• Vi gjorde det 1980, nu ska vi göra det igen
  • 100 procent självständighet
  • Detta är slutkampen

Budskapen på valaffischerna talar sitt tydliga språk. Regimen kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten i Zimbabwe, oavsett vem som vinner presidentvalet nu på fredag. Vore det inte så sorgligt och upprörande, skulle det vara skrattretande – affischerna pryds nämligen av bilder på Mugabe som är minst 20 år gamla. Verkligheten spelar inte någon som helst roll.

Häromdagen träffade jag en av valobservatörerna från SADC, samarbetsorganistionen för länderna i södra Afrika. Han var aningen berusad och uppenbarligen skakad, berättade över saker han sett, människor han mött… Han har själv vittnat hur hus blivit nedbrända och människor misshandlade och trakasserade.

Nu satt han på samma bar som jag gjorde för att titta på Sverige-Ryssland i fotbolls-EM.

Han undrade hur det kunde vara möjligt? Det är precis som om han behövde se våldet själv för att tro att det var sant. Kanske är det bara mänskligt; det man hör och ser på nyheterna betyder sällan något innan man själv kan relatera till det.

Flera människor la sig i samtalet; samtliga zimbabwier. Diskussionen var öppen och, miljön till trots – ganska nykter. Slutsatsen var att detta är Zimbabwes mörkaste timmar och avgörandet är nära. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta och hur våldsam dödskampen kommer att bli.

(Sveriges usla spel gjorde inte stämningen direkt muntrare).

Det går inte en dag utan att jag möter människor som berättar sina historier, som har åsikter och som vill förändring. Den stora kärnfrågan är bara hur det ska gå till. Är det någon idé att rösta i presidentvalet nu på fredag? President Mugabe har ju redan sagt att han inte tänker respektera resultatet om oppositionen vinner.

Utanför landet skrivs historia. För första gången någonsin har grannländernas ledare sagt ifrån: situationen i Zimbabwe är oacceptabel och det finns inga förutsättningar för fria och demokratiska val. Om det betyder att de afrikanska ledarna kommer att sluta hålla Mugabe om ryggen återstår dock att se.

Inne i landet råder en humanitär katastrof. Inflationen är uppe i helt osannolika två miljoner procent; frivilligorganistioner har förbjudits verka ute på landsbygden – vilket betyder att hundratusetals utsatta människor inte får matbistånd och andra förnödenheter. Vi fortsätter arbeta, men har ställt in alla aktiviteter ute i landet. Situationen är helt enkelt för osäker.

Ingen vet vad som komma skall. Kommer vi att kunna fortsätta arbeta här? Vi har bra verksamhet – hur länge kan vi fortsätta försvara den?

Jag sitter på flygplatsen och skriver detta. När jag nyss passerade passkontrollen tittade kontrollanten länge och noga. Det syns på stämplarna att myndigheterna har försökt utvisa mig; dagarna förlängs nu några i taget.

Han frågade vad jag arbetar med. Jag svarade sanningsenligt och la till:

– Då förstår du kanske stämplarna?

Han log, skakade lätt på huvudet, sa att han förstod och viskade att vi inte ska ge upp. Att det är viktigt att ‘såna som vi’ (internationella frivilligorganisationer) stannar kvar; vi behövs.

Annons