljetten. Det är som om alla kollektivt riktar blicken på en fast punkt rakt fram; se inte åt sidorna – och framförallt, tänk inte.

Så kanske det jobbiga försvinner.

De tragiska händelserna i Kenya under de gångna veckorna har också bidragit. Här bävar man bokstavligen inför valet i mars – inte därför att någon tror att det blir oroligheter eller att folk ska börja slå ihjäl varandra – utan därför att man vet att inget förmodligen kommer att förändras; ingen kommer att ge sig ut på gatorna för att mana till förändring.

Varför? Svårt att säga, men förmodligen en kombination av rädsla, uppgivenhet och brist på tydliga och trovärdiga alternativ – och kanske framförallt en djupt sargad självbild som nation.

Jag hoppas att jag får fel. Under tiden ska jag köpa råttgift.

Det har varit en fördjävlig jul i Zimbabwe.
En tredjedel av befolkningen är beroende av matbistånd för att överhuvudtaget överleva, nästa tredjedel jobbar (formellt och informellt), kan inte leva på sin lön och gör därför vad de kan för att fixa och trixa sig till ett antständigt liv. Ytterligare någon procent av invånarna, däribland jag, yrar mest runt bland mataffärer och andra inrätrtningar i febrila försök att få vardagen att gå ihop.

För så är det: det spelar inte längre någon roll om du har pengar – du kommer inte undan; allt kräver tid och kontakter, annars faller vardagen i småbitar.

Inte nog med det; det har regnat i flera veckor och det har redan varit översvämningar i flera delar av landet. Är det inte torka, så är det för mycket regn – varför verkar lagom bara finnas i Sverige?

Pratade just med nattvakten; hans lön är numera 52 miljoner Zimbabwe dollar. Det motsvarar mellan 65–150 kronor beroende på vilken växelkurs man får fatt i. Vakten visade samtidigt en räkning på den äldsta dotterns skoluniform – som uppgår till 225 miljoner dollar. Han bad mig om hjälp. Jag svarade, tyvärr. Jag har inga kontanter. Det har ingen haft på de senaste två månaderna eftersom det råder sedelbrist i landet. Bankerna tvingades ha julöppet för att försöka mätta behovet, men tji, sedlarna räcker inte. Idag, lördag, är köerna är fortfarande lika långa som de var för tre veckor sedan.

Det är sant att allt är besvärligt. Det är lika sant att allt är relativt.
Själva firade vi jul med ugnsgriljerad skinka, janssons frestelse och annat som hör till. Ingredienserna fördelades enligt följande:
– Skinka, grädde, smör, mjölk (sorten som inte kräver kylskåp), juice, havregrynsgröt och vetemjöl (till bröd) – direktimport från Sydafrika.
– Ris, böner, socker och duschdraperi – leverans från vänner i Mozambique.
– Ost, godis, kaffe och knäckebröd – leverans från vänner i Kenya.
– Ansjovis, kaviar, sill, pepparkaksdeg och saffran – medhavd i resväskan från Sverige.
Japp, tomten kom även hit och nej, det finns ingen rim och reson.
Det är bara, kort sagt, fördjävligt. För de flesta.
Hög tid för ett gott nytt år.
 

Zimbabwe har världens högsta inflation; siffrorna varierar, men den lär nu ligga på närmare 15 000 procent. Konkret går det till så att priserna stiger varje dag, ibland flera gånger per dag.

Ett kostnadsförslag från ett företag är, till exempel, oftast bara giltig i 10-12 timmar… Gissa hur kul det är för vår administrativa personal, som måste ta in minst tre kostnadsförslag, jämföra priserna och få ett beslut innan något ska köpas till kontoret…

Nästa utmaning är att få tag på pengar; fysiskt. Sedan flera veckor har det ryktats om valutareform och om man ska tro på erfarenheter från tidigare reformer, kommer den troligen att ske övernatt. Då har alla 24 timmar på sig att göra av med sina gamla sedlar.

Alltså väntar alla och försöker ha så lite pengar på sig som möjligt. Centralbanken trycker inte nya sedlar och priserna fortsätter att stiga… och sedlar är allt svårare att få tag på. De som har konton betalar med check. Vi som inte har konton springer mest bara runt och försöker lösa en sak i taget: idag har jag 25 miljoner och det räcker till, låt se, tvål och sånglektioner, bra. Vi gör ett nytt försök med tomater och telefonräkningen imorgon…

Hänger inte med? Ok, kolla in följande tabell. Så här många zimbabwe dollar är en enda (1) svensk krona värd under 2007. Läs och räkna…
Januari – 523
Mars – 2 863
Juni – 21 720
Augusti – 30 973
Oktober – 198 563
November – 398 203