Ok, det är bara att medge. Under mina år i södra Afrika har jag tyckt att Zambia är det i särklass tråkigaste och mest ointressanta landet – det händer ju inget… Lusaka har känts som en enda stor sömnig by.

Det är svårt att konkurrera med kaoset i Zimbabwe. I Mozambique är det krångligt, oförutsägbart och intressant, men av helt andra skäl. Och i Madagascar har det varit ordentligt rörigt med politisk kris och social oro under snart ett år.

Till och med Malawi, som har varit mer isolerat än övriga länder, har känts mer spännande (politiska skandaler, valfusk, icke-funktionell regering och tja, andra utmaningar, som gör utvecklingen intressant att följa).

Jag har nu tänkt om. Zambia är visst spännande. Att få till stånd utveckling och minskad fattigdom är minst lika krångligt och svårt här som i övriga länder.

(Och det säger jag inte av självbevarelsedrift bara för att jag nu bor här sedan några veckor tillbaka.)

I maj var det känt att biståndsmedel, däribland svenska, hade förskingrats inom hälsovårdsministeriet. Sida gick ut med pressmeddelanden, som ingen nappade på – det blir ju sällan nyheter om man berättar själv. Tre månader senare lanserade biståndsminister Carlsson samma historia som om det vore något nytt och som om inget hade gjorts åt saken.
Det är viktigt att problem blir kända och diskuteras öppet – men varför denna fördröjning? Det är väl aldrig så att den svenska valrörelsen redan har dragit igång?

Fortsättning följer och ja, det ska bli spännande att följa hur den svenska regerings politiska intressen slår ut i relation till det vi vill att biståndet ska bidra till; nämligen förbättringar för fattiga människor. Låt oss hoppas att det finns utrymme för en aning ärlighet i debatten.

Annons