Samlingsregering, dollarisering av ekonomin… har något förändrats i Zimbabwe?

Svar: nej.

Förvisso finns varor i affärerna, men vanligt folk har inte pengar att köpa dem. Vi som har råd betalar i amerikanska dollar, sydafrikanska rand eller brittiska pund. Tio rand motsvarar en dollar, två dollar motsvarar ett pund…

Det finns aldrig någon växel, så jag går omkring med en packe lappar i väskan: kreditnotor som säger att jag har 83 cent till godo på Spar i Avondale, USD 1.18 på grönsaksaffären Willomead. I söndags försökte pizzastället skriva en kreditnota på motsvarande 50 kronor.

De nya ministrarna gör utspel, men det finns inga pengar att finansiera grundläggande reformer. Makten är fortfarande intakt. De politiska fångarna sitter fortfarande inlåsta. Löftena om förändring ekar tomma. Så länge det inte görs verkliga eftergifter kommer givare och andra inte att lätta på plånboken. Dödläget är totalt.

Alltså rycker folk på axlarna – och berättar historier, som den här:

Mugabe åker till Israel på statsbesök. Under en rundtur i Jerusalem drabbas han av en hjärtattack och avlider. Begravningsentreprenören kommer med ett erbjudande till medresenärerna:

– Om ni vill skicka hem kroppen kostar det en halv miljon dollar. Eller så kan ni begrava honom här, i det heliga landet, för hundra dollar.

Sällskapet drar sig undan och diskuterar en stund. Sedan kommer de tillbaka och berättar att de vill skicka hem kroppen.

– Men varför vill ni betala så mycket för att skicka hem honom? Är det inte bättre att begrava honom här, dessutom mycket billigare? Med alla pengar ni sparar kan ni köpa bensin som räcker ett år, mediciner för att rädda kolerapatienter och tillräckligt många generatorer för att aldrig behöva uppleva fler strömavbrott?

Talesmannen i sällskapet svarade:

– För många år sedan var det en man som dog och begravdes här. Tre dagar senare återuppstod han från döden. Vi vill inte ta den risken…