Jag hade just kommit tillbaka från en kort resa till Sverige och vi sitter i bilen, min yngsta dotter och jag. Hon är sur därför att jag har varit borta; jag anstränger mig för att vara extra lyhörd.

Dialogen går ungefär så här:

– Hur har veckan varit, frågar jag.

– V ä l d i g t bra, jag fick titta på teve så mycket jag ville, svarar 10-åringen med trumpen min och korslagda armar.

– Jaha, vad tittade du på då? Hon rablar upp några program som jag aldrig hört talas om. Frustrerad, försöker hon då berätta vilka skådespelare som är med. Jag har aldrig hört talas om dem heller.

– Men mamma, du fattar ju absolut ingenting. Kan du inget om kändisar?

– Nja, jag kanske inte tycker att känns så viktigt, säger jag och inser i nästa sekund att jag gått i en uppfostringsfälla.

– Va?! Det är ju det viktigaste i HELA världen, säger dottern, nu riktigt ordentligt sur.

– Menar du att det inte finns något alls som är viktigare än kändisar?

– M A M M A, jag har faktiskt tänkt på fattiga människor och krig i flera år. Det hjälper inte. Nu tänker jag på kändisar istället.

Ridå.

Annons